Lås och nycklar eller en bekännelse i självrättfärdighet

Måste erkänna en sak, lås och nycklar 🔐 lockar fram mina sämsta sidor.

Anser att lås och nycklar i allmänhet är irriterande. Nycklar har en förmåga att komma bort , vem har inte frenetiskt letat? Eller så ligger de i fel ficka, som våra bilnycklar häromåret när jag precis landat i London och frun var hemma med familjens bil. Nycklar som låses in, lås som kärvar, måste smörjas etc. Ja ni fattar.

Vid dessa tillfällen av irritation så går resonemanget i min inre monolog ungefär så här: “Har jag någonsin tagit mig in någonstans där jag inte har att göra, vare sig det var låst eller olåst?”

Svar: “Nej!”

(som ni märker är min självrättfärdiga sida inte så värst självkritisk, det är svart och vitt rätt och fel och jag har/är naturligtvis alltid rätt. Det blir ju så mycket enklare då)

Slutsats: “Om alla var som jag skulle mänskligheten slippa hela låskrånglet. Lås och nycklar behövs bara för att folk inte är som jag! Ska det vara så svårt att vara som jag?”

Uslingar!

Lås in dem!

Här någonstans brukar en annan röst viska: “Och vem ska låsa in dem då?”

Rodnar och backar. Självrättfärdigheten går nämligen alltid, alltid i baklås.