Slaget om Nordnorge
Slaget om Nordnorge är den heta batalj som spelas mellan fotbollsklubbarna Bodö/Glimt och Tromsö IL. Matchen är het och de 8200 biljetterna inför årets match på Aspmyra Stadion är slutsålda sedan länge. Runt 500 av dem är supportrar till bortalaget. Hemmasupportern Jonas Tjågne säger att den här matchen betyder mer för honom än Bodö/Glimts matcher i europeiskt cupspel, även mer än den mot Ajax i vintras och segrarna mot stora klubbar som Roma och Celtic.
Det är nästan som en derbymatch trots att det är över 50 mil mellan städerna. De rödvita gästernas supportrar har med sig många overheadflaggor, budskapsbanderoller och viftflaggor som de växlar mellan att visa upp. I år låg de inför matchen i varsin ända av serietabellen, Bodö/Glimt i topp och Tromsö längst ner på jumboplatsen. Det är en tradition att spela rivalmöten i Norge just det datumet 16 maj med samtidig avsparkstid och där klubbarna turas om att ha hemmaplan.
Det är en särskild känsla att närma sig en arena när det är match på gång och folk strömmar till. Även när det inte är ens eget lag så kan man känna deras förväntan liksom dallra i luften. Så var det i Bodö inför den matchen med en gassande sol som hettade upp de redan heta supportrarna. När jag tog trappan upp till pressrummet hördes ramsorna och sångerna från läktarna på andra sidan och jag skyndade mig eftersom det bara var en halvtimme till avspark. Jag ville hinna gå en runda nedanför läktarna och titta på folk före domarens startsignal, när matchen väl är igång så begränsas rörelsefriheten till den kortsida man valt som fotograf. Nedanför de rödvita hördes deras ramsor starkast och det var inte halvhjärtat deltagande i ett jippo, det var passion. Vid hemmasupportrarnas ståplats var det likadant. Men passionen begränsades inte till ståplats för även sittplats vrålade med och de drog igång egna ramsor så att det ibland var en kakafoni av olika ramsor med 8200 stämmor.
Rök och eld, flaggor och vrål. Mycket av allt. Helt underbart.
De gulklädda kunde sjunga triumferande efter 4–0 men bortalagets supportrar höll igång till slutet trots att deras spelare låg steget efter nästan hela matchen. Alla som följer ett lag är nog bekant med den där känslan av att resa hem efter en förlustmatch där man inte ens var nära och varenda mil upplevs som extra lång. Samma med känslan efter en seger där matchen, säsongens viktigaste, bara flyter på och man aldrig är hotad. Efter matchen mötte jag upp med supportern Jonas Tjågne och det hälsades på folk på gatan och på krogen och det bjöds på snaps och allt möjligt och vrålades. Vi hann inte prata särskilt mycket om det jag tänkt om hans och andras identitet som samer som är supportrar till Bodö/Glimt manifesterad genom den samiska flaggan med klubbmärket i mitten. Men det hinner jag väl nästa gång jag tar turen över fjällen.
Bodö/Glimts artikel på hemsidan inför matchen: Helt siden det ble klart tidlig i fjorårssesongen at både Bodø/Glimt og Tromsø skulle spille i Eliteserien også i 2024 har folk gledet seg til ny 16. mai-kamp og slaget om Nord-Norge på Aspmyra. Glimt og Tromsø møtes nemlig “alltid” 16. mai når de spiller i samme divisjon, og lagene bytter på å ha hjemmekamp på fotballens festdag. I fjor seiret Glimt 3–2 i Tromsø, så i år er det de helgules tur til å spille hjemmekamp dagen før dagen. https://www.glimt.no/nyheter/16.mai-fest-foran-utsolgt-aspmyra