Den andra naiviteten

Igår hörde jag en berättelse som satte fingret på en erfarenhet jag verkligen delar. Det handlar om det som ibland kallas för “den andra naiviteten”. Vad är det för nåt undrar du kanske. Jo jag är inne på samma tema i den här posten där jag skissar på tre vägar.

En sak är klar och det är att vi alla på något sätt växer och förändras. Det kan skapa förvirring och osäkerhet hos oss. För en del leder till en desperat önskan att klamra sig fast vid det som varit, för andra ett förkastande av sin egen historia. Men det finns en tredje väg. Jag har lite slarvigt kallat den för “mystikerns väg”. Det är här den andra naiviteten kommer in.

Nu till berättelsen jag nämnde. En podcast jag följer drivs av Luke Norsworthy, Luke är pastor i ett mindre sammanhang i Austin, TX USA. Hans Podcast innehåller ofta fascinerade gäster. I det senaste avsnittet delar han i förbifarten en berättelse som jag genast kände igen från mitt eget liv, så till den grad att jag tar mig vissa friheter och breder ut den. Här är min version av berättelsen:

Luke var på besök hos en äldre dam i församlingen och när de satt ute på hennes veranda så kom det en lite fågel och slog sig ner på räcket. Damen sa då: “Den där lilla fågeln är verkligen Guds nåd”. Luke höll med henne och de beundrade den lilla fågeln tillsamman.

När han sen var på väg hem började han fundera på fågeln och sitt eget liv. Han konstaterade att när han var “nyfrälst” i tonåren så skulle han har tänkt så här kring damens upplevelse:

“Men det är ju självklart att Gud styrde en fågel till tanten för att uppmuntra henne! Tack och lov för det Gud har all makt, han styr skogens fåglar som han vill.”

Här kommer min kommentar. Det är det här som kallas för “den första naiviteten”. Här är Gud väldigt aktiv, han helar sjukdomar, fixar parkeringsplatser och så fort någon klarar sig undan en bilolycka är det skyddsänglar inblandade. Allt är enkelt och svartvitt.

Sen tänkte Luke på sin kritiska och ifrågasättande fas, för den kommer förr eller senare till oss alla. (Om inte annat så i fyrtioårsåldern). Hade han hört damen berätta om fågeln i det här skeendet hade han tänkt:

“Oj, oj, oj så korkat! Det är väl självklart att Gud inte kör omkring med fåglar som radiostyrda små flygplan. Skulle Gud syssla med sån detaljstyrning men samtidigt tillåta jordbävningar och krig? Skulle inte tro det!”

I den här fasen kommer många till slutsatsen att hela den kristna tron är hopplöst naiv. Ofta gör vi här också upp med ledare från våra tidiga år som vi nu tycker förenklade allt för mycket, kanske så till den den grad att vi känner oss lurade och bedragna. Själva Guds existens kan ifrågasätts och det kanske slutar med att hela tron förkastas.

Men det behöver inte sluta där. Luke konstaterar att han idag landat i att hela världen har sitt ursprung i Gud, varje andetag, varje fågel. Vi förstår inte allt, det finns inga enkla svar. Tillvaron är fylld av paradoxer men mitt i allt detta möter vi en närvarande Gud. En Gud som är närmare oss än våra egna andetag. Så självklart är fågeln ett uttryck för Gud nåd.

Det är den andra naiviteten. Vi har gått varvet runt men vi är inte de samma.

“The grace of God means something like: Here is your life. You might never have been, but you are because the party wouldn’t have been complete without you. Here is the world. Beautiful and terrible things will happen. Don’t be afraid. I am with you. Nothing can ever separate us.”
Frederick Buechner