Varför är Gud alltid någon annanstans i svensk frikyrka?

En sak som slagit mig gång på gång är att Gud alltid tycks vara någon annanstans i svensk frikyrka. Så länge jag kan komma ihåg har det vart så.

På 1980-talet var Gud i Tulsa, Oklahoma. Modiga visionärer for över och hämtade hit Gud, för här var Gud inte. Så har det fortsatt. Sen var Gud i Toronto, Kanada och människor for över för att åter hämta hit Gud. Sen Dök Gud upp i Pensacola, Florida och åter ger sig människor av för att hämta Gud igen. Gud varierar sig lite och dyker nästa gång upp i Australien, behåller engelskan men byter världsdel. Åter hämtas Gud hit. Nu i dessa dagar är visst Gud i Redding, California och det är dit vi måste fara om vi vill ha del av det hela.

Det är inte helt sant att vi måste fara och hämta Gud ibland räcker det att människor från dessa platser kommer hit med Gud, gärna till stora event och happenings. Ju större desto bättre. För så tänker vi tydligen att Gud funkar. Ju maffigare, dyrare och spektakulärare, ju mer Gud tycks logiken vara.

Det här är ingen kampskrift mot företeelser och sammanhang, inte alls, jag menar inte att allt jag räknat upp är fel rakt av. Nej det jag vill åt är grundtanken att Gud alltid är någon annanstans.

Missförstå mig inte, självklart ska vi inspireras och vara nyfikna på vad Gud gör på andra platser än vår egen. (även om frikyrklighetens nyfikenhet kanske kantrat aningen åt det nordamerikanska hållet, även jag står skyldig här). Jag har själv också berikats av besök i andra världsdelar och det finns fortfarande en massa platser jag själv gärna skulle besöka i andra delar av vår värld.

Having said that…

Men ändå.

Retoriken har så länge jag kan minnas varit att Gud i huvudsak är någon annanstans hos andra människor på andra platser. “Det” händer om vi antingen far till dessa platser eller får hit dessa människor. För vad händer om vi får hit allt det här? Jo då kommer väckelsen!

“Väckelse” är förresten i sig ett märkligt och diffust utryck som står för allt möjligt. För många är det en identitetsmarkör: “Väckelsekristen”, “Väckelsetroende”. I det fallet betyder det typ: “Konservativ karismatiker”.

Skrev lite om mina bekymmer med begreppet redan 2008 (Bla här och här)och jag ser fortfarande samma problem. “Väckelse” är något stort och omskakande men ack så diffust som ska ske någon gång i framtiden, frikyrkans skatt i slutet av regnbågen om du vill. Väckelse tycks alltid hänga på spektakulära människor och happenings som ska komma hit. Den som vågar ifrågasätta det hela går med den logik som ofta följer naturlivs emot Gud och blir själva hindret för att få hit Gud och väckelsen. Vilket gör samtal om det här svåra och lättinfekterade.

Men varifrån kommer grundtanken?

Inte här.

Rent teologisk undrar jag varifrån denna föreställning kommer. Vi har väl alla en teolog om en närvarande Gud, i alla fall i teorin? Rent psykologiskt kan det ju förklaras med jantelagen, att vi inte vågar tro på oss själva och att Gud skulle kunna göra nåt här utan att kräva super-duper smorda amerikaner.

Men varifrån kommer teologin att Gud alltid primärt är någon annanstans, hos andra människor och sammanhang? Jag vet faktiskt inte, kan bara konstatera att tänket dominerat delar av frikyrkan sen åtminstone 1980-talet. Har dock mina misstankar. Jag tror att en alltför stor betoning på “det spektakulära” ställer till det för oss. Gemensamt för mycket av det som måste “hämtas hit” är att det är just spektakulärt och anspråksfullt.

En hjälp att hitta rätt för mig som pastor är en vana att alltid lyssna efter anspråken och de stora orden när nya företeelser dyker upp. Där avslöjas mycket. Ju större ord, ju större anspråk desto mer själavård och vilsenhet tycks facit bli. Gång på gång.

Ändå dominerar tänket fortfarande stora delar av svensk frikyrka.

Varför?

One clap, two clap, three clap, forty?

By clapping more or less, you can signal to us which stories really stand out.