DÖ i backspegeln

Decemberöverenskommelsen är historia (DÖ). Vad som händer nu är något diffust men det finns anledning att återigen ta ett steg tillbaka och fundera kring DÖ. Eller kanske framför allt, om kritiken mot den och människors oförmåga att tänka på de politiska konsekvenserna.

Min principiella inställning, vilket jag har redogjort för vid ett antal tillfällen, var att DÖ fyllde en funktion. Med en funktion menar jag att det var bättre än ett nyval, till och med bättre än en blocköverskridande regering samtidigt som den höll ihop alliansen och befäste blockpolitiken paradoxalt nog. Det blev en nödlösning för en allians som vägrade sträcka ut en hand till Stefan Löfven för att eventuellt kunna bilda en annan regering, och det var en nödlösning för att ingen ville ge Sverigedemokraterna inflytande. Sedan har jag alltid hävdat att den kunde undviktis om något av allianspartierna svalde stoltheten och gjorde upp med statsminister Löfven, vilket sannolikt hade lätt till en mindre progressiv regeringen (Vänsterpartiet hade dumpats) men ändå det mest realistiska alternativet. Det är i alla fall så svensk politik brukar fungera.

Det fanns förstås olika skäl till att DÖ blev till. Göran Hägglund och Kristdemokraterna var livrädda för nyval (de skulle nog åkt ur riksdagen) medan de övriga partierna visste att ett nyval främst skulle gynna Sverigedemokraterna. Moderaterna gick med på överenskommelsen för att den satte ramar som möjliggjorde en alliansregering efter nästa val, och de kunde återigen samla alliansen mot den sittande regeringen.

Men DÖ då. En överenskommelse så missförstodd och fylld med brist på konsekvenstänkande att det är påfrestande. Vad överenskommelsen gjorde var, helt enkelt, att säkerställa en sak: Det största blocket, rödgröna eller alliansen, ska kunna regera och således få igenom sin budget och ett populist/rasistparti ska inte kunna ha makten att kasta in land i regeringskris när de så önskar. Det innebär att oppositionen lägger ned sina röster så att budgeten går igenom för att beröva SD på makt över budgeten. Ett lite märkligt system, kan tyckas, och någonstans är det här skon klämmer.

Det här har gjort vissa galna. Kritikerna menar att det här är att berövas på sin oppositionsroll, att de självklart måste kunna rösta emot regeringens budget. Möjligen finns det en liten poäng här. Visst låter det konstigt att oppositionen lägger ned sina röster? Men om man tittar närmare och tänker steget längre är det odramatiskt. Största block ska kunna regera. Så har det alltid varit i svensk politik även om det är en extrem situation nu med ett rasistiskt parti på 13 procent. För även om oppositionen röstar mot regeringens budget finns det inget regeringsunderlag för dem så vida inte de vill bilda regering med Sverigedemokraternas stöd.

Så ser verkligheten ut. När folkpartiledaren Jan Björklund annonserade att han och hans parti, trots DÖ:s fall kommer som de sagt, rösta på sin egen budget och sedan lägger ner sina röster (det är praxis) kom reaktionerna direkt. Björklund kallades fegis och för att han inte stod upp för sin politik (fast det gör han ju, röstar på sin egen budget).

När Kristdemokraterna på sitt riksting sa nej till DÖ var det stort. KDU, partiets ungdomsförbund jublade. Men ingen, fortfarande ingen, kan formulera vad alternativet är. Nyval? Ingen verkar vilja ha det. Samarbete med SD? Vet inte, förmodligen inte. Blocköverskridande regeringen? Ingen vet där heller. Partiledaren Ebba Busch Thor sa dessutom inför riksdagens paritledardebatt i veckan att alliansen borde lägga en gemensam budget vilket återigen riskerar leda till en politisk kris. Men ingen reflektion på direkta konsekvenser kom heller. Det är som om det bara är kul och häftigt att markera mot regeringen samtidigt som man kanske, eventuellt orskar kris. Reaktioner kom istället från Jan Björklund (FP) som tyckte hon var ansvarslös, och att Sverige verkligen inte behöver politiskt kaos nu.

Det är svårt att spekulera kring upprördheten mot DÖ som sådan, då mycket handlar om en överdriven och missriktad kritik, men samtidigt brist på konsekvenstänkande (vad är alternativet?). Kanske är det där det blir svårt. Precis som för många riksdagsledamöter blir det på tok för konstigt för många att förstå varför man ska lägga ner sina röster när man inte håller med om något för man borde ju rösta mot, och det gör att man inte heller kan tänka vad alternativet är. Vad som händer ifall jag agerar så här.

För borgerliga väljare, möjligen många som inte accepterat en valförlust och vill regera oavsett, gick det här aldrig fram trots försök. Och det är kanske där vi landar.

Politiker var faktiskt urusla på att förklara den rätt simpla logik som den här överenskommelsen byggde på.

Och som borgerliga väljare nog hade accepterat i större mån om de var största regeringskonstellation.

Show your support

Clapping shows how much you appreciated Johannes Carlsson’s story.