Nu eller nostalgi?

För en så där tio år sedan upptäckte jag något märkligt hos mig själv, något som skrämde mig lite grann. Det handlade om de tillfällen jag gjorde vardagliga möten med skönhet. Tex en vacker solnedgång eller sköna vårvindar etc typ såna “basic” saker (listan skulle kunna göras mycket längre). Hursomhelst, det som hände var att dessa upplevelse, istället för att fascinera mig direkt triggade ett minne.

Så här gick det till i min hjärna: “Oj, den här solnedgången påminner om den jag var med om då” samtidigt som ett minne poppade upp som var “verkligheten” mot vilket den faktiska solnedgången framför mig automatiskt bedömdes och värderades. Plötsligt var jag inte här utan där. Den här känslan återkom i de mest skiftande situationer. Istället för att vara närvarande och leva i fascination och förundran gled jag istället vid dessa tillfällen in i någon sorts dövande nostalgi.

Enda sättet för mig att på något sätt uppleva fascination och förundran igen var att söka nya upplevelser.

Låt oss stanna till här lite. Tror verkligen vi människor mår bra av nya upplevelser och erfarenheter, ibland behöver vi verkligen våga att nyfiket kasta oss in i dem.

Men samtidigt.

Våra liv består mest av saker vi gjort tidigare. Turen till jobbet, dagliga rutiner, möten med samma människor om och om igen. Varje dag har en soluppgång och en solnedgång. Varje dag har någon sorts väder. Det är samma ansikten vi möter när vi vaknar och innan vi somnar. Nya saker blir snabbt gamla, uppbrott blir snabbt nya rutiner. Ibland luras vi tro att byten är lösningen, erfarenheten i mitt möte med jämngamla medvandrare är att byten av jobb, hus och partner tycks presentera sig som en lösning. Allt detta glider dock snabbt in i tristessens kvarn. Vissa uppbrott är bra och nödvändiga men jag är mer och mer övertygad om att i dem finns inte den långsiktiga lösningen på grundproblemet jag här skissar på.

Mitt sätt att tackla det här är sedan några år tillbaka att väldigt medvetet försöka se varje ögonblick som nytt, för faktum är att det är helt unikt. Ingen har någonsin tidigare gjort det jag gör nu, ingen har suttit framför exakt den här datorn 08:53 en skärtorsdagsmorgon 2016 och skrivit exakt dessa ord samtidigt som jag hör äldsta och yngsta barnet tala i bakgrunden (båda är sjuka och fick vara hemma från dagis och högstadiet). Utanför fönstret hörs ljudet från grannen som just nu avverkar träd med en liten skogsmaskin.

Försöker att medvetet lägga märke till vardagens händelser utan att värdera eller bedöma. “Reflexminnena” som poppar upp stoppar jag tacksamt men snabbt ner i minneslådan därför att då var då och nu är nu. Fokus är på det som sker nu. För faktum är att varje soluppgång är unik, varje möte är unikt, varje ansiktet, oavsett om jag sett det tusen gånger tidigare, är unikt idag. Det här kräver medvetenhet och övning. Det är som med armhävningar, det är muskler som behöver övas upp.

Det är lite som att vakna och hålla sig vaken.

Det som hänt sen jag medvetet försöker möta vare dag på det här viset är att fascinationen och förundran med full kraft börjat återvända i mitt liv. Tacksamheten för det jag faktiska har växer, samtidigt som nya erfarenheter blir ännu mer koncentrerade.

Show your support

Clapping shows how much you appreciated elsander.nu’s story.