SUPER PAC:s — hur Demokraterna måste förhålla sig till dem i presidentval

Sedan ett beslut i Högsta Domstolen 2010, det så kallade Citizens United beslutet, är det tillåtet att obehindrat donera pengar till kampanjer via så kallade Super PAC:s. HD:s beslut byggde då på att första tillägget i konstitutionen förhindrar att man reglerar mängden pengar som går in och ut i politiken och politiska kampanjer. Det öppnar i princip upp dörren för korruption och att köpa politiker på ett helt annat sätt än tidigare.

Således var kampanjer innan 2010 på sätt och vis helt annorlunda än de efter. Exempelvis presidentvalet 2008 som involverade mycket pengar går inte riktigt att jämföra med 2012 där Super PAC:s var ett dominerande inslag och gjorde så att presidentkampanjen slog alla kostnadsrekord. Just president Obamas kampanj har gjort sig känd för att sedan första kampanjen 2008 samlat in pengar från i första hand små donationer, och byggt sin kampanj på det. Det var delvis därför de samlade in så mycket 2008.

Men som sagt, 2012 var annorlunda. Både Demokraterna och Republikanerna var tvungna att förhålla sig till de regler som fanns. Det vill säga, fritt fram för pengar in i politiken, tycka vad man vill om det. För Mitt Romneys presidentkampanj var det inget svårt beslut. De hade självklart inget emot HD:s dom. Romney var själv gammal affärsman. Obama-kampanjen hade här ett svårt men viktigt beslut att ta. Skulle de säga ja eller nej till Super PAC i ett presidentval som kommer bli den dyraste någonsin? De var principiellt emot och sa in i det sista att de skulle säga nej. Obama själv var stor motståndare av som det också kallas, mörka pengar. Men så i början av 2012 förklarade Jim Messina, Obama-kampanjens kampanjledare att de skulle acceptera Super PAC:s. Argumentet var att de måste förhålla sig till de regler som nu är. Ett annat argument som fördes fram var att det var nödvändigt för att inte bli totalt utspenderade i valet av Republikanernas kandidat. Nu bör det sägas att mycket av pengarna till Obamas kampanj, även 2012, kom ifrån gräsrötterna och många enskilda donationer men de hade ändå fattat det här aktiva beslutet.

Hyckleri, ropade en del. Och det finns egentligen två sätt att se på det. Antingen ville man där och då att Obama och hans kampanj hade varit principfasta och sagt nej till Super PAC oavsett HD:s dom och även fast det kunde ha äventyrat segern i valet. Något annat är att svika ideal. Eller tycker man att det här är spelets regler. Vi kommer försöka ändra på det men för nu måste även vi förhålla oss till det.

Låt oss nu flytta fram till 2015 och två demokratiska presidentkandidater, de två som inte har några Super PAC:s. Det handlar om socialisten Bernie Sanders och den före detta senatorn från Virginia, Jim Webb. Båda är mycket stolta över det. Webb poängterade för några dagar sedan i Iowa att han inte hade något Super PAC medan minsann andra har det (syftade förmodligen på Clinton och O’Malley) fast de säger sig vara emot det, och verkade implicera ett hyckleri. Sanders har länge talat om hur miljonärer och biljonärer styr och har, via enbart små donationer, lyckats över förväntan ekonomiskt finansiera sin kampanj utan Super PAC:s. Hillary Clinton, så väl som Martin O’Malley, har båda Super PAC:s samtidigt som de som sagt är emot dem. Clinton, storfavoriten, har förstås störst ekonomiska muskler bland kandidaterna. Hon har dessutom lovat att öppet publicera alla stora aktörer som donerar.

Att ta emot pengar via Super PAC är ett politiskt beslut. Sanders och Webbs inställning är å ena sidan principiell och beundransvärd. Det ger till och med bra press. Men i förlängningen riskerar det att bli en naiv och farlig inställning om någon av dem, mot förmodan, blir partiets presidentkandidat.

Har man verkligen råd att i ett presidentval säga nej till pengar från Super PAC:s mot republikansk presidentkandidat, som vem det än blir, kommer bada i pengar? I så fall är man modig men samtidigt dumdristig, och kan samtidigt äventyra en valseger.

Det var just det Obamas kampanj 2012 inte ville göra.

One clap, two clap, three clap, forty?

By clapping more or less, you can signal to us which stories really stand out.