Nej, inte försöka. Göra. Eller inte göra.

När Yoda instruerar Luke Skywalker om hur han kan använda Kraften, för att lyfta ett rymdskepp ur ett träsk, hänger allt på övertygelse. Luke måste tro tillräckligt starkt, då händer det. Kraften är energin som binder samman hela universum, instruerar Yoda. ”Jag tror, jag tror, jag tror på älvor!” ropar Peter Pan medan han skyndar genom skogen för att rädda de älvor som likt döende trollsländor singlar ner från luften. ”Salig är den som tror utan att se” är den kristna versionen av samma tema.

Det är skillnad på förhoppning och förvissning. Vi kan tro att vi vet, såväl som veta att vi tror. Men som det så ofta heter — tror gör vi i kyrkan, här gäller det att veta vad du håller på med! Med tanke på att vi lever i ett informations- eller kunskapssamhälle är det inte konstigt att vi blir superstressade över allt vi inte vet och känner oss tvingade att lyfta fram trosutsagor av olika slag som om de vore sanningar. Att tro tillräckligt starkt, och att låta därefter, är ett tacksamt sätt att skaffa sig makt över de tveksamma. Ett rätt svar kommer snabbt och precist, som ett levande uppslagsverk. ”Så här är det och så här gör man!”

”Jag vet inte” bemöts inte sällan med ett irriterat — ”Men ta reda på det då!” Vi lever så att säga på kredit. Cred får vi av starka övertygelser. (Credo: ”Jag tror”). Det är inte underligt att många söker sig till mindfulness och andra tekniker för att få tyst på en hjärna som tvingas till att ständigt söka reducera verkligheten till entydiga ekvationer. Det kostar energi att leva på distans och med den förhöjda känslan av ansvar och kontroll. Vi söker då närvaro, en slags oreflekterad tillvaro. Att vara här och nu i en miljö där det råder ett uppskruvat krav på ständig distans och överblick.

“Adventure. Excitement.
A Jedi craves not these things.”

Att försöka, för-söka, att söka före är det givna förhållningssättet i innovation. Att leta och leka är kreativitetens livsluft. Rationaliteten har sina inneboende begränsningar och upplysningsidealets högt ställda tilltro till förnuftet har allt svårare att hänga med i våra pluralistiska samhällen. När förnuftet inte räcker till förläggs istället förhoppningen till tron, det vill säga en känsla i kroppen som bör upplevas fullständigt sann och rätt. Att försöka är att vara kluven inför världens tillstånd. Det handlar inte så mycket om vare sig förnuft eller känsla utan om ett förhållningssätt. Att leka är att vara öppen för vad som kan ske härnäst. Att leta innebär ett oreflekterat sätt att söka sig dit man hamnar. Ibland kallas detta tillstånd för flow.

Paradoxalt nog leder besvärjelsen av okunskap till att vi gör oss lite dummare än vi är. Kraven på snabba svar gör världen tunn och platt. För den som gillar innovation är inte ”jag vet inte” en besvikelse utan en början. Vi konstaterar att:

– ”Nej, det finns inget givet svar på det. Vi får försöka!”
Nej, inte göra. Försöka. Eller inte försöka. (Sorry Yoda).