Jag har aldrig förstått den här tanken att folk måste aktiveras. Gäller allt från barndomens läger, ofta med forcerade aktiviteter till bröllopsfester gemenskapsträffar och uppstartshelger etc med sina tipspromenader och brännbollsmatcher.

Ge mig några personer och en fika eller en bit mat så dröjer det inte många minuter förrän något fantastisk händer, vi delar berättelser med varandra. Det slår allt annat. Så var det när jag var 12 så är det fortfarande nu när jag snart är 43. Visst, innehållet i berättelserna förändras men behovet är det samma. Möter många människor i mina båda jobb som pastor och som begravningsarrangör. En sak har de flesta gemensamt, de vill dela sina berättelser. Det kan vara om allt från intresset för Saab-bilar till världsläget. Tunga saker som rädslor och skilsmässor förluster och sjukdomar. Det händer mig med vilt främmande människor, ibland när jag har bråttom vilket kan ställa till det lite. (om barn ska hämtas på dagis tex)

Ja men, behöver inte folk hjälp på traven? Kanske i undantagsfall, men jag är faktiskt tveksam. Det vi främst behöver är tid och avslappnade miljöer. Ta pastorsträffar tex, få föredragshållare (om någon?) slår samtalen och berättelserna när livet delas över en kopp kaffe. Ändå tror vi nervöst att människor främst behöver scheman, hållpunkter och att stirra varandra i nacken medan de lyssna på en snubbe där framme.

Ibland tror jag vi bara behöver våga lita på att när människor möts då sker nåt fantastiskt, berättelse delas och det räcker långt. Väldigt långt. Låt oss skapa utrymme för det.