Regeringen valde medelklassen. Priset fick flyktingarna betala

I veckan kallade regeringen till presskonferens. Nya åtgärder för att stoppa människor på flykt från att komma hit föreslogs. Den här gången drog man allting till sin spets: Sverige stänger i princip gränserna. Familjer ska krossas, barn går till en osäker framtid till mötes och man gör livet till ett osäkert helvete för människor som nyss flytt från just, helvetet.

Längst fram stod Åsa Romson (MP), vice statsminister och miljöminister tillsammans med statsminister Stefan Löfven (S) och presenterade åtgärderna. Romson försökte delvis förklara bort åtgärderna. Ingen av oss vill ju egentligen det här, och vem kunde tro att vi skulle stå här nu, lät det. Stefan Löfven å sin sida talade om stolthet han kände för Sveriges mottagande, medan han i nästa mening presenterade nyupprättade murar för folk som behöver en fristad.

På sätt och vis har regeringen lagt upp för det här. I ett tidigt stadium talade man både om systemkollaps och att det är ”fullt här” när man pratade om människor på flykt. Det här blev delvis matchbollen. Direkt efter började dessutom statsminister Löfven kopiera rasisternas retorik och prata välfärd kontra invandring. För Socialdemokraterna är det här en mindre uppoffring. Visserligen gick de till val på en något så när human migrationspolitik men har samtidigt en historia av restriktiv migrationspolitik, och kommer med det här uppröra en del progressiva socialdemokrater vars human migrationspolitik är central. Men för Stefan Löfven och S-toppen är det här ingen stor grej. För regeringspartnern, Miljöpartiet, däremot är det här bland det största angreppet mot partiets själ. Enligt uppgifter var de en röst från att lämna regeringen. De överlever förmodligen ingen mer överenskommelse av det här slaget.

Men åtgärdspaketet var ingen politisk nödvändighet. Det var en politisk prioritering som en så kallad progressiv regering gjorde. Man tog den enkla vägen ut. Det är en enkel väg ut, som debatten sett ut, att säga till människor som flyr från terror, att ”kom inte hit”. Runt om i världen ser vi liknande tendenser. I Sverige har vi ett rasistiskt parti och delar av en borgerlig opposition, i synnerhet Moderaterna, som bara ser människor som ett problem. De visste att de skulle få gehör här. Inget vidare risktagande. Politiska konsekvenserna? Jo, visst, sura miljöpartister och en del sossar. So what?

Regeringen kunde dock valt en annan väg. De kunde ha valt att inte ta människor på flykt som gisslan, att slå mot barn och barnfamiljer som flyr Syrien. Det finns plats i Sverige, men sådant kräver ledarskap och politiskt mod. Vi har ett slott, eller flera för den delen, som står tomma. Skatter som regeringen vägrat röra. De kunde omfördelat och snabbt infört både förmögenhet och arvsskatt som drabbar en välbeställd övre medelklass. Kanske impopulära skatter men det hade varit ett sätt att stå upp för asylrätten och säga att nu får minsann de som gynnats konsekvent i åtta år, betala lite så att vi klarar av det här tillsammans.

Ja, det är en väg fyllt med utmaningar, så väl kommunikativa som politiska. Kanske riskerar man även en valseger 2018 med en sådan ingång.

Men man skulle hjälpt till att rädda liv, gett människor en fristad och stått upp för anständigheten. Och man skulle inte tagit de människor som far mest illa i vår omvärld som gisslan.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet valde en annan väg.

Att undvika bråk med medelklassen var viktigare.

One clap, two clap, three clap, forty?

By clapping more or less, you can signal to us which stories really stand out.