Järvsö ser ut som en western från 1973.

Tough love, Järvsöbacken

Vallade in fem ungar på restaurangen här i Järvsö idag, och blev direkt approcherad av en mild kvinna kring de sextio, med diskreta glasögon och något som bara kan kallas ”poppig frisyr”. Hon frågade om hon kunde få göra en kundundersökning om min tid här, slickade på pennan och stirrade uppfodrande på mig. ”Självklart”, svarade jag, delade nådigt ut glass till flocken av barn omkring mig, manade dem till tystnad och drog igång.

Tjugo minuter senare hade jag gett henne en run down av våra dagar hittills. Jag förklarade lyriskt hur bra Järvsö är för barnfamiljer som vill introducera sina avkommor till alpinism — ekonomiskt, strategiskt, rent fysiskt — men kanske framförallt hur usel deras digitala närvaro var. ”Att boka ett Skipass” förklarade jag engagerat för henne och knackade henne i pannan med ett stumt pekfinger ”är som att ro över Styx, Acheron, Phlegeton, Cocytus och Lethe. Fatta då att göra det fyra gånger?”avslutade jag retoriskt. ”Fast det kanske inte var din fråga” kom jag på mig själv efteråt.

”Egentligen inte, men det här är väldigt bra för oss” förklarade hon entusiastiskt. ”Ingen har någonsin jämfört vår webb med att ro till Hades. Det var en intressant vinkel” funderade hon, mer för sig själv än för mig och tittade länge ut genom panoramafönstret bakom mig. ”Kanske kan vi göra något av den, fast tvärtom?”

”Kanske det. Men det är hela min poäng”, svarade jag välvilligt och sög girigt på min äldstas tomma glasspinne. ”Järvsö är fantastiskt, men det är ett helvete att liksom ta sig in. Det kanske ni bör ändra på. Om ni vill, du vet, överleva?”

”Hur då”, undrade hon förtvivlat, bläddrade i sina papper och fortsatte.

”Vi har en fråga här, som jag alltid tyckt är konstig, men som borde fungera bra på dig: om vår VD ställde upp i Let’s Dance och vann 100 miljoner — vad borde han satsa dem på?”

”Det där är alldeles för avancerat för en fika” frustade jag, viftade bort ett glassdreglande barn, reste mig och började vanka av och an i lokalen. Min pjäxor gav ett gung i steget jag aldrig kännt förut. ”Men vafan, samla personalen” skrek jag upprymt ”vi har något på gång här”.

Så kom det sig att min kvinna kom in i lokalen en onsdag i mars och såg mig, pappan till hennes barn, fångade i en rörelse tänkt att beskriva hur Järvsö borde fokusera på barnfamiljer som ville lära sina barn åka skidor, men i ett betydligt vidare perspektiv än idag. I korthet gick det ut på att de skulle visualisera hur de stod på Sydtoppen och ”rakade in barnfamiljer, från Stuttgart till Köln, vidare till Helsingborg och upp och in i Norge”.

”Som att skala en lök - fast tvärtom” skrek jag triumfatoriskt efter henne, när min familj slet ut mig ur lokalen och vidare in i bilen. Jag vet inte om det landade, men jag somnade nöjd i passagerarsätet.

One clap, two clap, three clap, forty?

By clapping more or less, you can signal to us which stories really stand out.