Fredsskadade svenskar

Först en disclaimer, eller brasklapp som man kan säga på svenska. Jag är fullständigt övertygad om att många av de medborgare som mer eller mindre nyligen har invandrat till Sverige påverkar den allmänna attityden i det här ämnet i en mer rimlig riktning. Men eftersom det fortfarande till största del är infödda svenskar som sätter agendorna på de publika arenorna tror jag att en attitydförändring tar tid. Så, det jag skriver om nedan gäller framförallt svenskar, födda av svenskfödda föräldrar.

Få svenskar har idag, eller har haft, släktingar som fått fly ifrån nazister eller som blivit förtryckta av kommunister. Vi har heller ingen erfarenhet av att vi och våra tidigare grannar hamnat på var sin sida av en konflikt. Något som till och med kan förvandla de bästa grannarna på sämsta vis, rent av att vilja och försöka mörda varandra. Något som de som kommer från forna Jugoslavien är plågsamt medvetna om. Det var inte ens speciellt länge sedan. I detta nu pågår liknande aktiviteter i Syrien..

Ett par hundra år utan krig i Sverige har satt sina spår i folksjälen. (Det är dock inte riktigt sant. Det är trots allt vad vi i allmänhet tror. Det ämnet får möjligtvis bli ett annat blogginlägg. )

En del säger att svenskar är världens mest fredsskadade folk. Att vi svenskar är godtrogna och förslappade i vår inställning. Kunskap om vikten av sammanhållning är viktig för att vi som folk och nation ska överleva. Men det tas med en axelryckning här. Visst kan det vara lockande att vilja bli del av av något större och bättre, till exempel ett väl fungerande EU. Kanske beror även vår strävan om att vara världsmedborgare, snarare än svenskar, i att vi enligt åtminstone en svensk historiker är den befolkning i världen som är minst kunniga om sin historia. När andra länder och kontinenter kämpar för att behålla det land som de fått kämpa för att behålla, lämnar vi mer än gärna bort våra beslutsrätter till ledare i Bryssel, Moskva och Washington.

Men idag 2017 kan knappast någon normalt funderande människa undvika att vara åtminstone lite orolig för framtiden. Oavsett om det gäller Sverige, EU eller världen i stort. Det blir sällan så mörkt vissa av oss kanske tror. Men det pågår som vi vet alltid ett antal krig och konflikter runt om i världen.

Varför är det otänkbart att det förr eller senare även skulle drabba oss här uppe i norr? Inte minst när de världsmakternas fokus dras allt mer norrut. Sverige ligger mitt i mellan Norra Ishavet och Östersjön. Allt viktigare områden för bland annat Sverige, EU, USA och Ryssland.

Det är aldrig rimligt att önska sig ett nationellt trauma. Men nog hade vi varit mer ödmjuka till både oss själva och våra medmänniskor i andra stater om vi som människor och svenskar hade haft ett gemensamt trauma i vårt bagage.

Visst finns det några större katastrofer. Men den kanske senaste nationella katastrofen var ett antal svältår i slutet av 1800-talet. En tid då vi för övrigt var ett av Europas fattigaste folk. Men det var för alldeles för många år sedan och det skedde inte direkt (ja det kan argumenteras) på grund av främmande makt många svenskar svalt.

Vi svenskar tror att människan i grund och botten är god. Vi har en enormt tillitsfull bild av alla ”normala” människor, de flesta är trots allt normala. En normal människa dödar inte, startar inte krig eller ägnar sig åt tortyr. Det är ”bara” sjuka människor som gör sådant.

Det är en farlig illusion. Även många fullt friska människor kan under vissa omständigheter utföra handlingar som skadar andra människor.

Svenskar har utöver en fredsskada även liten, eller ingen, egen erfarenhet av människor som ramlat ut ur systemet och som därför lever i en fattigdom där nöden kräver att de tar till våld eller andra olagligheter för att överleva. Någon invänder nu kanske och säger att “men tiggarna från Ungern och Rumänien då? Romerna som tigger här och var..”

Nej, det är inte samma sak. Visst har vi under en period mer eller mindre tvingats att vänja oss med tiggande människor utanför butiker och liknande. Men eftersom dessa individer inte har något som binder dem till Sverige, annat än själva tiggeriet, är det en annan sak. De omfattas inte av vårt generösa välfärdssystem (förutom vissa tillfälliga undantag). Så svenska medborgare har svårare för att tänka sig in i deras situation. “Det händer inte oss”.

Det finns naturligtvis flera positiva aspekter med att de allra flesta av oss omfattas av ett frikostigt skyddsnät. I princip är det enbart individer som själva väljer att stå utanför som också gör det. Det kan förvisso bero på missbruk och/eller psykiska sjukdomar. Men för de allra flesta klarar vi oss bra.

Men våra freds- och välfärdsskador gör oss illa rustade att förstå och därmed bekämpa onda handlingar. Oavsett om det är onda eller normala människor som utför dem. Vi gör oss också blinda för vår egna förmåga till att vid vid vissa situationer själva agera onda ur ett moraliskt perspektiv. Vilket givetvis kan vara förödande.

Blir vi angripna av en främmande stat eller terrororganisation bör vi räkna med att dessa i okänd omfattning kommer om inte strunta i, så åtminstone då och då bortse från krigslagar, brott mot både folkrätten och Genevékonventionen lär ske. Civila byggnader kommer bombas och direkta övergrepp mot individer kommer ske. Hur ska vi handla i ett sådant läge? Där tvingas vi kanske anpassa oss efter angriparna.

Men i andra situationer. Om till exempel en minoritetsbefolkning eller annan grupp hamnat i en konflikt med en annan (din) grupp. Var går din gräns? Förmodligen har du lätt för att stå emot eventuellt grupptryck från “din” sida om du som individ inte har drabbats eller har något emot dem ur den förtryckta gruppen. Men var sätter du din gräns om någon eller några i den förtryckta gruppen de facto har skadat dig eller någon/några du bryr dig om? Om staten via medierna dagligen dessutom sprider propaganda om att personerna i den andra gruppen är råttor, förrädare, mördare osv. Oavsett sanningshalten i propagandan vet vi att det påverkar oss. Var kommer du sätta din gräns för hur du kommer att agera i varje given situation?

Det är viktigt att både på ett individuellt och gemensamt plan diskutera och sätta gränser. På samma vis som vi kan skydda oss mot trafikolyckor, bränder och annat mer konkret bör vi även fundera på hur vi skyddar oss och andra i det fall att vi, Sverige, hamnar i krig, konflikt eller annan kris. Vad är moral? Vad kan påverka vår moral? Vilka är våra värderingar och vilka av dem tänker vi inte bryta? Kan vi vara säkra på att vi aldrig kommer bryta mot dem? Och så vidare..

Jag hörde en gång en psykolog som hänvisade till en studie som via intervjuade soldater från krigszoner där övergrepp och andra krigsbrott skett kunde härleda vikten av att ha en egen moralisk kompass. De soldater som redan innan de gick in i kriget mentalt hade förberett sig genom att sätt egna tydliga gränser för hur långt, eller lågt, de skulle tillåta sig själv och sin närmaste omgivning att gå också vanligtvis lyckades hålla sig innanför krigets lagar. En annan aspekt var också att den som gjort fel en gång sannolikt skulle göra fel igen..

Om någon vet namnet på studien eller forskaren som det hänvisades till ovan får ni gärna återkoppla.

“Vi bör minnas för att kunna överleva, även om våra samhällen skulle råka ut för extrema stressituationer som svält, överbefolkning eller väpnade konflikter. Det är inte så omöjligt som det låter här och nu.” /DN

En annan sak på samma tema.

Jag har under en längre tid haft en känsla av att många av de som debatterar om Sverige som ett föredöme inte sällan gör sig skyldiga till någon sorts översitteri. Oavsett om det handlar om ett jämställdhets-, medmänskligt-, demokratiskt- eller vad som helst annat perspektiv.

Ibland har de rent av en hållning som är mycket snarlik den “vanlige” rasistens. Måhända har allt som oftast dessa människor ett gott uppsåt. Men likväl drar de fram argument och åsikter som inte kan tolkas på annat vis än att de ser svenskar som förmer än medmänniskor i andra länder.

Svenskarna vet minsann hur man håller fred, demokrati, yttrandefrihet och jämställdhet i ett land. Ibland kan till och med samma individ i nästa andetag, eller i vart fall i nästa artikel, kan påstå att det faktiskt är extremt ojämställt i Sverige. Men utåt, då är Sverige ett föredöme. Svenskar krigar inte. Svenskar är upplysta, demokratiska och fredliga. Svenskar tjafsar inte om oviktiga saker som gränser.

Ett önsketänkande som säger att det inte kan bli så illa här hos oss i Sverige. Det som drabbar folk långt bort kommer aldrig att drabba oss. För vi är ju lite lugnare, lite mer jämställda, lite fredligare.. Lite bättre helt enkelt.

Åter till historielösheten. Vi är stolta över vår yttrandefrihet och demokrati men många av oss vet knappt vad det innebär. Därför blir inte sällan debatter på t.ex. Twitter och Facebook om yttrandefrihet otroligt konstiga.

Vi tar bara allt för givet. Åtminstone sedan början av 1970-talet har både vår egna, och kanske än värre våra grannländers, historia varit något som knappt har lärts ut till våra elever. Därför hamnar svenskar ofta snett i diskussioner med människor från andra länder. Vi själva förstår det oftast inte. Men bara för att vi inte gör det innebär det inte att vi inte kommer snett.

”Krig hör medeltiden till, idag är vi civiliserade”, säg det till en finne eller polack och de kommer med rätta börja fundera på hur du tänker. Om du tänker.

För vi är ju som sagt (inte så lite) lite bättre än människorna där borta i Ukraina och Syrien. Om de bara valt fred hade de kunnat ha det som vi har det här.

Om folket inte har råd att äta bröd kan de väl äta bakelser?

Like what you read? Give Carla Filt, FRANSA a round of applause.

From a quick cheer to a standing ovation, clap to show how much you enjoyed this story.