Fördelningen av familjemiddagar är också viktig

Thomas Piketty blottlägger ökade inkomst- och förmögenhetsskillnader.

Två av de främsta namnen inom modern politisk teori, som båda behandlar frågor om rättvisa och jämlikhet, torde vara filosoferna John Rawls och Robert Nozick. Hårdraget menar Rawls, i linje med en socialdemokratisk politik, att rättvisa handlar om en jämnare fördelning av inkomster. Nozick säger i stället att vi måste acceptera ekonomiska skillnader i ett fritt samhälle byggt på äganderätten.

Dessa två synsätt speglar ganska väl de olika positioner som verkar existera i debatten om bristande rättvisa och jämlikhet som rasar i Västvärlden och Sverige efter Thomas Pikettys bok Kapital i det tjugoförsta århundradet (2014), som blottlägger ökade inkomst- och förmögenhetsskillnader sedan mitten av 1900-talet. Det är en viktig diskussion, men en där vänstern verkar ha tagit initiativet och behållit det. Borgerliga partier och en del borgerliga tänkare har, åtminstone i Sverige, framstått som tämligen vilsna och svarslösa. Ett problem menar jag är att de borgerliga inte kan erbjuda ett alternativ till vänsterns fokus på den ojämna fördelningen av rent materiella värden och de verkligt rikas excesser.

En tänkare som brukar anföras som en motpol mot både Rawls och Nozick är den kommunitarianska filosofen Michael Walzer. Han är kritisk till ett snävt materialistiskt synsätt på rättvisa och jämlikhet. Enligt Walzer kan dessa värden förverkligas på olika arenor i samhället, där marknaden är en av flera. En del människor kan förvisso ha det sämre ställt rent ekonomiskt, säger Walzer, men om de i stället har gott om exempelvis sociala relationer infinner sig jämlikhet. Detta är en linje som jag länge har tyckt att borgerliga opinionsbildare skulle kunna driva i debatten om jämlikhet, för att öppna den för fler frågeställningar och perspektiv. Det finns många växande sociala problem som står i vägen för jämlikhet, och som behöver uppmärksammas.

“Ett problem är att de borgerliga inte kan erbjuda ett alternativ till vänsterns fokus på den ojämna fördelningen av rent materiella värden och de verkligt rikas excesser.”

Händelsevis är en ökande social ojämlikhet i Västvärlden ämnet för flera nya intressanta böcker. Den allra senaste är statsvetaren Robert Putnams Our Kids: The American Dream in Crisis (2015), som jag ännu bara har läst recensioner av i New York Times och Financial Times. Enligt förhandsomdömena visar Putnam, med samma noggrannhet som han blottlade civilsamhällets nedgång i Bowling Alone (2000), att de amerikanska klassklyftorna har ökat kraftigt i termer av bland annat utbildning, utsatthet för våld och brottslighet, stabila sociala relationer, och goda familjeförhållanden. Att växa upp med två föräldrar och gemensam familjemiddag, med alla de kända fördelar i livet som detta innebär, har de senaste åren kommit att bli en klassfråga även i det amerikanska majoritetssamhället. Under 10 procent av barn med college-utbildade föräldrar lever i splittrade familjer, men motsvarande andel bland arbetarklassens barn är nästan 70 procent. Det är samma siffor som utlöste stora varningsklockor när de upptäcktes bland afroamerikaner för en generation sedan, skriver Francis Fukuyama i FT.

“Genom olika politiska krafters inverkan har dygderna i dagens USA blivit de välbeställdas egendom, medan de resurssvaga dras ner i armod.”

Detta speglar resonemangen i sociologen Charles Murrays tankeväckande studie, Coming Apart: The State of White America, 1960–2010 (2012). Hans tes är, förenklat, att det amerikanska samhället har slitits isär socialt i en elit och en underklass. För inte så länge sedan, skriver Murray, brukade amerikaner leva ganska lika liv, oavsett hur mycket de tjänade. Skälet var att det rådde konsensus om vad som är ett gott liv, och hur man uppnår det: Genom klassiska dygder som återhållsamhet, familj, arbete, religion etc. Detta normsystem gav stadga åt både välbeställda och resurssvaga, och försäkrade att samhället var jämlikt åtminstone i socialt hänseende. Det möjliggjorde även klassresor och social rörlighet, hävdar Murray. Men genom olika politiska krafters inverkan har dygderna i dagens USA blivit de välbeställdas egendom, medan de resurssvaga dras ner i armod.

Dessa frågor handlar också om bristande rättvisa och jämlikhet, men på ett annat sätt än vad Pikettys bok gör. De handlar, förenklat, om fördelningen av familjemiddagar i samhället. För ett visst slags borgerlighet borde det också vara intressant att utreda hur denna sociala ojämlikhet ser ut i Sverige, och vilka politiska lösningar som kan vara aktuella. Jag har tidigare skrivit om att till exempel Kristdemokraterna borde kartlägga kostnaderna för splittrade familjer. Även Moderaterna, som har börjat prata om social rörlighet, borde vara intresserade. Så, tror jag, kan man från höger tala om rättvisa och jämlikhet med auktoritet och trovärdighet.