Står valet verkligen mellan “konservativ kristen” eller “liberal kristen”?

Photo by Patrick Tomasso

Det här en fundering jag gått och grunnat på ett tag. Få se om den har nån bäring.

Ibland låter det hos mer konservativa syskon som om det stora valet står mellan en “rätt” konservativ tro med dess betoning på helvetet, en vred Gud, den rätta försoningsläran, “rätt syn” på homosexualitet etc. (listan skulle kunna göras längre såklart, kortare med)

eller att vara en “liberalteolog” det vill säga en flummig kristen.

Det är alternativen som finns.

Det värsta som kan hända är om en konservativ (inte ett klockrent ordval men fundamentalist är än värre och “evangelikal” är för brett även om det skulle kunna falla under det paraplyet) kristen faller och blir “liberal”. Detta får inte ske därför måste allt som är värdefullt inom den konservativa tolkningen försvaras till varje pris. Det finns väldigt lite plats för förändring och utveckling. Varje område är ett slagfält att dö på.

Med det inte sagt att allt här är fel, inte alls, bara att vi riskerar tro att idealtillståndet för tron är något statiskt med den olyckliga följden att varje nyansering riskerar att ses som ett hot och att frågor därför bör undvikas.

Som själv kommen ur detta tänk (och för all del, ibland på olika sätt en del av det) har jag funderat mycket på varför det ses som så allvarligt att lämna den här gemensamma överenskommelsen. Tror det har att göra med ett väldigt tydligt tänk kring vem som är utanför respektive innanför, allt det här blir då viktiga identitetsmarkörer. En mindre lyckad del av det frikyrkliga arvet.

Problemet är att min erfarenhet bland de människor jag möter pekar mot att valet inte alls står mellan dessa två.

Valet är långt mycket större och allvarligare än så, det står mellan att överhuvudtaget tro eller att kasta allt i papperskorgen. Därför att om tron presenterats för dig som ett färdigt paket kan du väldigt lätt kasta hela paketet.

Människor som kastar sitt paket riskerar sen att för resten av sina liv se alla former av tro genom det paket de en gång lämnat. Det fortsätter tragiskt nog att definiera viktiga delar av deras liv. Med inte sagt att de strikt talat helt saknar tro men den kristna varianten är åtminstone ordentligt stukad.

Därför blir en mer progressiv tolkning av den kristna tron det enda som håller många människor kvar i en kristen tro överhuvudtaget.

Det vill säga om de får chansen att möta den.

Med progressiv menar jag inte “liberalteologisk”, jag menar en tro som tål brottning och frågor, en tro som saknar ängsligheten hos den mer konservativa varianten men som samtidigt utmanar vårt liv här och nu till omvändelse till att genomskåda de berättelser som dagligen presenterar sig för oss. Den kallar oss på ett sätt som liberala varianter av tron inte alltid gjort samtidigt som det finns ett bejakande av mysteriet.

Ett exempel. Istället för att kasta det kristna paketet där en hörnsten kanske är en Gud som plågar människor för evigt i helvetet så släpper du bara helvetet. Inte på ett nonchalant och förhastat sätt, nej du läser om andra förhållningssätt. Du brottas med både Gud och skriften, du upptäcker att många kristna genom historien tampats med detta och gör till slut den befriande upptäckten att du inte behöver släppa hela tron, det enda du släpper är en tolkning av en aspekt av tron.

Den här processen kan göras på valfri del av “paketet”. Återigen inte förhastat men i dialog både med Skriften, historien och med fördel i en kristen gemenskap där du är trygg.

Du kommer upptäcka att du förresten inte längre har ett “paket” utan en dynamisk berättelse du finner dig vara en del av. En berättelse vars centrala teman och riktningar blir mer och mer verkliga och utmanande. En ledtråd: Jesus!

Dessa människor blir inte mindre överlåtna kristna, tvärt om, de blir människor som har en tro de är trygga nog att brottas med och en Gud stor nog att tåla det.

Ja men, kanske någon invänder. Det sluttande planet då? Vad slutar det här då? Vet inte, det enda jag vet är att sluttande plan finns överallt. Även mitt i den mest tvärsäkra tro. Frågan är vart vi hamnar när vi halkar.

Det jag är mer och mer övertygad om är att vi behöver trygga platser för den här brottningen. Min längtan och vision är att församlingen får vara en sån plats. Var annars?