Nio skäl till en begravning

Photo by David Castor

En trend som ökar, speciellt i storstäderna är direktkremation. Alltså att helt skippa en begravningsceremoni och bara bränna den avlidne och sen lägga askan i en minneslund.

Vill med den här posten* slå ett slag för begravningen. Är övertygad om att den handlingen har mer djup, och bredd än vi många gånger förstår.

En begravningen måste inte se traditionell ut med präst, psalmer etc. Det finns borgerliga begravningar för den som inte vill ha religiösa inslag och det finns andra kristna alternativ för den som inte är med i Svenska kyrkan tex en frikyrklig begravning.

Men vilken typ vi än väljer så kan en begravning i bästa fall vara “djupt andlig” (vad vi än lägger i det), fylld av musik, poesi och skönhet. Därför tror jag det är viktigt att vi väljer någon sorts begravning.

Här är 9 skäl som försöker visa på värdet av en begravning. Dess djup, bredd, mening och värdighet.

Tillfälle att koppla ner och sörja
Många av oss är ständigt uppkopplad mot Sociala medier, Facebook, Twitter etc vi matas ständigt med stimuli i form av uppdateringar och “likes”. Begravningen är ett tillfälle för oss att koppla ner och bara göra en enda sak. Fira, minnas och visa respekt för det liv som lämnat oss. Begravningsdagen är en annorlunda dag så leta fram kostymen, knyt på dig slipsen och stäng av mobilen.

Hopp
Sigmund Freud konstaterade att vi människor har två val: att acceptera döden eller förneka den. Freud hävdade också att religion ofta är ett neurotiskt försök att förneka dödens verklighet. I viss mån han har rätt. Men samtidigt, när vi söker hopp, när vi letar, funderar och brottas med tanken på vad som händer efter döden så vill jag hävda vår tillvaro och våra liv inte riktigt passar in i Freuds givna binärer. Vi berör det okända, det transcendenta. Döden är det ultimata mysteriet. Begravningen ger oss möjlighet att stanna upp inför de existentiella frågor vi annars så lätt undviker. Jag tror att det måste vara möjligt att acceptera döden men samtidigt ha ett hopp om att den inte är sista ordet.

Ibland står hoppet till någon sorts himmel eller så är vårt hopp att minnet av den avlidne fortsätter genom familj och vänner eller så ger tanken att kroppen fortsätter i det naturliga kretsloppet oss hopp. Kanske är hoppet en kombination av alla ovanstående.

Hur vi än ser på livet efter detta är det viktigt att vi hittar hopp. Hoppet är det som ger en begravning sin speciella betydelse. Jag har en bok med olika griftetal, den bär titeln “Aldrig mindre än hopp” jag tror det är ledorden för alla sorters begravningar.

Bekräftelse
Döden skapar ett hål i våra liv. Det är som om en jordbävning skakar den värld vi en gång kände i grunden. Begravningar är ett tillfälle då vi kan bekräfta varandra och ge varandra kärlek, gemenskap, godhet men även humor. Vi ger varandra mening. Begravningar ger oss ett tillfälle att samlas och bekräfta att livet förändras men att det ändå fortsätter. Begravningen kan också bli en viktig del i en familjs berättelse, en händelse som håller identiteten vid liv även när en älskad lämnat oss.

Mänsklig värdighet
Att förneka personer en begravning är att förneka dem en handling av värdighet. Tony Walter skriver om begravningar att de “är ett landmärke som visar oss något värdefullt, nämligen att ett mänskligt liv har passerat. Vad än en begravning gör eller inte gör, måste den visa på detta.“ Detta är en förklaring till varför människor i marginalen, som livet ibland farit fram hårt med ofta prioriterar begravningar. Begravningen blir en sista handling av respekt och värdighet mot en människa som kanske förvägrades det i livet.

Offentligt erkännande av liv och död
Vi gillar att hålla saker privata ofta med goda skäl. Att vara offentlig med sina politiska åsikter, sina religiösa värderingar, ja även vilket hockeylag vi håller på kan straffa sig. Men trots vår vilja att hålla saker privata så lever vi människor samtidigt offentliga liv. Vi finns i någon sorts gemenskap och begravningen visar att döden angår oss alla och den ger gemenskapen en möjlighet att komma samman och sörja. Jag har stor respekt för “Begravningen äger rum i kretsen av de närmaste” men ibland kan det vara bra att ändå överväga att låta begravningen vara öppen för grannar och arbetskamrater och alla som på något sätt känner sig berörda av den dödes liv.

Delad sorg är minskad sorg
Ju mer vi kan dela vår sorg, desto mer tillåter vi andra att nå fram till oss, ju mer vi tillåter oss själva att vara sårbara och ta emot hjälp och kärlek, desto friskare kan vi gå igenom vår sorg. Begravningen erbjuder tillfällen för dessa möten.

Övergångsrit
Rent psykologiskt så behöver vi övergångsriter i livet, riter som hjälper oss markera livets olika skiftningar. Dop, konfirmation och giftermål är klassiska riter. Vi behöver också övergångsriter inför döden som hjälper oss att landa i en ny verklighet. Utan en begravnings offentliga erkännande att en nära anhörig är död kan vi lättare fastna i förnekelse. Begravningen, med kistan där framme gör döden konkret. Begravningar markerar övergången från levande till död och är ett viktigt steg på vägen att acceptera en nära anhörigs död.

Sorg är någonting oerhört kraftfullt och det är lätt att gå vilse om vi inte hittar de upptrampade stigarna. Människor har sörjt innan oss, människor har tacklat förluster tidigare och sorgens muskelminne verkar vara någon sorts ritual. Begravningen är en sådan ritual. En vägvisare genom sorgen.

Minnesstunden
Ibland säger människor: “Tänk att släkten bara träffas vid begravningar”. Men det är inte bara att äta smörgåstårta eller något annat, drick kaffe och dela minnen tillsammans. Vi behöver det och jag slår därmed ett slag för en minnesstund efter begravningen. Den här dagen är redan märkt, annorlunda och speciell. Varför inte ta tid för ytterligare delande och gemenskap?

Vår egen dödlighet
Slutligen så ställer begravningen oss inför vår egen dödlighet. Som någon har sagt: “Anledningen att vi känner oss så lättade vid begravningar är att det inte är vi som ligger i kistan”. Döden är många gånger i vår tid något abstrakt och overkligt. Tycker teveserier som “The Walking Dead” och liknande är symtom på detta. Vi har i mycket tappat vettiga förhållningssätt till döden. Vad som än sägs och förmedlas på en begravning är det viktigt att det hjälper oss som är där att reflektera kring våra egna liv. En begravning bör någonstans påminna mig om att en dag är det jag som ligger där i kistan, vad har jag då betytt? Vilka steg lämnar jag efter mig? Vad kan jag göra annorlunda?

*Den här posten är väldigt löst översatt eller kanske snarare väldigt inspirerad av den här bloggposten.