Var rädd om dig

Det finns hälsningar som kan betyda mer än slitna artighetsfraser. Jag funderar just nu på “Var rädd om dig”. Tål att tänkas på. Vi betonar ofta med rätta hur viktigt det är att vi tar hand om varandra, att ta hand om skapelsen, miljön etc. Superviktigt!

Men hur ofta betonar vi att ta hand om oss själva?

Nu kanske någon invänder att det gör vi väl hela tiden i vårt individualistiska och egoistiska samhälle. Se bara på all fokus på kroppen och träning och på vad vi stoppar i oss, på självförverkligande etc.

Jo visserligen, men det jag tänker på nu är något annat. Är vi rädda om de människor vi djupast sett är? Alltså inte yta och allt det där. Jag tänker på våra hjärtan.

“Framför allt som skall bevaras må du bevara ditt hjärta, ty därifrån utgår livet.” står det i en samling ordspråk som finns i bibeln under det passande namnet Ordspråksboken.

Hur bevarar vi hjärtat? Hur tar vi hand om det? Hur är vi rädda om de vi djupast sett är?

Vilka är vi förresten när alla lager skalas bort?

De här urgamla frågorna är tuffa därför att när vi på allvar möter dem så avslöjar de våra djupaste drivkrafter och motiv.

Det är nödvändigt att vi då och då stannar inför dem.

Den kristna tron ger ett svar som trots att det ständigt riskeras att banaliseras, förvandlas till en klyscha och tappa sin magi. Trots allt allt det där är det svaret den enda anledningen att jag fortfarande kallar mig en kristen.

Vi är älskade.

Vi är kända rakt genom, genom all vår ytlighet, all cynism, alla sår, både de vi fått och de vi orsakat. Vi är kända rakt genom alltsammans och vi är ändå älskade.

Jag är älskad, du är älskad. Det finns inget bättre sätt att vara rädd om våra hjärtan, att vara rädda om oss själv än att våga vila i det.

Det är startpunkten och det är målet, det är resan mitt emellan. Det är luften vi andas.

Landar den vissheten i oss kan vi verkligen ta hand om varandra, skapelsen och allt det andra. Men missar vi det här blir allt artificiellt och overkligt.

Var rädd om dig!