Oscar — ett perspektiv

Hösten 2015 skev jag min första novell. Jag tänkte dela med mig av resultatet. Oscar ville väldigt gärna ha med en bild på sig själv och snäll som jag är har jag adderat ett litet bildspel i slutet.

Jag har känt Maja så länge jag kan minnas, typ sedan barnsben både — hennes och mina. Vi har upplevt massor av saker tillsammans. Vi har hängt på hennes rum och lyssnat på musik, jag har lyssnat på hennes kärleksproblem, hon har fixat mat till mig. Jag blir helt varm när jag tänker på hennes rum. Det var på andra våningen i ett litet gathus i Landskrona, en riktig idyll om du frågar mig. Kullersten och blomlådor fyllda av olika växter med alla tänkbara färger. Mina favoriter var alltid begoniorna. Oklart varför, kanske för att de blommar nästan hela sommaren och inte ger sig förrän frosten tar dem. Väder och vind tycks inte bita på dem heller. De färgrika blommorna bara fortsätter att blomma. Eller det är vad jag fått höra, själv är jag färgblind. Även om utsidan av huset var fint var rummet alltid något extra. Det fylldes av värme, antingen genom Majas små sånger som hon alltid gick och nynnande på eller genom alla dessa mjuka och fluffiga kuddar som låg huller om buller i sängen. Varje kväll tändes det ljus och lyssnades på nice musik.
Vi hade en speciell relation. När Maja var ledsen var jag där för henne. Utan att säga ett ord, bara lyssnat och varit där. Jag har somnat i hennes famn otaliga gånger, samtidigt som hon varsamt kliat mig på ryggen. Det har varit en trygghet som jag inte känt sedan jag var liten.

Därför är det kanske inte så konstigt att jag valde att flytta med henne till Malmö när hon kom tillbaka från sin tid i London. Efter studenten tog hon chansen. Hon stack. Hon ville bort. Testa något nytt. Vem kan klandra Maja, hade jag haft samma möjlighet hade jag kanske gjort samma sak. Vem är då jag? Andra skulle nog beskriva mig som en ganska soft snubbe, jag tar dagen som den kommer. De som känner mig väl skulle antagligen beskriva mig som lat. I själva verket är jag en smått överviktig rödlätt kille från Landskrona med fötterna på jorden. Det där med latheten kan jag nog skriva under på. Jag vet vem jag är och vad som funkar för mig. Du vet en sån snubbe som kör sin stil, oavsett vad. Inte som en som lyder första bäst vink från vem som helst. Jag kör solo. Jag har swag baby!
Men det var dags för något nytt.

Maja var snart tillbaka i Sverige och jag visste att hon behövde sällskap. Det blir lätt ensamma kvällar i stan. Åtminstone i början, innan man lär känna någon. Då jag inte har överdrivit många prylar gick det ganska snabbt att packa mina grejor.

Maja hade fixat en lägenhet i stan med några andra. Det fanns plats för en till. Varför inte tänkte jag.
Väl på plats i Malmö flöt allt på bra. Jag chillade hemma, Maja började plugga och träffade nya vänner. Inga problem för mig. Vi hängde fortfarande mycket på kvällarna, kollade serier och jag lyssnade på hur hennes dag varit. Jag träffade hennes kompisar, de verkade gilla mig. En del tyckte att jag var söt medan andra sa att de inte tålde att vara i samma rum som jag. Förstår inte vad de menar med det.
Men skit samma, det var jag som bodde där, inte de.

Allt flöt på bra, dagar avlöste varandra, veckor blev till månader. Vår blev sommar som i sin tur övergick till höst. Men vi stannar vid sommaren, den var magisk. Jag brukade gå upp tidigt, sträcka på mig, ta några staplande steg över det slitna parkettgolvet som ledde ut till köket, dricka lite vatten. För att senare lägga mig i soffan och njuta av de första solstrålarna som lös in genom de nyputsade fönstren mot gatan. Några timmar senare gick Maja och resten av de boende i lägenheten upp. Någon satte igång radion, alltid P3. Någon skramlade med kaffekoppar och fyllde vattenkokaren för att brygga morgonkaffet i kaffepressen. Nerifrån från gården hördes lekande barn och människor på väg till tvättstugan. Doften av nymalet kaffe och grönskan utanför fönstret spreds i köket, blandat med sorlet från olika röster som fyllde hela lägenheten med värme gjorde sommarmorgnarna till en personlig favorit.

Men säg det som varar för evigt.

Jag hade det lite på känn, Maja pratade uppspelt om en ny typ som var på väg att få plats i hennes liv. Hon sa det aldrig direkt till mig men jag hörde henne prata i telefon eller med vänner i lägenheten. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, det fanns inget jag kunde säga som skulle förändra det faktum att den nya snubben var på väg in i hennes liv. Som om det inte var tillräckligt med förändringar i mitt liv. Från ingenstans började folk runt om mig prata om min vikt. En morgon när jag låg på soffan, precis som jag alltid gjorde på sommarmorgnarna, kom en av de andra boende i lägenheten in i vardagsrummet och satte sig bredvid mig. Hon hade med sig ett fat med apelsinklyftor. Jag låg på rygg och försökte sträcka tröttheten ur kroppen. Plötsligt kände jag en hand på magen som klappade försiktigt och samtidigt hörde jag ”du är lite tjock, men du är söt ändå. Här ta lite frukt”. Jag tittade på henne och sa inte ett ord, istället reste jag mig från soffan och gick ut i köket. Det var ändå dags för frukost nu. Redan i hallen möttes jag av doften av nybryggt kaffe. Men även en ny doft spreds sig. En doft jag inte var bekant med.
Väl inne i köket hade Maja ställt fram frukost till mig, ungefär samtidigt som hon hälsade mig godmorgon förstod jag vad det den nya doften var. Det var min frukost. Var är min vanliga frukost tänkte jag. Alla som känner mig vet att jag gillar mina rutiner, samma frukost och lunch varje dag. Och en tupplur efter det. Det är min rutin. Det är en stor del av vem jag är. Det fattar de väl. Skit samma, jag orkar inte tjafsa och jag behöver äta.

Halvvägs in i måltiden, som för övrigt inte var någon smaksensation, tittar Maja på mig med en blick som kändes märklig. Hon sa att det är dags för oss att äta lite nyttigare. ”Beach 16 du vet” sa hon och flinade finurligt. Beach 16?! Vad fan snackar hon om? Sen när har jag brytt mig om beach 16?! Äsch, det tar jag itu med efter min tupplur.
Bzzz, bzzz, Majas mobil vibrerar på bordet. Hennes iPhone hinner ge ifrån sig två Bzzz, bzzz till innan hon kommer rusande in i rummet för att hämta den. Hon svarar glatt ”Hej, det är Maja. Åh, vad kul. Vi bor på tredje våningen, bara ring på klockan så öppnar jag.” Hon nästan småspringer ut ur rummet och säger med hög röst till övriga som är hemma att ”HAN ÄR HÄR NU… Åååh vad det ska bli kul!”. Jag vaknar abrupt ur min sömn av hennes höga röst som ljuder i hallen. Det dröjer inte många minuter innan det plingar på dörren. Jag hör röster från hallen och köket. Maja pratar med någon, en obekant röst. Hon låter väldigt glad. Sömndrucken reser jag mig och börjar gå ut mot köket. Från ingenstans dyker en stor skugga upp. Instinktivt stannar jag till, jag synar skuggan och lyssnar. Allt jag hör är någon som andas tungt, man kan nästa beskriva det som ett flåsande. Åh det är så kul att du är här nu säger Maja. Jag förstår inte, vem pratar hon med?

Mina frågor blir snabbt besvarade när jag går in i köket. Där, mitt på golvet står en stor gapig snubbe. Han tittar på mig. Jag tittar tillbaka. Det känns som en evighet. Snubben börjar röra sig mot mig, förmodligen för att hälsa. Detta intresserar mig inte alls, jag vänder mig om och börjar gå mot vardagsrummet. Efter ett tag kommer Maja in i rummet och frågar om jag inte ska hälsa på ”Zlatte”.
Zlatte.. vad är det för namn. Måste vara ett smeknamn. Ett fult sådant om du frågar mig. Oscar är iallafall ett namn för en kung. Bakom Maja skymtar jag honom, han står i dörrkarmen och tittar med sina stora runda ögon. Han bara står och stirrar på oss. Vad fan vill han? Hade jag velat hälsa hade jag väl gjort det i köket. Maja avbryter mina tankar när hon berättar att hon och Zlatte ska gå ut. Men att de kommer snart. Snubben har varit här i tio minuter och de ska redan gå ut. Hon klappar mig på huvudet och går mot dörren. Whatever. Dra ni. Jag klarar mig.

Dagar gick, jag förstod inte då men nu förstår jag. Zlattes ankomst var inte tillfällig, den var permanent. Han hade nu bott här ett par veckor. Vår relation var fortfarande frostig för att uttrycka det milt. Det var kanske inte så konstigt, de flesta av Majas vänner sa redan från början att det skulle bli problem. De sa att det var naturligt att Oscar och Zlatte inte skulle gå ihop. Det har aldrig gått tidigare, varför skulle det gå nu? Man menade att vi var fiender sedan långt tillbaka. Jag förstod inte riktigt men köpte till viss del vad de pratade om. Maja och Zlatte fortsätter att hänga, de går ut ganska ofta. Men jag är aldrig välkommen att följa med. Ibland hälsar jag på grannens barn, de gillar mig. När de ser Maja på innergården frågar de alltid när de får träffa mig igen. Oscar behöver lugn och ro men snart är han redo för lek igen brukar hon svara. Visst, jag uppskattar lugn och ro men räds inte lite uppmärksamhet då och då. Men en dag svarade hon på ett sätt som gjorde mig orolig. Jag satt i fönstret och blickade ut över gården, fönstret var öppet, fäst i det femte jacket på den gulnade plasthållaren. En lätt bris smet sig in i öppningen och jag rös. Orden hon yttrade kan hon aldrig ta igen. Orden hon yttrade hade jag aldrig på känn.
Oscar ska flytta tillbaka till Landskrona. Orden ekade i köket, eller åtminstone var det så det kändes. Förmodligen var det bara i mitt huvud som orden studsade fram och tillbaka. Ska jag flytta? Maja klev in i lägenheten och tittade på mig. Jag mötte hennes blick. Hon såg lite sorgsen ut. Något annat vore konstigt med tanke på vilka ord som just lämnat hennes läppar nere på gården. Hon fick fram till mig och klappade mig på huvudet och berättade att jag måste flytta. Rösten var darrig. Det smiter in en kall vind och grå moln börjar växa på himmeln utanför. Det dröjer inte länge innan regnet smattrar mot fönstret och fönsterblecket. Jag tittade på henne igen. Hon mötte min blick och jag såg hur ögonen tårades, en droppe följer hennes solkyssta kind, den fortsätter ner över stället där det bildas smilgropar när hon skrattar eller ler stort för att slutligen hänga sig kvar vid hakan för att sedan falla fritt mot fönsterbrädan och bilda en liten pöl.
En ocean som torkat och allt som återstår är en liten pöl på en fönsterbräda i Malmö.

Maja förklarar att droppen för min flytt var en incident på en tillställning för ett par veckor sedan. Jag hade druckit för mycket och råkat urinera i någons väska. Jag minns det knappt själv, allt jag minns var massa högljudda människor utan förståelse för min känsliga hörsel och främmande människor som drog i mig. Det hade tydligen byggts upp en lång tid innan, övriga boende hade klagat på att mina grejor var utspridda i lägenheten och att jag fällde hår överallt. Jag klandrar inte Maja, allt har sin tid. En av mina största farhågor var att bli bortglömd, att vår vänskap skulle försvinna. Jag hade fel, hon hälsar på mig ibland och då känns allt som vanligt.