Borrowed Time

Idag sprang jag på en fantastisk liten film i flödet. Kan man ens säga så, “sprang på” om vänners uppdateringar på FB? Eller, det är klart man kan. Jag gör det och då kan man det. Idag sa närmsta vännen att jag är rätt egensinnig och rätt envis — ingen kan tvinga mig att göra något jag inte vill. Och det stämmer nog (nåja, till viss del i alla fall). Erinrar mig vad min mamma sa en gång i gränslandet mellan ungdom och vuxen “Ulrika, du har ju alltid gjort som du har velat”. Det var inte menat som något positivt. Det retar nämligen en del människor att inte kunna rätta in andra människor i led.

Filmen ja, det var ju den jag inledde detta med. Här är den:

Jag sprang som sagt på den i flödet idag. Och just idag var det exakt tolv år sedan min pappa dog och det kändes mer som en händelse än en tillfällighet (att jag såg filmen just idag). Pappa var den av mina föräldrar som med en dåres envishet pushade mig att göra det jag själv ville. Att inte låta någon annan styra mitt liv. Att inte vara andra människor till lags i tid och otid. Det har i ärlighetens namn gått lite si och så med det. Egensinnig är jag dock alltjämt och jag går (på) min egen krokiga väg. Lyssnar sällan på råd. Ber om råd gör jag men tar föga notis om svaren. Faktiskt. Dock kloggar det igen hjärnan alla dessa råd som jag får för att jag ber om dem men ändå inte bryr mig om. Måste. Sluta.

Det är skönt att skriva. Att känna hur orden blir meningar. Varför skriver jag då så sällan är en fråga jag ställer mig men inte har något svar på. Att skriva för byrålådan intresserar mig inte; jag vill att andra ska kunna läsa det jag skriver oaktat kvaliteten på densamma. Det gör skrivandet roligare och mer tillfredsställande.

Den här icke stringenta blogg-posten är till dig pappa. Du var det bästa jag hade. Fanns alltid där. Jag tänker inte på dig varje dag men jag saknar dig i varje fiber av min kropp ❤

Show your support

Clapping shows how much you appreciated UlrikaIngemarsdotter’s story.