Göteborg och Rollins

Göteborg är en vacker stad

Jag har följt Peter Rollins ända sen han först dök upp på några YouTube klipp. Min favoritbok av honom är fortfarande: The Orthodox Heretic: And Other Impossible Tales en fantastisk samling liknelser och berättelser som varje predikant borde läsa. (Läs vad den evangelikale teologen Scot McKnight skriver om Rollins här.)

Nu till helgen hade jag förmånen att möta Rollins i Göteborg på Freestyle Christianitys arrangemanget Katakomb. Det var längesedan jag varit på fortbildning så jag tog chansen och anmälde mig. Är nu på tåget på väg hem med mobilen i näven, delar några tankar medan jag processar det hela.

För det första, det var mycket bra dagar. Rollins är en skicklig talare och retoriker hans förmåga att använda liknelser och berättelser vidgar perspektiven, utmanar och sätter igång associationer och tankar. Jag ser Rollins röst som en utmaning på den eviga skalan mellan ortodoxi, alltså vad vi tror och ortopraxi som handlar om hur vi tror.

Pete Rollins in action

Min evangelikala tradition betonar ofta att det viktigaste är att tro rätt. Det är därför en kille som Rollins utmanar så mycket. Han vänder perspektiven. Hur vi tror blir viktigt, hur tron ser ut trumfar abstrakta idéer. Har vi en ärlig tro som brottas eller låtsas vi att allt är ok? Kristen tro är inte att lägga till ytterligare en pryl till våra redan fulla liv, nej tron påverkar hur vi ser på allt. Vad är det förresten att tro? Vad innebär det? Etc.

Rollins presenterar inte en färdig systematiskt teologi för oss att köpa, tvärt om, han började med att säga att det sista han vill ha är ett gäng Rollins-kopior som springer omkring.

På såna här dagar blir tiden mellan samlingarna lika viktiga, det är då vi samtalar, tuggar och stöter och blöter. Det fanns generöst med tid för det, tid att fundera vad vi håller med om eller inte håller med om. Lite läskigt förresten om vi bara klarar av att serveras färdigtuggad mat.

Håller jag då med Rollins om allt? Nix, han snöar tex in väl mycket på illustrationer från psykoanalysen, föredrar personligen mer av exegetik. Skillnaden är att här är det ok, här tas det för givet att vi brottas med det som sägs. Tänk om det vore en självklarhet på alla kristna konferenser.

Min kollega Stefan Swärd, EFK-pastor i Stockholm är mycket kritisk till detta besök och har startat en hel bloggserie plus en ledare i tidningen Världen Idag där han problematiserar Rollins. Swärd slår fast Rollins är ljusår från den teologi han står för.

Swärd skrev följande när den amerikanske framgångsteologen Benny Hinn var i Sverige, (ni vet han med privata jetplan som ägnar det mesta av sin tid åt att tigga pengar och lova mirakler). Swärd försvarar honom med orden: “jag kan inte se annat än att kärnan i hans verksamhet har goda uppsåt och en god vilja”.

Väl generöst tänker jag, Hinn skulle jag säga är “ljusår från den teologi och praktik jag står för”, om jag lånar Swärds språkbruk. Däremot har jag inga problem att säga om Pete efter att lyssnat på honom i två dagar “jag kan inte se annat än att kärnan i hans verksamhet har goda uppsåt och en god vilja”. (och det helt utan framgångsteologin, jetplanen, och mirakellöftena förstås.) Tänk så olika vi kan landa.

Jag önskar ingen “debatt” med Swärd, han har har fullt upp med sin nya bok om och sin kamp för flyktingar och där har han mitt helhjärtade stöd. Är tacksam att han tar fighten på den fronten.

Tror förresten inte det stämmer att Swärd är ljusår från Rollins här. Rollins engagerar sig också för människor i nöd utifrån sin kristna tro. Han hade en superintressant föreläsning om att identifiera symtomen i ett samhälle (och i sig själv) och vad vi kan göra med de frågor det leder oss att ställa.

Pete Rollins var inte ensam, med sig hade han Jay Bakker. Jay är pastor i Minneapolis, barn till en av USAs kändaste teveevangelister (som sen hamnade i fängelse). Uppvuxen i strålkastarljuset och han har fått lida för det. Jay delade totalt ärligt om psykisk sjukdom, om tabletterna han äter om hur han kämpar med nåden i sitt liv. Naket, som en knytnäve i magen. Han slutade med frågan: “Vad gör vi när nåden inte förändrar, när den bara finns där mitt i eländet?”

Jay till vänster Pete och Josef i mitten och 
Daniel Korol till höger

Den enda synpunkt jag har, som arrangörerna själva var smärtsamt medvetna om, var att det mest var medelålders män (med skägg) som kom. Å andra sidan bidrog jag själv till den problematiken.

Som pastor ser jag hursomhelst samlingar som dessa som guld värda, lite förvånad att inte fler kollegor tog chansen att vara med. Kul dock med de jag träffade, fick tex stor respekt för en av arrangörerna Betlehemskyrkans pastor Robert Eriksson som jag samtalade lite med.

Nu har jag nått gränsen för vad tummen klarar, stoppar undan mobilen. Fyra timmar kvar på tåget innan Borlänge.

Kanske kommer det något mer genomtänkt längre fram.