Skepp ohoj: skoj med hoj!

Filip Fasth på sin motorcykel, Västmanland, våren 2017

Vi hade tänkt fota sandiga motorcykelbilder i ett soligt grustag, men på grund av diverse omständigheter fick vi i stället köra i en dunkel skogsglänta ett par timmar senare än planerat. Men vi tänkte om och anpassade oss, och fick till det jäkligt fint ändå — om jag nu får säga det själv.

Filip och hans åk.

När vi kom till den första platsen vi tänkt fota på, ett grustag några mil utanför Västerås, upptäckte Filip att han glömt sin hjälm på jobbet. Så i stället för att smälla av lite tuffa bilder när han hoppade runt på hojen med den klarblå himlen som bakgrund, brände vi av några halvsnabba porträtt medan Filip stod och surade.

Gissningsvis står han här och tänker på döden.

Sedan lastade vi in det mindre åket i det större åket igen, och så for vi tillbaka till Västerås för att få tag på hjälmen–samtidigt som vi klurade, googlade, och telefonerade för att komma på något nytt ställe vi kunde vara och fota på. Tiden var ändå någorlunda knapp under vårsolen; vi hade inte möjlighet att åka hela vägen till hjälmen, och sedan tillbaka till grustaget igen.

Packa ut, packa in. Wax on, wax off.
Brum brum!
Vidsträckta västmanländska vägar; wunderbaum, och wet wipes. Allt som behövs för ett äventyr — eller?
Från vänster: assistent, modell, vattenflaska.
Ut ur bilen, öppna grinden, in i bilen, genom grinden, fram till porten, ut ur bilen, in i porten, ut ur porten, in i bilen, genom grinden, ut ur bilen, stänga grinden, in i bilen — OCH IVÄÄÄÄÄÄG!

Slutligen, efter vår beskärda del av om och men var det dags att slita på sig rätt brallor, mosa in tröjan i byxlinningen, och klättra upp på hästkrafterna igen. Den här gången med hjälmen redo.

Först: pumpa däck.

Sen fick han äntligen vrida om gasen och mosa rätt ut i skogen.

Det skvätte vatten.
Det skvätte lera.
Det skvätte nog också en och annan droppe svett.

Hade det inte börjat närma sig dags för kvällsmat, skulle han säkert sitta på den där hojen än, och bränna fram och tillbaka i de där jäkla skogarna.

Men det blir fan i mig kväll varje dag, så till slut började det närma sig dags att packa ihop.

Typiskt bra dag. Typiskt superskoj bilder att ta.

Hade solen inte gått ned, och hade inte magen börjat knorra och hushållet börjat sakna oss, hade han nog som sagt fortfarande farit runt på den där motorcykeln.

Filip Fasth, i en skog i Västmanland, våren 2017