Att kastas mellan liv och död

Är nu en bit in på hösten med mina nya uppgifter. Skolprojektet rullar på och får mer och mer form, idag medverkade vi på en lektion där ämnet var döden. För en gång skull så sammanföll mina två nya roller, den som skapare av goda samtal och relationer på Borlänges gymnasieskolor och den andra som begravningsarrangör.

Annars kastas jag mellan dessa ytterligheter. Varierande minst sagt. Sen är jag pastor också, predikar varje vecka och håller uppgifterna och ansvaret kopplat till det igång. Än så länge går det bra kan faktiskt se att dessa saker på något märkligt sätt korsbefruktar varandra.

Att prata med tonåringar om döden är inte lätt, minns själv när jag var tjugo och tänkte att om jag lever lika länge till blir jag fyrtio. Det kändes en livstid bort och var det också, bokstavligen. Nu är jag fyrtiotvå och erkänner att jag fortfarande tänker att om jag lever lika länge till så blir jag åttiofyra. Samtidigt är jag medveten om att det långt ifrån är en självklar ålder, inte lika självklar som fyrtio i alla fall. Stämmer till ödmjukhet och prioriteringar. Ett ord som ekat i mitt inre är en rad från psalm 90.

“Lär oss hur få våra dagar är, då vinner vårt hjärta vishet.”

Tror inte det är något de flesta kan, eller ens ska, greppa vid tjugo. Vid fyrtio däremot kan den här insikten börja skapa nåt i våra liv som i bästa fall liknar vishet.