Kolumn: När det brister i bevakningen

Att rapportera om det egna mediehuset är svårt. Bevakningen bör ändå göras — annars är journalisterna inne på en farlig väg där deras trovärighet och oberoende äventyras allvarligt.

”Den publicistiska grundregeln är att en nyhetsredaktion i det läget aldrig, aldrig ens får misstänkas gå ägarens ärenden i nyhetsbevakningen. Då är man nämligen inte journalist längre, utan kommunikatör. Då bränns det hundraåriga kontraktet”. Jan Sjölund, lärare i journalistiskt, litterärt och kommersiellt skrivande på Högskolan i Gävle.

Citatet kommer från en debattartikel som publicerades för en vecka sedan i den svenska tidningen Journalisten. I artikeln ifrågasätter Sjölund Mittemedias rapportering kring bolagets nya strategier, vilka lyftes fram av Dagens Nyheter.

KSF Media tampas med liknande problem då bolaget stått inför stora förändringar det senaste året.

Kanske det är bäst att jag går hem? Så sade Konstsamfundets vd Kaj-Gustaf Bergh en kvart innan Obs debatt körde igång förra veckan. Bergh skulle medverka i programmet som debattör och anledningen till hotet var att han inte ville svara på frågor om citat han gett reportagemagasinet Amos arv.

Yle gav avkall på sitt journalistiska uppdrag och frågade inte om den stora rosa elefanten i rummet som Amos arv serverat: vilken är Berghs, Konstsamfundets och KSF Medias framtidsvision för tidningsverksamheten? Yle Obs gjorde sedan en pudel.

På HBL har det varit knäpptyst efter incidenten, trots att de så kallade nyhetskrokarna varit många. Läsarna har varken fått veta hur Bergh betedde sig eller hur Obs-redaktionen reagerade, trots att det handlar om en av Svenskfinlands mäktigaste män och om hur vårt public service-bolag låtit en extern person påverka innehållet i ett program på bästa sändningstid. Den som grävt djupare hade dessutom kunnat berätta att Bergh inte var den enda som ville bestämma. Jörn Donner krävde för sin del att han skulle få debattera ensam med Bergh, annars skulle Donner inte ställa upp.

Det finns fler exempel från det senaste året då HBL:s redaktionella integritet satts på prov. I maj i år, samma dag som samarbetsförhandlingarna inleddes, marscherade journalister vid Östnylands och HBL:s redaktionen ut och vädjade till ägarna om att tillsätta en ny styrelse. Händelsen uppmärksammades med en notis i papperstidningen.

En vecka efter utmarschen publicerade HBL en stor intervju med styrelseordförande Kaj-Gustaf Bergh (HBL 15.5). Det var den andra stora intervjun med Bergh inom loppet av åtta dagar (HBL publicerade ett personporträtt på Bergh den 7 maj). I den nya intervjun, som publiceras på det första nyhetsuppslaget i söndagstidningen, säger Bergh att det var ett misstag att införa mera riksmaterial i lokaltidningarna.

Men det är inte det som väcker mest förvåning på redaktionen.

Publiceringen sker utan att redaktionen känner till den på förhand. Chefredaktören för papperstidningen får kännedom om artikeln under fredagen när intervjun är gjord. På redaktionen upplever en del journalister att artikeln är ett beställningsarbete som smusslats in av två KSF Media-chefer: Susanna Ilmoni och Lena Skogberg. Flera upplever också att de kritiska frågorna saknats. Skogberg, som skrev artikeln på eget initiativ, motiverar tillvägagångssättet med bland annat en stram tidtabell. För Grävgruppen säger hon att hon ville ha arbetsro och få jobba ostört, utan påtryckningar från sina kolleger.

I den efterföljande interna diskussionen konstaterar HBL:s fackklubb att mediehuset inte ska skriva så mycket om sig själv. Den restriktiva hållningen motiveras med att man ska ge en enig bild av företaget utåt.

Fackets restriktiva linje har man hållit fast vid.

KSF Medias information utåt om resultaten av samarbetsförhandlingarna har varit minst sagt knapp. Att Svenska Yle varit den primära informationskällan är respektlöst mot de läsare som fortfarande prenumererar.

Trots sin egen sparsmakade hållning är KSF Media ändå noggrant med vad som skrivs om bolaget. När Yle:s kulturredaktör Marit Lindqvist i en kolumn för Yle (25.8) spekulerar kring Västra Nylands framtida kulturbevakning kontaktas hennes chef av KSF Medias ansvariga utgivare Susanna Ilmoni. Ilmoni meddelar att hon anmäler texten till Opinionsnämnden för massmedier eftersom den är ”baserad på spekulationer och far fram med osanningar”. Svenska Yle gör sedan en egen journalistisk bedömning, konstaterar att kolumnen innehåller faktafel och stryker några meningar. I meningarna har Lindqvist spekulerat i hur kulturutbudet kommer att krympa och i framtiden bestå av läsarmaterial som skribenterna inte får betalt för.

Med facit på hand: hade det inte varit lättast att undvika spekulationer genom att själv rapportera om förändringarna? Hittills har motargumentet varit att företaget inte kan berätta allt om sina planer, eftersom alla inte har fått veta hur de ser ut. I skrivande stund har det ändå gått över två veckor sedan samarbetsförhandlingarnas resultat stod klart.

Enligt Journalistreglerna ska journalister vara öppna med att berätta för läsarna när de rapporterar om den egna koncernen eller ägarna. Men vad händer när medierna börjar tiga om koncernens förehavanden? I nuläget har HBL glömt att man i första hand arbetar för läsarna och inte för Bergh & co när det gäller nyheter om det egna mediehuset.

Annica Lindström & Lina Laurent
gravgruppenfinland@gmail.com

Förtydligande 17.9.2016 kl. 15.05

En liten precisering är på sin plats med anledning av kolumnen När det brister i bevakningen (Grävgruppen 16.9):
HBL:s fackklubb har egentligen aldrig dragit upp definitiva riktlinjer för i vilken mån tidningen HBL kan skriva om sig själv, bolaget, ledningen eller ägaren. Efter intervjun med ägarföreningens utsedda representant Kaj-Gustaf Bergh i HBL 15.5 rekommenderade facket för redaktionsledningen att man skulle iaktta extra försiktighet och helst avstå från att kommentera personalfrågor i spalterna, åtminstone under pågående samarbetsförhandlingar. Så alltså p.g.a. den upplevda obalansen i rapporteringen och situationens känslighet. Svårigheterna i att rapportera om sig själv har därefter ofta diskuterats internt och olika lösningar har dryftats, men några definitiva riktlinjer har inte utstakats.

HBL-facket har konsekvent förhållit sig kritiskt till att man i den egna tidningen publicerat artiklar och kolumner som — enligt fackmedlemmarna — alltför ensidigt representerat arbetsgivarsidans ståndpunkt, men facket har valt att hittills framföra kritiken internt — för att kritiken haft en tydlig adressat och för att alla frågor inte angår läsarna (hur underhållande det än är att i media få följa med andra människors tvister). (Därav Lindströms tolkning av en restriktiv linje och enig bild utåt.) Givetvis är det möjligt att diskussionen om publicistiska beslut och avväganden i framtiden kommer att äga rum mera offentligt, till exempel i en blogg eller i en diskussionsgrupp.

Wilhelm Kvist
Ordförande, fackklubben vid HBL

Redigerad 16.9.2016, kl. 17.30. Ordet kolumn tillagt i rubriken.