Porträtt av Annie Lööf i Almedalen 2017 (Del 3 av 3)

16.45: I väntan på Annies tal från stora scenen

Mitt sista möte med SÄPO/civilpolis gjorde mig lite nedstämd. Efter att vi skiljts åt gick jag för att se Annie Lööfs utfrågning av Expressen.

Efter ett tag tröttnade jag dock. Det var för lite substans och för mycket gameshow. Moderatorn och Annie stod för sjutton och spelade fyra i rad istället för att prata politik.

Självklart är det bra med variation, det kan inte alltid vara gravallvarligt, men någon måtta får det faktiskt vara. Istället för att bevittna spektaklet gick jag tillbaka till SvD:s tält för att skriva förra inlägget i detta reportage.

När jag postat reportaget till Flashback vänder jag upp blicken från datorn och ser att det sitter två pensionärer bredvid mig.

Jag frågar dem om deras åsikt om Annie Lööf och vi inleder ett långt samtal som ganska snabbt går från politik till att handla om religion.

När vi talat klart går jag till Almedalens stora scen för att höra Annie tala. Solen skiner och det är packat med människor. Längst fram står Centerns hejjaklack i gröna kläder.

Annie börjar tala och jag förstår snart vitsen med att ha hejjaklack. Med jämna mellanrum startar klungan applåder med förhoppningen om att klappandet ska sprida sig från frontlinjen bak till den stora massan.

Det sker dock inte. Min känsla är att folk genomskådar Annies retorik. Hennes stil är att leverera one liners utav typen: ”Vi ska inte klyva Sverige utan få landet att hålla ihop.”

Vid två undantag sprider sig emellertid applåderna bort från hejjaklacken och ut i folkhavet. Första gången sker det när Annie lovar att hon aldrig ska samarbeta med Sverigedemokraterna.

Andra gången, och då applåderar faktiskt de allra flesta, när Annie uttrycker sin avsmak för nazisterna som sätter skräck i folk ute i landet. Här talar Annie med en rejäl dos patos och jag blir lite imponerad faktiskt.

20.00: Två centerpartister säger att Annie Lööf är folklig

Efter talet slår jag mig ner vid ett bord i dalen för att dricka en kopp varm cacao. Vid bordet sitter ett nytt par pensionärer och jag förstår av damens gröna scarf att det är centerpartister.

Jag inleder ett samtal med paret om allt mellan himmel och jord. Efter ett tag berättar jag om mina svårigheter med att få ställa Annie en fråga. Paret, som båda är aktiva för Centern inom kommunpolitiken, säger att Annie Lööf faktiskt brukar vara folklig.

– Men det kanske är annorlunda på våra interna kongresser, tilläger damen, som för övrigt heter Marianne, just som min farmor gjorde.

– Det glädjer mig att du säger det. För min erfarenhet är raka motsatsen och jag hoppas verkligen att Annie, som antagligen kommer få mer inflytande i framtiden, är en person som håller kontakten med folket.

– Vi får hoppas det, säger Marianne. Det kan ju bero på säkerhetshotet konstaterar vi alla tre.

Jag tackar för pratstunden och lämnar det trevliga paret. Går istället upp till Krönet för att njuta solen som är på väg att doppa sig i havet vid Gotlands västkust.

21.00: Mellanspel inför sista akten

Medan jag står där får jag kontakt med en gammal kompis som dricker vin på en balkong tvärs emot. Han signalerar att jag ska komma över och det gör jag.

Inne i lägenheten träffar jag bland annat Sverigechefen för Greenpeace, Frode. Han berättar oväntat att Greenpeace och Handelsbanken har ett samarbete på gång som de kommer att tala om imorgon i Almedalen. Något jag ser fram emot att täcka.

Efteråt berättar jag min story om Annie Lööf för honom och de andra, och de tycker att det är mycket intressant vilket är kul att höra.

22.00: Nikodemussamtal i domkyrkan med Annie Lööf

Plötsligt får jag syn på klockan: Den är snart tio och jag lämnar därför sällskapet för att gå upp till Domkyrkan och vara med på Nikodemussamtalet där Annie Lööf medverkar. På vägen därifrån knycker jag en röd stockros från gårdsplanen.

När jag sitter i kyrkbänken funderar jag på om jag ska säga något till Annie Lööf. Jag vet nämligen att traditionen är att alla besökare på slutet får gå fram och ta nattvarden och att partiledaren då delar ut ljus vilket ger ett tillfälle att byta några ord.

Jag tänker att jag ska berätta för henne att jag blivit förbjuden av såväl SÄPO som av hennes partisekreterare att ställa henne en fråga. Bara för att få det sagt, så att hon helt säkert vet om det.

Men när vi sjunger psalm 389 eller om det var 398 får jag en insikt: Skit samma. Nu får det räcka. Jag ska inte fråga eller säga någonting. Antagligen är det bättre att bara ge kärlek, även när vi har svårt att förstå varandra. Speciellt när vi har svårt att förstå varandra. Istället ska jag ge henne den röda stockrosen som jag satt i hatten – dagens ros.

När jag står i kö med de andra kyrkbesökarna för att ta emot nattvarden ser jag att Annie Lööfs pressekreterare letar sig bakåt längs kön. Något förvånad blir jag när han går fram till mig:

– Du kommer inte att få ställa någon fråga nu heller, säger han bryskt.

Jag blir förvånad. Hannes och jag har ju redan talat om detta och jag har sagt till såväl honom som polisen att jag inte ska ställa fler frågor.

– Jag respekterar det. Jag hade inte tänkte säga någonting.

– Bra, säger han och vänder på klacken.

– Du Hannes vänta, stannar jag honom. Jag är ledsen om jag stört dig eller Annie i dag. Det var aldrig min avsikt. Självklart respekterar jag er önskan om att inte ställa fler frågor när du säger det.

Någon slags värme uppstår mellan oss.

– Tack, säger han och går tillbaka mot altaret.

Att Hannes kom fram och upprepade denna order om att inte ställa fler frågor gjorde mig lite ledsen ska jag erkänna. Jag hade ju redan tänkt respektera hans önskan och denna sista erinran kändes onödan.

Hur som helst stod jag kvar i kön och väntade på ljus och nattvard. När jag står ett par meter från Annie ser jag att SÄPO-killarna till vänster tittar på mig. Jag möter deras blickar för att visa att jag inget döljer.

Med bara ett par människor framför mig i kön ser jag hur den ena av vakterna lämnar sin position och ställer sig till höger bredvid Annie istället. Läget är spänt. Som varandes hypersensitiv känner jag att det är mycket rädsla i luften.

När jag kommer fram till Annie Lööf möts våra blickar stadigt för första gången. Som av ett trollslag blir allting klart för mig. Jag förstår nu att hela denna historia grundar sig i ett missförstånd: Annie Lööf är rädd för mig.

Exakt vad det beror på kan jag bara spekulera kring. Det kan ha sin förklaring i att jag är klädd på ett speciellt sätt; att mitt ansikte påminner henne om någon som gjort henne illa; att min närvaro, liksom hennes, är stark; eller vad sjutton som helst.

Huvudsaken är att jag känner hennes rädsla när våra blickar möts och vi connectar. Jag förstår att allt är ett missförstånd och antagligen förstår hon det också.

– Tack, säger jag och tar ett ljus.

– Tack, säger hon och ler försiktigt, sårbart, mänskligt

Like what you read? Give Jonathan Månorm Kärre a round of applause.

From a quick cheer to a standing ovation, clap to show how much you enjoyed this story.