Varför kristen mystik attraherar mig mer än karismatik

Den här posten handlar om varför jag finner mystik som en mer hållbar väg än mycket av den karismatik jag mött hittills i frikyrkan. Låt mig börja med ett längre resonemang, det kanske verkar oklart men ha tålamod med mig.

Det har under åren varnats mycket för en “inomvärldslig världsbild” där Gud inte finns i någon praktisk betydelse annat än som en positiv förebild, en god tanke som i bästa fall kan “pusha” mig åt rätt håll. Där Gud enbart möter mina existentiella grubblerier på ett rent intellektuellt plan. Risken som utmålas med den här gudsbilden och världsbilden är att den får människor att enbart vända sig till vetenskapen för att få svaren om fysiska, verkliga grejer. Här finns ingen plats för “det övernaturliga”.

Det sägs om liberala kristna, eller “liberalteologer” att de har en sån här inomvärldslig världsbild. Det är därför de förklarar bort viktiga saker i bibeln som att Jona verkligen blev uppäten av en “valfisk”, Adam och Eva var fysiska, verkliga personer och att syndafloden verkligen täckte hela jorden etc. Den “inomvärldsliga” synen hindrar dessa liberala från att se sanningen hette det.

Vi tar nu ett raskt hopp över till den mer konservativa evangelikala och karismatiska världen där idealet fortfarande finns för många i frikyrkan. Kyrkor med den här synen växer över hela världen, sägs det. (I alla fall i de delar som inte är påverkade av upplysningen.) Hur vi blir såna här häftiga och växande församlingar är frågan varje pastor borde riva sitt hår över.

Karismatik beskrivs som själva motsatsen till det inomvärldsliga och liberala alternativet där Gud i praktiken inte finns. Skillnaden är att här dyker Gud faktiskt upp ibland. Jodå, han är visserligen oftast i Afrika, Sydkorea eller USA. Men ibland så kommer ändå Gud hit med karismatiska talare “evangelister”, “profeter” och “apostlar”. Då händer det grejer, profetiska ord uttalas och människor helas från sjukdomar. Samtidigt är man noga med att betona att alla troende kan leva detta “mirakel-liv”. Gud bryter minsann in från någon annanstans och gör grejer här i vår värld.

Det hänger förstås på att vi tror rätt, gör rätt, har rätt “smörjelse”, rätt teologi, rätt förväntan etc. Men stämmer allt det här så får vi våra mirakler.

Baksidan med denna teologi är naturligtvis att Gud till syvende och sist oftast är någon annanstans, kanske för de allra flesta i praktiken lika frånvarande som i den där inomvärldsliga varianten vi varnats för. 
Gud är borta på vinden.

Det gäller att få hit Gud. Han talar profetiskt om jag anstränger mig och gör allt som den senaste amerikanen med alla häftiga anekdoter sa. Kanske kan jag då bryta igenom hinnan mellan denna världen och Guds värld. Kanske kan förmå Gud att stick ner sitt huvud från vinden och göra något spektakulärt.

Jag måste vara frimodig, måste vilja. Gärna förtvivlat mycket.

Spetsar till det förstås, kanske onödigt mycket. Skissar här på karikatyrer av vad jag mött under åren.

Karikatyrer eller inte, jag tror ingen av dessa modeller har någon framtid.

Ett alternativ till allt detta är kristen mystik. Här köper vi inte den inomvärldsliga modellen, faktum är att den är helt obegriplig. Gud är närvarande i skapelsen. Gud är själva grunden till allt som finns, Gud upprätthåller allt och är därför naturligtvis alltid närvarande. Det betyder att vi inte behöver slåss för “sex bokstavliga skapelse dagar” eller nåt sånt. Den evige Gud som är själva grunden till allt är inte hotad av tanken på några miljoner års evolution. De klassiska gamla trötta konflikterna mellan tro och vetenskap blir absurda.

Vi slipper också ängsligheten hos den karismatiska varianten. När vi får ögon som ser Guds mirakler i vardagen behöver vi inte längre leva för “de speciella kickarna”. Faktum är att vi helt tappar behovet att dela upp tillvaron i “övernaturligt” och “vanligt”. Allt är genomsyrat av Gud. Livet som fyller våra lungor varje stund blir lika häftigt som historier om döda som uppstår i Afrika. Varje buske brinner och vi får ögon som ser det!

Vi är öppna för att saker kan hända som vi inte kan förklara. Vi ber också för sjuka men med vissheten att Gud är med hur som helst, vad som än händer eller inte händer. Vi tror på en Gud som tål lidande och frågor, en Gud som själv delar lidandet. Samtidigt ser vi Guds handlande i allt som är vackert.

Allt vidgas. Den handlar alltså inte om att välja antingen eller. Den karismatik som har Gud någon annanstans blir för snäv men den behöver inte ersättas enbart med inomvärldsliga förklaringsmodeller. Den är inte radikal nog. Den är för trång och för begränsande.

Jag menar att mystiken har allt karismatiken erbjuder plus mycket, mycket mer. Drar mig inte för att hävda att all sund kristen karismatik befinner sig någonstans under paraplyet “kristen mystik”.

Är du less på alltihopa? Funderar du på om det du behöver är ännu en maffig och spektakulär karismatisk upplevelse? Eller är du kanske beredd att lämna allt, känner du dig lurad? Framstår ateism som ett rimligare alternativ?

Vill bara upplysa dig om att du inte behöver välja nåt av de spåren.