Utmattning

Yes, here we are. Den duktiga Anna Kokina, så duktig som kurator, och dessutom facklig representant, och handledare till nya medarbetare, och med på att intervjua nya kuratorer, och så engagerad i verksamheten, alltid snabb på mejlsvar, alltid ansvarsfull och entusiastisk. Sedan 10 dagar tillbaka — hemma för utmattning. På KEDS (självskattningstest för utmattningssyndrom) skattar 33. Är i riskzonen då jag ligger över 18 poäng.

En av så många i dagens samhälle, en i folkströmmen, inget särskilt, inget nytt, samma scenario som så många av mina kolleger och bekanta.

Under de här tio dagarna har jag mest gjort två saker. Simmat i simhallen varje dag, 45 minuter. Långsammare eller snabbare beroende på dagsformen. Träffat vänner. Varje dag, har hört av mig till de själv och varit stolt över det. Det är jag som hör av mig för en gångs skull, så ovanligt. Annars är det ju det där typiska, som står i varje liten metro-stil artikel om utmattning, att man skär ner på det sociala osv. Stämmer in på mig helt och hållet.

Bläddrat igenom några internet/pappers artiklar under de här dagarna. Hade ett par stycken hemma från DN i februari. Fick från kolleger då jag behövde dem till min och Saras planerade föreläsning på Medborgarskolan den 29 mars. Föreläsningen är tänkt handla om stress på jobbet, och strategier hur hantera det. Mycket aktuellt inte minst i mitt eget liv just nu. I de artiklarna står massa olika saker, så många att man till sist går helt vilse och förstår egentligen inte vad utmattning är för något. Det är snack om hjärnan och kortisolnivåerna, om frontalloben och amydgala som krymper. Sedan är det snack om allmän brist på återhämtning och vikt av träning. Också allmänt om faran av att leva i dagens effektiva samhälle där man ska ständigt vara tillgänglig, att vi inte är skapade att leva så. Man pratar också mycket om för många krav, framförallt vad gäller småbarnsföräldrar, och då särskilt de unga mammorna som heltidsjobbar.

Min personliga favorit är faktiskt teorin om den långvariga stressen. Vi kan kalla den Obalans mellan Sympatikus och Parasympatikus. Med risk att bli granskad och dömd av den som kan mycket mer om det, här kommer ett försök att förklara något som har än så länge bäst förklarat för mig mina egna symptom.

Sympatikus (wiki:sympatiska nervsystemet — förenklat kan man säga att detta system aktiveras i situationer där människan blir utsatt för psykisk eller fysisk stress, aktiverar flykt- och kampresponser (fight-or-flight), och förbereder kroppen för fysisk aktivitet.) aktiveras när vi utför arbete, och Parasympatikus (wiki:parasympatiska nervsystemet — förenklat kan det sägas att parasympatiska nervsystemet aktiveras när kroppen är i vila, och inte stressad.) aktiveras alltså när vi vilar. Den stora risken vid långvarig stress är att man överaktiverar det sympatiska nervsystemet och hinner aldrig återhämta sig och slappna av genom att låta det parasympatiska nervsystemet komma igång. Den onda spiralen är att med tiden reagerar Sympatikus starkare och starkare på även inte så “farliga” stimuli, eftersom den blir känsligare av att utsättas för alltför många stimuli utan att kunna lugnas ner emellan. Och Parasympatikus får svårare och svårare att sätta igång med sin “läkningsprocess” då för detta krävs att man är lugnare och har stunder under dagen då man går ner i varv. Ju mer stressad man är desto mindre går man ner i varv och desto mer stressad blir man osv… Till sist kommer man in i ett tillstånd då man bara går från det ena stresspåslaget till det andra och när det hjulet rullar tillräckligt snabbt så slutar man tänka klart och fatta rätta beslut. Man blir utmattad. Fina listor på utmattningssymtom finns överallt på nätet så det släpper jag.

När jag landade i att ovanstående beskrivning verkar passa in på mig helt perfekt då började jag såklart googla lösningar. Vad ska man göra när man hamnat dit? Den naturliga frågan. Än så länge är svaren Fysisk aktivitet och Mindfullness. Fysisk aktivitet är helt klart för alla vad det är. Men det är knepigare med Mindfulness. Där är det lite samma problem som med utmattning. Så många teorier och beskrivningar av vad det är, och inte minst olika riktningar inom, så jag har egentligen börjat tappa förståelsen av vad Mindfulness egentligen är för något, även om jag förstår i stora drag såklart. Men meditation, mindfulness, yoga, you name it. Allt går in i varandra.

Men Mindfulness i det här fallet (min egen tolkning nu) är att man får medvetet få sin kropp att slappna av. Det vill säga att man sitter eller ligger ner, lyssnar på en inspelad röst eller är tyst bara, fokuserar på andningen/kroppen/ljud/tankar/att inte ha tankar/whatever. Poängen är att man är stilla och slappnar av i kroppen och tar bort fokus från “det andra”, allt det som stressar och aktiverar sympatikus. Huvudmålet är alltså att sätta på parasympatiska nervsystemet för en stund.

Enligt wikipedia händer följande med kroppen vid aktivering av PN: hjärtverksamheten minskar, blodtrycket sjunker, nivån av stresshormoner sjunker och “må-bra”-hormonet oxytocin ökar, matspjälkningsapparaten stimuleras, kroppens läkningsprocesser förbättras.

Så, träning och aktivering av PN.

Har även funderat under de här tio dagarna på ett annat jobb (sunt förnuft). Inte så många intressanta saker på arbetsförmedlingen. Tänkte lite på vad jag skulle vilja jobba med, om det inte handlade om att välja från det som finns i annonser. Då slog det mig faktiskt att jag vill jobba med det här. Jag vill vara den tysta soldaten som slåss mot systemet som har börjat svälja oss små tjänstemän utan att tugga. Fördjupa mig i de här frågorna, läsa massor, lära mig mycket mer om alla de här teorierna, hitta någon mycket bättre teori, eller fördjupa mig i den jag gillar idag. Tänkte höra av mig till någon stressmottagning och fråga om de behöver en kbt-terapeut. Ska jag?