Barnasjälens himmel och krigets frihetskamp
— Om Carl Larsson och Jan Malisz
Denna text är en förkortad version av artikeln Carl Larssons reproduktioner i Europa och den hängivne beundraren Jan Malisz av Annette Robertsdotter Mård och Inger Kopsch, Valör: Konstvetenskapliga studier 2010/1: 27–37. Uppsala universitet.
Carl Larssons berömmelse beror till stor del på spridningen av hans böcker vilka i Sverige gavs ut av Bonniers förlag. Några av dessa böcker, kallade album, med reproduktioner av Carl Larssons målningar av familjen och hemmet, översattes till tyska med varierande försäljningsframgång. I dådtidens Tyskland uppstod därav en mytbildning kring Carl Larsson som ”det lyckliga hemmets målare”.
Den unge konstintresserade fotografen Jan Malisz (född i Wien 1878) var bosatt i Kraków när han såg Carl Larssons verk i olika konsttidskrifter. Han beundrade dem och fick därefter med viss möda tag i ”Larssons album”, vilket sannolikt var den 1902 utkomna svenska boken Larssons med 32 färgreproduktioner och många svartvita teckningar. Han skrev ett brev till Carl Larsson, troligen i början av 1909:
Högt ärade Herr Larsson!
Länge tvekade jag om jag skulle skriva till Er eller inte, men min stora beundran för Er konst lämnade mig ingen ro. […] Ni skildrar en modern himmel på jorden. Familjelivet i Era bilder är ett rent ideal. […] Er konst är framtidens konst […] Er konst är fredens konst och glädjen över livet […]. Själv är jag stor barnvän […] att jag inte känner till någon konstnär som så förträffligt som Ni förmår skildra barnen. Ni uttrycker på bästa sätt den svenska kulturen för vilken jag har stor respekt. Ni och Ellen Key är det allra bästa i Sverige […] och fastän vi har många geniala konstnärer har ingen kunnat skildra barnasjälens himmel. […] Hos oss känner man, trots den europeiska freden, krigets frihetskamp. Att bli kuvad ligger varje polskt barn i blodet. För att ha sådan kultur som hos Er svenskar måste man vara fri och leva i fred. Hos oss är inget lugn och Gud vet hur länge vi måste vänta på det.
Trots den stora mängd beundrarpost som Carl Larsson fick besvarade han brevet och denna första kontakt utvecklades till en brevväxling med stor betydelse för Malisz: “Dina brev är för mig de käraste ögonblicken, en ljus stråle”. Carl Larsson försåg Jan Malisz med några av sina album och i gengäld fick han bilder av polska konstnärers verk, t.ex. av Jacek Malczewski (1854–1929) och Julian Fałat (1853–1929), samt publikationer med Malisz’ fotografiska arbeten reproducerade. Den 23 juli 1909 skriver Malisz:
Käraste Mästare Larsson!
Den här veckan har jag erhållit albumet ” bei uns auf dem Lande”. Underbart, jag är så glad och tackar er och gratulerar till ett sådant fint arbete.
Han frågar om den är identisk med Carl Larssons senaste publicerade album, vilket den var. Bei uns auf dem Lande (1907) var en direkt översättning av Spadarfvet — mitt lilla landtbruk (1906). Det var den första av Carl Larssons böcker som kom ut på tyska, men den blev långt ifrån samma succé som nästa tyska Carl Larsson-bok kom att bli.
I slutet av 1909 publicerades Das Haus in der Sonne. Den relativt billiga boken, vilken lanserades som ”en bok om lycka”, innehöll 16 färgreproduktioner med avkortad och bearbetad text från Larssons och Ett hem (1899) samt delar av sista kapitlet i Spadarfvet. Den sålde i stort antal och blev en introduktion till Carl Larssons konst för de bredare lagren av Europas tysktalande befolkning. Den omarbetade texten betonar det harmoniska familjelivet; även titeln ger en solskensbild. Allt som inte passade in i den idylliska bilden ströks. Carl Larsson var först helt ovetandes om detta; när han efteråt fick kännedom om boken var han dock nöjd med den. Först i slutet av 1910 fick Malisz ett exemplar i sin hand: ”Vi tackar dig så mycket för det utlovade albumet ’Das Haus in der Sonne ’, det blir en sann julklapp av dig”.
Förutom konst intresserade sig Malisz för litteratur. Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige samt norska författarinnan Ågot Gjems Selmers Småpigernes bog hade översatts till polska. Malisz skriver angående dessa:
Jag måste öppet säga dig att böckerna, speciellt Selmers bok, hade samma verkan på mig som dina böcker. Det är underbart hur hjärtliga ni nordbor kan vara. Bredvid böckerna av Selmer och Lagerlöf har en bok av Zola kommit ut — brutal och omöjlig att läsa.
Selmers bok var illustrerad med svart-vita bilder från Das Haus in der Sonne. Malisz skriver vidare:
Ni nordbor har med sådan litteratur och konst gjort oförglömliga insatser som är större än alla krig och hjältedåd. I vår litteratur finns inget sådant. Våra diktare skildrar framför allt kampen och de vill framför allt uppnå att polackerna strider för fosterlandets frihet. Vår litteratur är en kamp om frihet. […] Därför måste vi översätta den goda litteraturen för ungdomen från svenskan. Var snäll och skriv till mig om Lagerlöfs Underbara Resa på svenska är illustrerad av Liljefors […] för i den polska översättningen är det bara reproduktioner av hans målningar men inga illustrationer till texten.
Carl Larssons brev till Malisz har inte återfunnits men i ett brev till Ida Bäckmann daterat oktober 1909 skriver han:
[…] nu ska jag skrifva ett tyskt bref till min kristne socialist, den der polacken, Jan Malisz, som är den förtjusande menniska som trots allt ska gå in i himmelriket ty han är som ett barn. Fy f-n att vara polack! Han är dock Galizier, och det ska bli min tröstegrund åt honom. Han tycker att min tyska är så dålig att han ska lära sig svenska. På rena allvaret.
Han skrev också den 11 juni 1910 till sin son Pontus som skulle ut och resa i Europa: ”Kommer du till Krakau måste du söka upp Jan Malisz, fotograf, Kolejowa 11".
Kraków var centralort i Galizien som vid denna tid tillhörde Österrike-Ungern. Polen var delat och den norra delen tillhörde Ryssland. Malisz var politiskt aktiv inom det polska socialdemokratiska partiet (PPSD). I breven berättar han om våldsamheterna vid Galiziska valet då oskyldiga medborgare sköts ner eller blev ihjälstuckna med bajonett. Även hans hustru Zofia blev nedslagen av en polis.
I början av 1912 iordningställde Bonniers förlag konstmappar med fyra Carl Larsson-reproduktioner för försäljning i Tyskland. En av reproduktionerna föreställde en naken kvinnlig modell som under en paus i arbetet sitter vid ett bord och skriver. Reproduktionen ansågs vara osedlig och beslagtogs av den tyska polisen men efter rättegång blev den fri för försäljning. Malisz kommenterar händelsen:
Ja men att du, Pater familiaris, en företrädare för det solida familjelivet, en förärare av barn, utpekas som omoralisk på samma sätt som den parisiska varan, det är värt att bidraga till underhållning i evighet.
Malisz var också förtjust över Carl Larssons illustrationer i andras böcker, speciellt Zacharias Topelius’ Läsning för barn. Han skriver: ”Illustrationerna till Läsning för barn är så härligt fenomenala. […] Dina illustrationer är av största vikt, av kulturell betydelse”. Detsamma gällde för Topelius´ Vogel Blau vilken utgavs av Bonniers förlag. Malisz skrev till förläggaren Bonnier att han ville se illustrationerna på bättre papper. Karl Otto Bonnier svarade att i den svenska utgåvan finns det fler illustrationer i färg av Carl Larsson och att den kostar 25 kr. Malisz skriver igen:
Bäste Herr Bonnier!
Tackar hövligast för klarläggandet, ja men priset 25 kr är för mig lite för besvärligt att uppbringa på en gång, trots min stora kärlek till Larsson. Herr Bonnier, jag är en gammal god vän till Larsson, har till och med för ett par månader sedan låtit trycka den första polska monografin i den främsta polska tidskriften om C. Larsson. Ni kan höra er för om mig hos Larsson, därför tillåter jag mig yttra en önskan att dela de 25 kronorna på tre månadsavbetalningar så att jag betalar den första avbetalningen mot postförskott. Jag är nämligen trots alla goda och dåliga egenskaper också behäftad med en inte speciellt tjock portmonnä, trots det ena och det andra.
Den polska monografin han nämner i brevet publicerades med sju reproduktioner av Carl Larsson i den polska tidskriften Tygodnik Illustrowany. Han skrev där också om Anders Zorn och sålunda introducerade han dessa konstnärer för den polsktalande befolkningen.
Jan Malisz’ stora önskan var att resa till Carl Larsson i Sundborn men hans ekonomi tillät inte detta. I början av maj 1912 reste Carl Larsson till Berlin och Dresden; i bägge städerna medverkade han i utställningar. Strax innan hade Malisz skrivit: ”Har fått ditt brev, gläder mig att du kommer till oss”. Tydligen hade Carl Larsson tänkt besöka sin vän men inget tyder på att de träffades. Nästa år resta han åter till Tyskland för att bese sina nya utställningar och än en gång hade han tänkt besöka Kraków men i september skrev han från München till sin hustru Karin: ” [….] läste i Berl. Tagesblatt en ryslig skildring af Krakau. Nej, jag drar mig hemåt”.
När Carl Larsson fyllde 60 år 1913 ville Jan Malisz överraska genom att komma till Sundborn. Malisz’ längtan att få resa till Sverige och Sundborn var så stark att han för att få respengar hade tänkt sälja teckningar som Carl Larsson skänkt honom. Men han fick beskedet att pengarna inte skulle räcka och därmed blev det ingen resa. Han skriver i nästa brev:
Du måste ursäkta mig att jag ville ge efter för min längtan och mina drömmar och därmed sälja din present, men jag var av den åsikten att personliga intryck och minnen vore den bästa presenten för mig, däri att komma och se ditt fosterland med egna ögon.
I samma brev tackar han för tidskriften Idun som uppmärksammat Carl Larssons 60-årsdag med bland annat flera fotografier av konstnären, hans familj och hem. Malisz, som ansåg sig vara konstnär inom det fotografiska facket, konstaterar:
Jag måste dock erkänna för dig att jämförelsen mellan fotografi och dina bilder faller ganska miserabelt ut för fotografin. Det är det bästa beviset för hur karg fotografin är i jämförelse med konsten.
Det Malisz skriver på juldagen 1913 ger en delförklaring till hur den 25 år äldre Carl Larsson kom att bli något av en fadersfigur för honom; hans far hade förskjutit honom därför att hans styvmor inte tål honom. Han skriver: ”Och min far, istället för att visa sig som en man och hålla ord, har han för sin frus skull lämnat mig åt mitt öde”. I ett annat brev skriver han: “[…] efter min fru och barn är du där högt uppe den nästa. Min gamle gode Larsson, kanske är jag istället för någon i din familj som dog och som älskade dig väldigt mycket”. Möjligen syftade han på Carl Larssons son Ulf som dog 1905. Malisz måste ha känt till detta eftersom det nämns i boken Bei uns auf dem Lande.
När världskriget bröt ut befann sig Malisz i Belgrad med sin familj dit han hade flyttat för att få arbete. Eftersom de befann sig i fiendeland blev de arresterade. Malisz blev internerad i Belgrad; hustrun och sonen tilläts lämna Serbien efter två veckor. På annandag jul lyckades Malisz fly via Bulgarien och Rumänien till Ungern. Han hamnade på ett sjukhus varifrån han skrev ett kort till Carl Larsson. Senare, när han efter sju månaders separation förenats med sin familj och fått arbete i Brünn (i nuvarande Tjeckien), skrev han ett brev och berättade vad som hade hänt, dock inga detaljer på grund av censuren. I flykten hade han förlorat alla sina besparingar och nästan alla sina ägodelar. De käraste ägodelarna, Carl Larssons reproduktioner, lyckades han dock få med sig:
Jag har under flykten bara kunnat rädda mina arbeten och ditt album och bilder ur andra album, de är i gott skick. Jag gjorde nämligen så, ett av dina album, det näst sista, packade jag ner. Då jag inte kunde bära flera album för det hade blivit för tungt, klippte jag ur alla bilder som låg mig varmast om hjärtat liksom din biografi ur grafischen Künste och packade ner. […] Allt annat, till och med mina skjortor lämnade jag i Serbien, också alla dina brev till mig.
Han förklarade i nästa brev att det var albumet Åt solsidan (1910) han kunde rädda helt. ”Dina saker är för min själ som solen, nästan som en trosbekännelse”, skriver han.
Två svåra krigsår fick Jan Malisz genomleva utan att höra av sin brevvän. Det är möjligt att Carl Larsson skickat brev som inte kom fram. På nyårsdagen 1917 fick Malisz dock det första brevet från Carl Larsson sedan krigsutbrottet. Den 24 juni samma år skriver han: ”Är sedan 4 månader i Wien, måste nämligen resa bort från Galizien då omständigheterna för mig och min familj blev outhärdliga”. Dessutom förvärrades läget av att han en tid var sjuk. Han bad då Carl Larsson om en penningsumma vilket han genast fick och kunde därmed köpa kläder till sin familj:
Käraste vän! Om du kunde se i vilken rättan tid din hjälp kom skulle du bli mycket glad, sannerligen aldrig har jag varit i ett sådant behov av pengar som nu, därför är jag och de mina dig outsägligt tacksamma. Det är svårt på grund av censurförhållandena att beskriva för dig i vilket läge vi har hamnat, men det kan du nog lista ut. […] Enligt min mening finns det inget bättre agiterande för freden än ditt album Das Haus in der Sonne. […] Du kan inte föreställa dig, du som sitter där inne i din lycka, att det som du har skapat vad det betyder för sådana som mig.
Än en gång gjorde svåra förhållanden att Malisz flyttade; han sökte sig denna gång till Ungern och Brassó (i nuvarande Rumänien) där han lyckades få arbete som föreståndare för en ateljé där han också kunde hävda sig konstnärligt. I södra Ungern fann Malisz till sin glädje att vykort med Carl Larssons motiv fanns att köpa. Han skickade ett par till sin vän och skrev:
Du målar ju sannerligen paradisbilder. I dessa dagars hemska röra är anblicken av dina bilder ett verkligt undergörande medel. När kommer jag att kunna utföra min sedan länge heta önskan att besöka dig?
När kriget var slut skulle han äntligen kunna förverkliga sin dröm att resa till Sverige och Sundborn. Han skriver till Carl Larsson den 5 maj 1919:
Sedan en och en halv månad är jag äntligen i mitt fosterland […] när förhållandena pressar tårar ur mina ögon, bläddrar jag då och då igenom ditt album och försjunken i betraktandet av dina soliga verk försätter jag mig i ett lyckligare land än verklighetens. […] I den nuvarande förskräckliga världen, som ibland med sina obarmhärtiga klor kastar mig till marken […] varje gång räddar jag mig in i konsten och efter att ha badat i skönheten reser jag mig på nytt till kamp mot de förfärliga bölder som omger mig. […] Om allt går bra öppnar jag den 1:a juli en ateljé för modernt fotografi i Kraków. Det blir den första i sitt slag i Polen. […] det som gläder mig mest […] det är att jag kommer att ha möjligheten att kunna resa till dig i Sverige. […] Som en muhammedan till Mecka så måste en sann Larssonist en gång i livet resa till Sundborn för att besöka dig och ditt hus och tro mig, det har jag väl förtjänat.
Men det var för sent; Carl Larsson var nämligen död sedan nästan fyra månader. Först efter ytterligare ett par månader såg Jan Malisz av en tillfällighet i en gammal tysk tidning att Carl Larsson avlidit den 22 januari. Han skrev då till Carl Larssons hustru Karin:
[…] jag tänker komma på besök till Sundborn nästa sommar, men det blir för att lägga en krans polska blommor på hans grav […] Larsson var för mig mer än far och mor och jag hade honom så kär […] De jordiska kvarlevorna är borta, det eviga, det Larssonska finns kvar i hans solskensverk. […] Jag vet inte om Larsson har lämnat många som jag efter sig, jag vet bara att jag tillhör hans andliga familj.
