Om Carl Larsson och Ida Bäckmann — och en målning i Buenos Aires

I Buenos Aires, närmare bestämt på Museo Nacional de Bellas Artes, finns en Carl Larsson-målning, signerad år 1908 och med titeln Le soi disant malade. Den argentiska staten köpte den efter utställningen Exposición Internacional de Arte del Centenario som hölls 1910 till minne av majrevolutionen hundra år tidigare. Hur har denna målning hamnat så långt borta som i Argentina?

Motivet är hämtat från Karins och småbarnens rum på Lilla Hyttnäs i Sundborn. Karin sitter och läser ur en bok för ett barn i sängen; kanske är det sonen Esbjörn. Att ljuskällan är en elektrisk lampa ser man av de två elektriska ledningarna som ringlar sig från väggen till lampan. Det starka ljusskenet ger en skarp skugga av Karin där hon sitter med fötterna uppe på sängkanten, och Carl Larssons egen skugga kan skönjas på garderoben till höger. Enligt uppgift är målningen utförd i både akvarell och pastell.

Le soi disant malade, Carl Larsson 1908, Museo Nacional de Bellas Artes, Argentina

Carls och Karins sista barn, Esbjörn, föddes på våren år 1900; om denna målning utfördes 1908 skulle han då vara i 7-8-års-åldern. Barnet i sängen ser dock ut att vara yngre än så, men vid jämförelse med andra målningar av Esbjörn från 1903 finns en likhet mellan honom och barnet i sängen, samma ljusa, rakt avklippta lugg och runda ansikte. Bostaden Lilla Hyttnäs fick elektriskt ljus 1903 när Sundborns kraftverk byggdes alldeles intill gården. Det ligger nära till hands att tänka sig att Carl Larsson det året gärna valde att avbilda familjen och husets rum i det nya skarpa elektriska ljuset. Möjligen är akvarellmålningen utförd runt denna tid och slutförd med pastell och signerad år 1908. Av utställningskatalogen framgår att flera svenska konstnärers verk fanns med i utställningen och att Carl Larsson deltog med fyra målningar: “Riego”, “Susana”, “Kersti” samt “Le soi disant malade”.

Troligtvis hade Ida Bäckmann (1867–1950) ett finger med i spelet gällande denna utställning. Hon är idag mest känd för sina i bokform beskrivna relationer med Selma Lagerlöf och Gustaf Fröding, men som resande journalist skrev hon också många reportage från andra länder. Både 1908 och 1910 befann hon sig i Buenos Aires för att rapportera om svensk-kolonierna där och hon hade då kontakt med den Argentinska staten. Rimligen tog hon de första kontakterna angående Carl Larssons medverkan i konstutställningen redan vid sitt besök i landet 1908. Det var också det året som brevväxlingen dem emellan började. Men eftersom den fjorton år yngre Ida redan då duade Carl Larsson kände de sannolikt varandra sedan en tid.

I ett brevkort skriver hon:

“Tack för ditt brefkort! Här är fint må du tro. “Silfver ur bergen man här kan taga gratis” — och se såna berg. “Guld växer här på åkern som potatis”. Ätpotatis importerar man från Tyskland. Hälsa Karin. Din Ida Bäckmann”

Carl Larsson skrev till henne 1909:

“Välkommen hem igen du lilla duktiga och modiga Ida Bäckmann! Jag ville så gerna skriva “älskade” också, men det kanske inte passar sig utanpå “vykort”. Vänta i telefontratten. Din C .L. “

I de bevarade breven dem emellan nämns inte utställningen eller Argentinas köp av målningen, men Carl Larsson visar översvallande tacksamhet över något; han skriver till exempel i oktober 1909: “O, du lilla, högt älskade Ida. Det finnes här endast det lilla ordet tack!”

Efter Strindbergs angrepp med kapitlet “Hopljugna karaktärer” i En blå bok II på våren 1908 mådde Carl Larsson under en lång tid inte bra. I ett brev till Ida Bäckmann daterat den 29 november 1910 skriver han bland annat om sina psykiska besvär:

“Nej för sjutton, jag är gammal och led blifven, sitter med ett kattskinn på ett reumatiskt knä och har tvångsförställning. För det senare har man rådt mig att skriva med venster hand, ty det lär inverka bra på höger hjernhalfva, som hittills måtte varit alldeles oanvänd.”

Nästa brev skrev han med vänster hand och jämförde henne med Strindberg:

“Älskade lilla Ida! Du skrifver något till öfverdådigt med höger hand, Du! Jag vet bara en till som sitter inne med en så intesift personligt stil, som Du, och det är Strindberg. Andan är dock högst olika, ty S. är en liten djefvul och du en liten engel. (Förlåt, men jag har ännu inte börjat med nystafning, inte än så tillvida att jag skrifver ä-ljud med…ja, med ä). Det är påtagligt att jag är dummare, när jag skrifver med venster hand och således bevisas påståendet att det är den högra (märk: den diagonala) som legat i träda under alla mina femtisju år. […] Skall du till Ryssland, Du lilla morska kvinna! Der har jag aldrig varit, men ska väl öfver, som Du säger, för att se på taflor.”

Carl Larssons brev till Ida Bäckmann daterat Falun den 18 december 1910 och skrivet med vänster hand. Kungliga biblioteket, Stockholm.

Av brevväxlingen framgår att Ida Bäckmann besökte Carl och Karin i Sundborn. Det framgår också att hon år 1912 ordnat med anställning på ett skeppsvarv i Sankt Petersburg åt deras son Pontus som utbildade sig till ingenjör. Han skulle få börja där när han var färdig med utbildningen:

“Pontus har en plats i Petersburg säker som i en liten ask […] så fort han blir färdig. […] Att jag själf håller på att rent förgås af glädje att så fint få dit honom läser ni nog mellan raderna. […] Jag mötte Selma Lagerlöf i Kil i lördags och följde henne förbi här halfvägs till Göteborg. Vi hade riktigt roligt. […] Hon tycker att jag är konstig, men hon håller ej alls af mig. Det gör däremot du och Karin. Ni tänka inte på att jag jag är som jag är.”

Carl Larsson var åtminstone till en början positiv till att Pontus skulle få en plats i Sankt Petersburg men så kom det inte att bli, troligen på grund av den rådande krigssituationen. Världskriget stoppade dock inte Ida Bäckmann från att resa till Ryssland. Under sin vistelse i Sankt Petersburg på våren 1915 kontaktade hon legationsrådet Carl von Heidenstam angående utsikterna för en uställning där med målningar av Gustaf Fjaestad:

“Han [von Heidenstam] värderar Fjaestads snölandskap mycket, men sade, att Fjaestad ej är så allmänt känd i Ryssland som du. Kunde man få dig att utställa skulle det dra mycket folk, trodde han och lämna bra resultat. […] För mig ställde sig saken mycket lockande, då han häntydde den indirekta nytta den skulle ha för vårt handelsnamn i Ryssland, men jag kan ju ej begära att Ni skall fästa Er vid den.”

Tanken var att utställningen skulle komma till stånd när kriget var slut. Fjaestad skrev till Carl Larsson den 12 juni 1915: “Nästa Februari bör väl ändå kriget vara slut? […] Är ej kriget slut i Februari 16, så får man väl vänta tills året därpå.”

Ida Bäckman var neutral i kriget. Hon skrev: “Jag är neutral så till vida att jag tycker sämst om den af dessa slaktarnationer som jag sist tänker på”. Carl Larsson stod däremot på Tysklands sida i kriget vilket nog delvis förklarar hans korta och koncisa respons i detta hans sista bevarade brev till Ida Bäckmann:

“Tack, lilla Du, för brefvet! Men Ryssland vill jag inte ha något att göra med, Förresten har jag f. n. intet att berätta. Alla hälsa Dig hjärtligt!

Din vän C. L.”

Källor

https://www.bellasartes.gob.ar/coleccion/obra/2269 hämtad 2018–07–19.

Ida Charlotta Bäckmann, www.skbl.se/sv/artikel/IdaBackmann, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel av Enel Melberg), hämtad 2018–07–19.

Nordensvan, G. 1921. Carl Larsson II 1890–1919. Sveriges Allmänna Konstförenings publikation XXX.

Salmi, A. 2015. Ida Bäckmann — En märklig kvinna och författarinna.