Bernie Sanders är mer än en protestvåg

I en tid där en socialist för tillfället är Hillary Clintons största utmanare är det populärt att försöka förstå varför någon som Sanders, som aldrig varit med i Demokraterna, kan entusiasmera. Svaret är inte givet och långt ifrån det slentrianmässiga, protestvåg och ytterkantsframgångar som Aftonbladets ledares Katrine Marçal i en bisats nämner Sanders utan att förvisso utveckla det mycket mer, och fokusera mer på Jeremy Corbyn och Donald Trump.

Det är problematiskt att avfärda Bernie Sanders framgångar som ytterkantsframgångar. Framför allt visar det på en bristande förståelse för Demokraternas utveckling som parti. Om vi lämnar hans chanser att vinna ett presidentval åt sidan för ett ögonblick (ja, de är väldigt små) kan hans framgångar delas in i egentligen två kategorier, först och främst. Till att börja med. Han ses just nu som Hillary Clintons största utmanare och ligger tvåa bakom henne, långt före de andra kandidaterna som Martin O’Malley. Den rollen har han intagit. Kan han hålla det? Tveksamt. Rent kampanjmässigt och pengar han fått in, ja.

Men något säger mig att någon som O’Malley mer och mer kommer komma ju längre tiden går. Ett progressivt alternativ men demokrat till skillnad från Sanders. Den andra kategorin, Sanders är progressiv. Han är socialist, för tusan. Givetvis lockar det demokratiska kärnväljare som är liberala och väldigt progressiva. Sedan finns det givetvis en dimension i att man inte litar på Clinton och kanske rentav ogillar henne. Sådana väljare ser nog, för nu, Sanders som alternativet.

Givetvis kan dynamiken komma att ändras. I synnerhet om någon som vicepresidenten Joe Biden kastar sig in i racet. Då blir han per automatik alternativet eftersom etablerade demokrater inte tror Sanders kan vinna ett presidentval.

Demokraternas primärval består nu, med få undantag, av att kandidaterna försöker vara så progressiva som möjligt. Har exempelvis Hillary Clinton någon gång låtit så här progressiv som hon gör nu? Hon har förstått partiets utveckling och tänker ta till ett modigare tillvägagångssätt till skillnad från 2008. Bernie Sanders och Martin O’Malley slåss å sin sida till vänster om henne. De föreslår delvis mer omfattande klimatåtgärder, åtgärder mot Wall Street och skuldfritt “College”. De försöker positionera sig som det progressiva, modiga alternativet, mot en kandidat i Clinton som föreslår samma sak men kanske inte i lika stor omfattning. Vad säger det om Demokraterna? Kanske framför allt att Bernie Sanders inte längre är en märklig outsiderkille som pratar om något Demokraterna lämnat. Fråga många av Sanders kollegor i senaten, liberaler som Elisabeth Warren (Massachusetts)och Sherrod Brown (Ohio), och de skulle säga att de håller med Sanders i sakfrågorna. Warren har inte uteslutit att kampanja för honom.

Jo, visst, Sanders är socialist. Kanske en no starter i ett presidentval men låt inte en etikett definiera honom. Han har för all del en retorik som har populistiska undertoner och alltid med en klar fiende som självklart också kan locka till sig, anti etablissemanget väjare. Hans problem med afroamerikanska väljare blir nog svåra att överbringa. Men han har åsikter som inte är kontroversiella i ett demokratiskt parti längre. Det klart han är progressiv men det är också vad Demokraterna är, mer och mer, som parti till skillnad från för bara åtta år sen.

Att bortse från det när man tittar på hans framgångar är faktiskt felaktigt.

One clap, two clap, three clap, forty?

By clapping more or less, you can signal to us which stories really stand out.