Med megafon på konstgalleri 📢

Photo by Annie Spratt

Tänk dig att du är på ett galleri där din favoritkonst visas, tavlor och skulpturer som fyller dig med häpnad och skönhet. Konst som väcker fantasin och visar dig nya horisonter.

Du vet sånt som fyller dig med hopp och glädje. Konst som lockar fram ditt bättre jag. Den sortens konst.

Plötsligt står det en man med en megafon mitt i galleriet och skriker för full hals. “Ser du inte att det här är fult! Den här konsten är ologisk! Den är inte korrekt! Den här konsten är en obevisad hypotes!”

Du försöker invända att för dig står det här för skönhet och kärlek ja allt vackert. Du går så långt att du säger att konsten är lika med kärlek för dig.

“Nonsens!” ropar megafonmannen. “Meningslösa formuleringar! Du försöker alltså bevisa att det här är vackert?”

“Nej” säger du. “Bara att för mig är det här viktigt. Sånt som ger mitt liv mening.”

“Haha! Ropar mannen triumferande. “Det här är alltså en mental snuttefilt och nu kräver du att jag ska gilla den!”

“Inte alls” säger du “Kräver inget av dig alls, bara det att…“ Längre kommer du inte.

“Att gilla de här tavlorna är som att säga att 1+1=3. Är det det du säger?”

Ungefär så här blir det ibland när jag försöker samtala om tro, religion och Gud med en del humanister/ateister/skeptiker.

Jag fattar att smaken är olika att vi går loss på olika saker. Olika berättelser berör oss, olika sorters musik stillar våra själar etc. För en del funkar helt enkelt inte “gudgrejen” av en mängd olika anledningar, jag respekterar det. Det är ok att gilla olika men varför blir de då så provocerade?

Varför måste jag ha fel och de rätt? Varför måste våra (allmängiltiga) brottningar med existentiella frågor in i trånga boxar?

Tror inte binära system ger rättvisa åt det som fyller människor med skönhet, fascination och kärlek.

Ska det verkligen vara så svårt att förstå?

Show your support

Clapping shows how much you appreciated elsander.nu’s story.