Trump kommer aldrig bli president, men är ett bekymmer i alla fall

Affärsmannen Donald Trump fortsätter dominera Republikanernas presidentstartfält och det verkar allt svårare att få tag på honom. I sig är Trumps framgångar inte överraskande. Han talar å ena sidan till kärnan hos republikanerna i de flesta frågor. Det är antietablissemangetretoriken tillsammans med anti migration och inte sällan ren rasism. Partiet har radikaliserats och Trump utnyttjar det bra. Titta bara på valrörelsen, eller Republikanernas primärval 2012, hur Mitt Romney var tvungen att gå så långt åt höger för att överhuvudtaget ha en chans och hur partiets väljare in i det sista försökte hitta en bättre, mer valbar (konservativ) kandidat.

Donald Trump är givetvis inte valbar. Han kommer aldrig vinna ett presidentval. Men det gör honom inte oviktig, långt ifrån och snarare tvärtom. Dels måste han tas på allvar eftersom han är hur rik som helst, och kan konkurrera bortom en radikal populistkandidat. Det gör att han kan, vilket han öppnat för ett flertal gånger, för att ställa upp som oberoende kandidat och skapa problem för Republikanerna. För han är just ett problem för partiet. Till viss del inte förstås, många inom partiet gillar honom, men han splittrar. Han kommer med utspel i stil med att märka muslimer som kommer till USA och så vidare. Ren rasism. Han vill bygga mur mot Mexiko och sådana grejer. Här pekar han och river upp ett öppet sår hos partiet. Deras förhållande till migration och rasismen. Rent väljarmässigt har Republikanerna ett stort problem här. Hos så väl afroamerikaner och latinamerikaner har de i två val fått urusla siffror, och gjort att Demokraterna kunnat vinna presidentvalet utan de vita väljarna. Demografin är emot dem. Inom partiet finns det reformister som vill förändra bilden, och sedan finns det människor som Trump.

Donald Trumps retorik är i många fall obehaglig, bortom det vanliga “deportera dem alla” som Romney sa 2012 exempelvis för att vinna väljare. Titt som tätt är det en aggressiv retorik och ren rasism. Det är allvarligt. Och Republikanerna kan inte hantera det. De övriga presidentkandidaterna försöker. Ted Cruz tycker i princip Trump har rätt, John Kasich (ett långskott) tycker Trump är tokig och skapar splittring. Även Jeb Bush och någon som Lindsey Graham har varit inne på något liknande, men i många fall blir det tamt. För några dagar sa exempelvis Jeb Bush att Donald Trump var oinformerad men att “allt skulle vara bättre än Hillary Clinton”. En annan kandidat, förvisso också en av de mer radikala, Ben Carson tycker Trump ofta har rätt i sak.

Men det är här det blir moment 22. Samtliga av dessa är konkurrenter till Donald Trump. De har inte råd med att ta alldeles för stort avstånd för då tar de även avstånd till delar av partiets kärnväljare som faktiskt tycker han har helt rätt. De vill och på sätt och vis måste ha delar av hans väljare. Det är så spelet ser ut. Att totalt avfjärma sig från kandidaten Trump och hans åsikter, kan vara politiskt självmord.

På kort sikt är det här givetvis Republikanernas problem, och det går att skratta åt eländet. Men på lite längre sikt öppnar Donald Trump upp, och få säger emot honom, pandoras ask när det gäller ren och skär unken rasism. Han normaliserar den och får en plattform för det, det republikanska partiets presidentvalsdebatter. Givetvis finns ett genomslag där. Ett sådant genomslag kan i förlängningen leda till det uppenbara, rasismens allt större utbredning i landet, och att det blir helt normalt att vilja registrera människor som är muslimer (vad brukar hända när man avhumaniserar människor?).

Nej, Trump kommer inte bli president. Men skada, det riskerar han göra ändå om inte Repubikanerna hittar ett sätt att hantera honom och där man kanske måste vara beredd att offra sina egna presidentambitioner.