Carl Larsson — spridare av traditionell kunskap

Titeln kanske gör dig lite förvirrad. Är det någon annan än konstnären som avses? Nej då, det är den Carl Larsson som vi alla känner, mer eller mindre. Två saker gjorde honom till en utmärkt spridare av traditionell kunskap. För det första är hans målningar nästan lika verklighetstrogna som fotografier, dessutom är de i färg, och fyllda med information. För det andra var han en god författare som kunde beskriva på ett målande (!) sätt samt framföra sina åsikter och känslor för det som låg honom varmt om hjärtat. I det här fallet är det bonden. Han hyllade nämligen den svenske bonden vid flera tillfällen, både på målningar och i text. Även jag hyllar den svenska bonden och jag vill att du också ska göra det. Därför tänkte jag att vi tillsammans skulle titta i Carl Larssons bok Spadarvet — mitt lilla lantbruk. Håll med om det han skriver, att vårt första bekymmer är att hålla livhanken uppe. ”Icke sant, ni tänker genast på magen? Det är rätt! Och därifrån behöves ingen invecklad idéassociation för att komma till Jordbruket.”

Framsidan av Carl Larssons bok Spadarvet — mitt lilla lantbruk

Carl Larssons syfte med boken är ”att giva dig, icke modernäringen idkande, en inblick i ett litet svenskt hemmans skötande”. Alltså att vi som inte är bönder ska få veta lite om hur man sköter ett lantbruk. Han gör detta med målningar och tillhörande text. För oss som lever hundra år senare blir det ju även en historielektion.

Innan vi ger oss in i Carl Larssons beskrivningar vill jag bara ge dig lite bakgrundsfakta. Boken Spadarvet — mitt lilla lantbruk skrevs för mer än hundra år sedan, närmare bestämt år 1905. Spadarvet är granngården till Lilla Hyttnäs i Sundborn där Carl Larsson bodde. Han köpte gården och lät där ett ”rättarpar”, Johan och Johanna, bedriva lantbruk åt honom och familjen. Carl Larsson deklarerar stolt att han på fädernet härstammar från bonden, och att hans äldste son, Ulf, uppfostras till bonde. Det var meningen att Ulf skulle hjälpa sin far med texten till boken. Men tragedin slog till under arbetet med boken och Ulf dog, av blindtarmsinflammation.

Av Ulfs påbörjade text får vi veta att på vintern, som är bondens lugnaste årstid, utgörs arbetet av skogsarbete, torvupptagning, gödselkörning samt lagning och tillverkning av selar och redskap. Skogsarbetet bestod då som nu av röjning, gallring och timmerfällning. En skillnad är dock att man då inte hade motorsåg utan arbetade med yxa och såg. Ett annat viktigt arbete var vedhuggning. Ett fällt och kvistat träd sågades i delar vars längd var tre fot. Dessa delar klyvdes i två eller fyra delar, beroende på trädets tjocklek. Bitarna staplades upp i en så kallad kase med måttet 2/3 storfamn på ena sidan, skriver Ulf. (Om du vill veta vad en storfamn motsvarar i dagens mått så måste jag be dig slå upp det själv.) Detta skedde i skogen där veden fick ligga och torka till nästkommande vinter då den kördes hem. På målningen ”Vedhuggningen i skogen” ser vi vilken slags såg som användes, nämligen en som spändes med ett tvinnat rep. Veden eldades i spisar så man kunde laga mat och i kakelugnar för att hålla värmen på vintern.

Vedhuggningen Ser du kaffekannan vid brasan?

Torvupptagning kanske du inte har hört talas om. Torv finns på myrar och består av tjocka lager av längesedan döda växter. Vid torvupptagning skars torven i fyrkantiga stycken som fick ligga och torka. Därefter hackades det upp och användes som strö under hästar och kor. Man kan också använda halm till strö men eftersom torven kan suga upp 18 ½ gång sin egen vikt av vätska mot halmens 4½ gånger sin egen vikt används med fördel torven, förklarar Ulf.

Torvupptagningen Ser du skuggan av Carl Larsson vid staffliet?

Resten av boken måste Carl Larsson skriva utan sonens hjälp.

Gödselkörning innebar att gödseln från ladugårdens djur kördes ut på åkrarna där denna här och där lades i stackar vilka överbreddes med jord och tillstampades. Så fick det ligga till sommaren då det var dags att sprida ut det, vilket vi kommer till senare. Den naturliga gödseln innehåller många näringsämnen som behövs till att göda de odlade grödorna. “Lantbrukarens skattkammare” kallar därför Carl Larsson gödselstacken. Gödseln som mockades ut från djuren samlades först där på gödselstacken. Han skriver till sin målning ”Gödselstaden” att bonden måste skydda sin gödselstack mot sol, vind och regn (så att inte näringsämnena urlakades). Detta gjordes genom att bygga plank och tak eller genom att man lade torvströ ovanpå.

Gödselstaden

Här kan du passa på att titta på målningen ”Ladugården”. Du ser att kon mjölkas för hand. Du ser också att juvren inte alls hänger ned så långt som på dagens kossor. Spentramp och juverinflammationer torde således inte ha varit ett så stort problem för dessa kor. Förutom sex kor finns det höns och får i ladugården på Spadarvet. Också en katt förstås, för att hålla mössen under kontroll. Men vad är det för anordning som Carl Larsson så detaljrikt målat av? Det ser ut att vara en vattenpump.

Ladugården Det är Johanna som mjölkar. Ser du hönsen i sina reden?

På våren var det dags för vårbruket. Bearbetningen av jorden kunde dock inte påbörjas förrän den var lagom torr, d.v.s. då den inte var så våt att den klibbade fast i redskapen och inte så torr att den bildade hårda klumpar. För lerjorden är detta en ganska kort period så det gäller att vara påpasslig. Plöjning och harvning skedde naturligtvis med häst. Hur det gick till ser vi på målningen ”Harvningen” där den ena hästen drar en mer modern fjäderharv och den andra en pinnharv. De harvar en åker där man endast odlat hö under några år, och som nu ska sås med havre.

Harvningen Vad tror du att Tekla gör, längst bort till höger?

Havrekornen såddes för hand; man kastade ut dem metodiskt och rytmiskt med omväxlande den ena och den andra handen, skriver Carl Larsson till nästa målning.

Sådden Det är Johan som sår havren.

Vi går vidare till höslåttern och motsvarande målning. Slåttermaskinen ser inte direkt ut som en maskin. Det är en anordning med saxar på en stång vilka klipper av höet. Samma typ av slåttermaskiner används ibland idag men nu är det inte en häst utan en traktor som drar den. För höskörd krävdes då som nu fint väder, fast det var ännu viktigare då när man inte hade någon skulltork som kunde torkade höet inne på höskullen. Allt hö torkades på hässja innan det togs in. En sådan ser du till vänster på målningen om du tittar lite noga. Carl Larsson skriver att vid denna slåtter var Johan missnöjd eftersom det var så lite hö: ”Snön var för tunn i vintras, så att rötterna frusit; och så till sist den långa vårtorkan.” Väderleken har alltså stor betydelse för jordbruket.

Slåttern

När rågen skulle skördas skars den av med lie, bands ihop i kärvar och lades upp i hässjor. Detta åskådliggörs på nästa målning. Titta tillräckligt länge på bilden för att du ska börja ana att det var ett hårt arbete. Rågen är en två-årig växt upplyser Carl Larsson om. Första året låter man den frysa ner och när den kommer upp andra året skördar man den.

Rågskärningen

På sommaren skulle man också ta hand om gödseln som hade körts ut på åkern under vintern. Gödseln, som hade lagts i högar, skulle nu spridas jämt över hela jordbiten. För att åstadkomma detta började bonden med att fördela ut gödseln i mindre högar på ett symmetriskt sätt med hjälp av häst, kärra och grep. Därefter spritades gödseln ut från varje mindre hög varefter den harvades ner i jorden. Målningen ”På trädan” åskådliggör detta på ett tydligt sätt. Carl Larsson skriver att det är viktigt att gödseln kommer ner i jorden så fort som möjligt, annars försvinner kvävet.

På trädan

Potatissupptagningen kommer vi till sedan. Det har jag faktiskt själv varit med om och det är riktigt kul att gräva efter knölarna i jorden, åtminstone om potatislandet inte är allt för stort. På Spadarvet skar man först av potatisblasten och hässjade det. Sedan plöjde man upp potatisarna så att kvinnor och barn som fått potatislov från skolan kunde komma åt att plocka upp dem. Potatisen skulle inte tas upp för tidigt, för då var inte skalet tillräckligt tjockt för att den skulle klara sig under vintern. Carl Larssons text till målningen tyder på att potatiskällaren skulle rökas med gråsvavel för att ta död på mögel och annat innan potatisen togs in.

Potatisupptagningen Hur många personer ser du på målningen?

Tröskmaskinen ser faktiskt ut som en maskin. Den skiljer säden från halmen. Här på målningen är det havre som matas in i tröskmaskinen och ut kommer havrekornen åtskilda från resten av växten, d.v.s. halmen. Maskinen drivs av en häst som går i cirkel runt ett rotationsverk vilket är sammankopplat med tröskmaskinen. Carl Larsson berömmer sitt lantbruk som modernt eftersom man tröskar med maskin, och inte som andra med slagor.

Tröskningen Hästen heter Brunte och det är grannpojken Affe som håller i tömmarna. Johanna räfsar undan halmen.

Nu kommer vi till “kastningen” och jag låter Carl Larsson själv förklara för det gör han bättre än jag: “Detta är att skilja agnarna från vetet, höll jag på att säga, men sådant ha vi sällan, utan här i Dalarna är det säkrast att hålla sig till havre, råg och korn. Denna enkla handling kallas för kastning, emedan man förr i tiden kastade säden från den ena sidan av logen till den andra. Då flög det tunga sädeskornet ända till den bortre väggen, under det att den lätta agnen slets av och dalade ner på halva vägen.”

Kastningen Ser du hönorna till vänster som tar för sig?

Grisslakten var väl inte så trevlig, men nödvändig, och Carl Larsson utesluter den inte från sin beskrivning: ”Men den måste dock, tycker jag vara med. Vederstyggligt och grymt.” Han konstaterar ändå att grisen levt ett bra liv. Han ger ingen skriftlig information om hur slakten gick till förutom att grisen sköts med slaktmask. Målningen säger mer. Blodet skulle tas om hand. Grisen skulle skållas så borsten kunde skrapas av, innan arbetet med köttet började. Den här grisen har sluppit bli inföst i en slaktbil och transporterad till ett stort slakteri, så som nu sker på ett vederstyggligt sätt med de flesta av våra grisar.

Slakten

”Allt kött är hö veta vi, bönder”, deklarerar Carl Larsson innan han beskriver julbordets alla maträtter vilka tillagats med produkter från gården och dess jordbruk. Där finns sylta, rökt fårbog, köttbullar, skinka, revbensspjäll, fläskkorv, hackkorv, grisfötter, bakverk, limpor och vörtbröd, smör och ost; även hembryggt öl finns. “Och vad är julmaten om ej allt vad mitt lantbruk ger: det är en sannskyldig lantbruksutställning.”

Julaftonen

Bondens arbete för att få mat på bordet kräver planering och tålamod och måste anpassas till årstidernas gång. ”Under tiden ligger det höstsådda rågkornet i i den frusna backen, vallens klöver och timotej drömma under snön om sol och ljumma regn, och det fåfängliga ogräset längtar att få visa sin nya vårhatt” avslutar Carl Larsson.

Fortfarande kommer vår mat från bönders arbete i jordbruk, och så kommer det säkerligen alltid att vara. Skillnaden är att idag har vi inget självhushåll utan köper vår mat som har producerats av bönder som specialiserat sig på enstaka produkter och transporterats till affärerna. Jag hoppas du nu fått en större förståelse för bondens betydelse för vårt livsuppehälle och att du lärt dig lite om hur jordbruket gick till här i Sundborn för 100 år sedan.