Mysterier under belägring
Om debatten mellan Ken Ham och Bill Nye, och varför Nye stod segrande när den var över.
Låt mig ge en kort bakgrund: Bill Nye heter en amerikansk TV-personlighet som ägnat många år åt att förklara vetenskap för gemene man. Ken Ham är i sin tur en evangelisk bokstavstroende som menar att världen är 6 000 år gammal (vilket är cirka 14 miljarder år fel, bara så ni vet).
Förra veckan möttes de i en nästan tre timmar lång direktsänd debatt. Meningen var att de skulle diskutera huruvida den religiösa skapelseläran är en acceptabel modell för hur universum blivit till.
Ken Hams svammel och ignorens och kortsynthet och allmänna tröghet gick mig rejält på nerverna, men Nye gjorde ett fantastiskt jobb med att motbalansera honom — och jag är glad att en överväldigande majoritet, däribland många kristna, anser att han vann.
Men vet ni vad jag älskade mest med hela spektaklet? Att Nye emellanåt hade stake nog att svara — att han inte hade något svar! Och det är något jag har en djup respekt för. (Ni kan titta på Q&A-delen själva, om ni vill. Debatten ligger på YouTube och frågestunden börjar efter cirka en timme och femtio minuter.)
Vilka två frågor var det Nye inte kunde svara på? “Varifrån kom atomerna som skapade Big Bang?” och “Hur uppstod medvetande ur materia?” Båda gångerna erkände Nye att han inte visste, även om han säkerligen tyckte, precis som jag, att åtminstone den första frågan var rejält dåligt formulerad.
Ham verkade betrakta detta som ett nederlag för Nye. Båda gångerna tog han nämligen tillfället i akt att påpeka, att det finns en bok vari just dessa tillkomster beskrivs — Bibeln! Så 1-0 till Ham, eller hur?
Och precis lika mycket som jag älskade Nye för hans erkännande — precis så mycket hatade jag Ham för hans ormiga självbelåtenhet.
Vad orsakade Big Bang? Varifrån kommer medvetande? Jag har ingen aning — och det har ingen annan heller, i synnerhet inte en fåntratt som Ken Ham. Dessa frågor är mysterier — underbara, ljuvliga mysterier! — och de väcker åtminstone min nyfikenhet och förundran.
Men de är mysterier under belägring. Ni förstår, de religiösa tokarna har en tendens att kasta sig över varje litet outforskat område, belägra det med sin okunskap, och hävda att “eftersom ingen vet vad som hände just här, så måste Gud vara inblandad, alltså finns Gud”.
De begår en ganska stor tabbe när de säger så. Ni förstår, bara för att vetenskaperna ännu inte kommit fram till något svar, så innebär det inte att “Gud gjorde det!” är en bra förklaring. För så länge vi inte har ett svar, så länge har vi inte ett svar.
Detta beteende är så klart ett inslag i nästan all knäppskallighet. Hur kunde egyptierna bygga pyramiderna? Tja, vi vet inte exakt, alltså bara måste utomjordingar ha varit inblandade. Hur kunde spåtanten ge så bra ledtrådar till var bilnycklarna låg? Vet inte, alltså måste det vara magi. Hur kommer det sig att så många haft nära döden-upplevelser? Vet inte, men uppenbarligen måste det ju finnas ett liv efter detta.
Svaret är nej, det måste det inte. Ni förstår, vilket svaret i slutändan än må visa sig vara (om vi nu någonsin får reda på det), så kommer resonabelt folk att avkräva en bevisstandard. Med andra ord: Vilka är bevisen, och vilka är argumenten? Har man noga övervägt motbevisen, och motargumenten?
Om Gud skapade allt, inklusive medvetandet — bevisa det! Om utomjordingar byggde pyramiderna, eller tarotkort fungerar, eller det finns ett liv efter döden — bevisa det! Jag menar, jag har inga som helst problem med att acceptera någon av dessa slutsatser, så länge de som med bestämdhet hävdar att de har svaren, bevisar att de har svaren.
Tills det händer tänker jag tvivla.
Nye försvarade evolutionsteorin under debatten. Och det gjorde han rätt i. Efter att Darwin kom på sin teori, ägnade han tjugo år att samla bevismaterial innan han publicerade sina tankar 1859. Det är mer än 150 år sedan, och under tiden som gått sedan dess har bevisberget som stöttar evolutionsteorin vuxit till en sådan storlek att hela den vetenskapliga världen accepterar den. Om någon ber en darwinist producera bevismaterial — håll i hatten och gör er redo för ett skyfall av fossiler, DNA-strängar, rudimentära organ, laboratorie-experiment, morfologis under, mediciner och komparativa anatomiska studier.
Att Nye erkänner när han inte vet, får mig att lita än mer på honom när han faktiskt har ett svar att komma med.
“Man får tro vad man vill!” hör jag ofta folk säga. “Ja,” har jag svarat någon gång, “det får man absolut. Men det betyder inte att man bör tro vad som helst.”
“Mitt mål,” brukar Matt Dillahunty säga, “är att tro så många sanna påståenden som möjligt, och avfärda så många osanna påståenden som möjligt.” Det tycks mig helt och hållet rimligt. Men hur gör vi då det? Jo, vi lär oss att utvärdera påståenden. Eller för att citera David Hume: “En vis man portionerar sin tro efter bevismängden.”
Det finns en hel verktygslåda som vi kan använda oss av när vi utvärderar om påståenden är sanna eller inte. Logik, exempelvis. Konsekvens. Hur pass mycket ett påstående stämmer överens med vad vi vet om världen i övrigt. Vilka bevisen är, hur bevisen arbetats fram. Kan man testa hypotesen? Och så vidare.
Ytterst är min poäng följande: Tvivel är en vacker sak. Tvivel är vad som får oss att inte kasta oss över slutsatser i förväg. Tvivel är vad som får oss att vilja fortsätta undersöka, att konstruera experiment. Tvivel är vad som får oss att vilja göra förutsägelser, som sedan kan konfirmeras eller avfärdas.
Att ha ett öppet sinne är också en fin sak. Det betyder att även om man har accepterat en slutsats, så har man likväl i åtanke att den kanske är felaktig. Ett öppet sinne betyder inte att man släpper in vilken skit som helst — bara att man erkänner att man själv kan ha fel, och att man inser att man bör lyssna på dem som inte håller med en.
Har jag ett öppet sinne? Jag vill tro det. Om bevis eller argument ploppar upp, då lyssnar jag. Men jag försöker som sagt utvärdera dem kritiskt. För det är så man utvärderar — man är kritisk. Sanningen har ingenting att oroa sig för, för den kommer aldrig kunna motbevisas.
Ken Ham har inte ett öppet sinne. För då skulle han bli tvungen att lyssna på Bill Nye, och alla andra som inte håller med om att världen bara är 6000 år gammal. Och om tvivlet började krypa in… vart skulle han då ta vägen?
Bill Nye däremot. Han säger sig inte veta förrän han vet. Han vill undersöka mysterierna. Begrunda dem.
Email me when Björn publishes or recommends stories