Därför bestämde jag mig för att radera mitt Facebook-konto

Att försöka komma på en enda anledning till varför jag raderar mitt Facebook-konto är som att försöka bestämma sig för vilken droppe som orsakade översvämningen. Var för sig verkar varje sak så liten att den nästan är banal, men trots det är översvämningen ett faktum.

Började det redan 2004, när Mark Zuckerberg kallade dem som litade på honom, och mellan raderna på Facebook, för “dumma jävlar” (“dumb fucks”)?

Dropp

Den gången kan enkelt förklaras och försvaras; det var en privat chatt, han var ung och alla förtjänar chansen att utvecklas och förändras. Fem år senare verkade han ha ändrat sig när han pratade med BBC News:

Reporter: Bara för att klargöra, ni kommer inte att sälja, eller dela, någon information från Facebook?
Zuckerberg: Vi kommer inte dela användares information utom med människor som de bett att dela den med.

Jag trodde på honom. Det gjorde också många, många andra användare. Det är en av anledningarna till att vi inte var alltför obekväma med det sluttande plan som Zuckerberg och Facebook knuffade oss ut på. Här är hur standardinställningarna för integritet på Facebook ändrades mellan 2005 och 2010

Dropp

Facebook lät sig inte nöjas där. 2013 fick vi lära oss att de sparade det vi börjat skriva i statusuppdateringsrutan, men bestämt oss att inte posta.

Dropp

På Androidtelefoner, där integritetsskyddet tillät Facebook begära omfattande tillstånd, så som tillgång till dina sms och din samtalslogg, så att om du ringde någon från din Androidtelefon, visste Facebook att du hade ringt vem och när. Facebooks försvar när det här uppdagades? Lita på oss (deras exakta formulering var “Vi säljer aldrig det här datat, och den här funktionen sparar inte innehållet i dina sms eller telefonsamtal”).

Dropp

iPhoneanvändare var skyddade av Apples ganska aggressiva ståndpunkt när det gäller användares integritet. På en iPhone är data som samtalsloggar och sms, eller var du surfar på nätet, skyddat från tredjepartsappar som Facebook. Men Facebook hittade ett sätt att komma runt det här. De köpte en VPN-tjänst och marknadsförde den till sina användare som “skydd” (“protection”, vilket VPN är om det erbjuds i god tro). I verkligheten var det ett verktyg för omfattande spionage på iPhone-användare för Facebook. Det här gav Facebook tillgång till data som vilka appar du laddar hem och använder, hur länge du använder dem, vilka sajter du surfar till, och om kommunikationen inte var krypterad, innehållet i kommunikationen (t.ex. e-post du skickat). Facebook använde denna data: tack vare den visste de att Snapchats tillväxt stannat av månader innan det blev offentligt. Facebooks försvar? Datainsamlingen beskrevs i villkoren för VPN-appen. Att marknadsföra en VPN-app som “skydd” men i själva verket använda den för att spionera på användarna är ungefär som att marknadsföra en kondom som du tror skyddar dig från könssjukdomar, men som i själva verket samlar in data om dina sexuella aktiviteter.

Dropp

Facebook sparade videofilmer du spelade in genom deras app, men som du bestämde dig för att inte posta. Det är rimligt att användare förväntar sig att en video man inte postar raderas, men sanningen är alltså att Facebook sparade datat. Varför? För att mer data är bättre än mindre, och allt är tillåtet så långe som de gömmer det i det finstilta i villkoren.

Dropp

Om du skaffar ett nytt telefonnummer som du vill hålla hemligt förutom för de få utvalda personer du ger det till, vem äger det datat? Enligt Facebook är det inte du, utan den personen du gett numret till. Om de väljer att ladda upp sina kontakter till Facebook när de installerar Messenger, kommer Facebook att använda det datat till att bygga en skuggprofil om dig även om du inte har ett Facebook-konto. När du installerar senaste versionen av Facebook Messenger måste du tacka nej två gånger till att ladda upp dina kontakter. Vill du inte? Det finns inget nej-alternativ på första skärmen, du måste klicka på “Learn more” för att komma till andra skärmen. Bägge gångerna använder Facebook design för att få alternativet att ladda upp dina kontakter att framstå som det bästa alternativet.

De två skärmar du måste ta dig förbi om du inte vill ladda upp dina kontakter till Facebook när du installerar Facebook Messenger.

Det här kan framstå som oskyldigt, men resultatet är att Facebook vet saker om oss som vi inte vet, till exempel att du går hos samma psykiatriker som den där främlingen Facebook föreslår att du lägger till som vän.

Dropp

Sen har vi tillväxt och skördandet av vår uppmärksamhet. De är så viktiga för Facebook att de avsiktligt utnyttjar tillkortakommanden i våra hjärnor. Valet att inte ha en ogilla-knapp är ett exempel på det. Facebook har vid ett flertal tillfällen förnekat det, tills Sean Parker som var VD under Facebooks grundande, nyligen bekräftade det. För mig har att (tillfälligt) sluta med Facebook paralleller till att sluta röka, och hjärnforskaren Dean Burnett har nyligen argumenterat att det är lika svårt att sluta med Facebook som det är att sluta med socker.

Dropp

Tillväxt är så viktigt att ändamålen helgar medlen enligt Facebooks vice-VD Andrew Bozworth. I ett internmeddelande skrivet 2016, skriver han att Facebook kommer att koppla samman människor även om “det kostar någon livet genom att utsätta dem för mobbare” eller “om någon dör i en terroristattack koordinerad med våra verktyg”. När Bozworth konfronterades med detta i efterdyningarna av Cambridge Analytica, hävdar han att han inte tror på det varken idag eller när han skrev det. Jag, å min sida, tror inte på honom. Det gjorde inte heller Alec Muffett, en ingenjör som jobbade på Facebook när internmeddelandet publicerades:

Dropp

Sen har vi historier som Sandy Parakilas, som mellan 2011 och 2012 var ansvarig för att övervaka tredjeparts eventuella missbruk av data. När Parakilas varnade ledande befattningshavare att Facebooks slappa tillvägagångsätt till dataskydd riskerade ett omfattande dataintrång, och att Facebook borde proaktivt “direktgranska utveklare och se vad som händer med datat” blev han uppmuntrad att låta saken bero. En ledande befattningshavare avrådde honom från att titta för noga på hur Facebook-användares data användes av tredje part, med varningen “Vill du verkligen se vad du hittar?”. Detta var ett drygt år innan Cambridge Analytica.

Dropp

Historier som Chamth Palihapitiyas, tidigare ansvarig för användartillväxt på Facebook, som känner “enorm skuld” kring bolaget han hjälpte att skapa. “Jag tror att vi har skapat verktyg som river sönder de sociala strukturer på vilka samhället bygger” berättade han för en publik på Stanford Graduate School of Business, innan han rekommenderade dem att ta ett riktigt avbrott från sociala medier.

Dropp

Historier som när Facebook visade för annonsörer hur de har möjligheten att identifiera när tonåringar känner sig “osäkra”, “värdelösa” och “behöver en boost av självförtroendet”, och hur företaget kan övervaka inlägg och foton i realtid för att avgöra när unga människor känner sig “stressade”, “nedslagna”, “överväldigade”, “ångestfyllda”, “nervösa”, “dumma”, “fåniga”, “värdelösa” och “misslyckade”. Facebook hävdar själva att rapporten är missledande. Antonio Garcia-Martinez, som var med och skapade Facebooks annonsplattform, tror inte på Facebooks PR-avdelning, och han har anekdoter som backar upp hans inställning.

Dropp

Vissa personer — inklusive jag själv fram till för något halvår sen — framför argumentet att “Facebookanvändare vet vad de ger sig in på, och de har gått med på villkoren”. Men redan inan jag satte ihop denna lista, sa min magkänsla mig jag att helheten är så mycket värre än summan av delarna. Ser genomsnittsanvändaren ens en fraktion av denna helhet? Kanske de känner samma maktlöshet som jag gjorde, oförmögna att göra skillnad, och att de i så fall lika gärna kan fortsätta använda Facebook. Ett annat argument som ofta kommer upp är att “Facebook gör bara vad som är rätt för affärerna, och inget är olagligt”. Mellan raderna hör jag att etik och värderingar är valfria i affärsvärlden. För mig är inte lagligt detsamma som rätt, men jag ser hur tröstande det måste vara att se pengar, tillväxt och stigande aktievärde som avlatsbrev när man offrar etik och värderingar. Sen har vi argumentet att “det Facebook gör är inte värre än till exempel det Google eller Twitter gör, varför klagar du inte på dem?”. Om jag bortser från tu quoque-fällan, är ett race till botten verkligen den standard med vilken vi vill bedöma kommersiella aktörer? I vilket fall som helst har ToS;DR, en tjänst som hjälper användare att navigera de alltmer invecklade och långa villkoren för digitala tjänster, gett Google betyget C och Twitter betyget D. Facebook? De får ett F.

Dropp

Ska jag bedöma Mark Zuckerberg och Facebook efter vad de säger, eller vad de gör? 2010 sa Zuckerberg att personlig integritet (eng. “privacy”) inte längre är en social norm. “Människor har verkligen blivit bekväma inte bara med att dela med sig av mer information av olika slag, utan också mer öppet och med fler personer,” sa han. Den förändringen har till stor del drivits av hans skapelse, och i processen gjort honom till dollarmiljardär. Han använde till och med sin dotter i ett exempel, en tydlig antydan om att det även gäller hans familj. 2013 betalade Zuckerberg 40 miljoner dollar för att köpa husen omkring hans hem i Palo Alto. Hans ord säger att han är en av oss, hans handlingar berättar en annan historia.

Bild från en utställning om digital integritet på Hornstulls bibliotek (hurra för Åke Nygren på biblioteket som ordnade detta!)

Dropp

Med stor makt kommer stort ansvar. När jag lyssnar på Zuckerberg och Facebook låter det alltsom oftast som om de vill ha makten och pengarna, men inte ansvaret. Här är en transkribering av Recodes intervju med Zuckerberg efter Cambridge Analytica-skandalen (fetningarna är mina)

Zuckerberg: Du vet, det jag verkligen skulle vilja är att hitta ett sätt att sätta våra policies på ett sätt som speglar värderingarna i communityt så att jag inte är den som tar de besluten. Visst? Jag känner mig fundamentalt obekväm när jag sitter här i Kalifornien på ett kontor och skapar innehållspolicies för människor över hela världen. Det kommer att finnas saker vi aldrig tillåter, som terroristrekrytering och … Vi gör, tycker jag, när det gäller de olika sakfrågorna som kommer upp, ett relativt bra jobb med att säkerställa att terroristers innehåll inte finns på plattformen. Men saker som var gränsen går för hatpropaganda? Jag menar, vem valde mig som personen som …
Reporter: Jaha, okej …
Zuckerberg: Jag måste för att [jag leder Facebook], men jag skulle helst slippa.

Det här är inte nytt. När minoriteter hamnar i kläm på Facebook, vare sig det handlar om fotografer som blir avstängda för att de postat bilder på två kyssande män, annonser för så kallad konverteringsterapi riktade mot HBTQ-personer eller att möjliggöra för annonsörer att nå målgrupper som “personer som hatar judar”, skylls ansvaret på “algoritmen”. Varje gång det händer lovar Facebook att fixa problemet, men för det mesta fixar Facebook symptomen och inte problemen. Visst, ansvar är tufft, men jag tycker nog att Zuckerbergs lön och aktier är betalning för just ansvar. 50 miljarder dollar är i min bok värt en massa ansvar. Tänk den anställda som skulle förhålla sig så till sitt arbete: jag vill ha lönen och förmånerna, men slipper helst ansvaret …

Lägg till det faktum att Zuckerbergs mantra är “företag över länder” och att han brukade avsluta veckomöten för hela personalen med en knuten näve och den engelska frasen “Domination!” … Jag kan för mitt liv inte vara hoppfull med dessa fakta på hand.

Dropp

En slutsats jag kommit fram till i allt det här är att Facebook i dess nuvarande form är ett hot mot demokratin. Bloomberg’s artikel om hur Duterte kom till makten och idag använder Facebook som ett vapen är ett målande exempel (om du bara ska läsa en av de länkade källorna, rekommenderar jag denna). Facebook erbjuder idag VIP-service till Duterte och hans regim. Det i sig skkulle inte vara ett problem om Duterte och hans armé av troll inte använde Facebook som ett vapen mot tredje statsmakten (media och journalister). Facebook hävdar att de gör allt för att stävja missbruk, men deras handlingar talar ett annat språk. Maria Ressa, en journalist som byggt en stor närvaro på Facebook, och som var på god fot med Duterte under hans valkampanj, började ifrågasätta Dutertes regim när denne väl kom till makten (vilket är vad journalister skall göra). Så fort hon blev obekväm fick hon känna på styrkan i Duterte’s digitala trollarmé. Ressa har vid upprepade tillfällen bett Facebook om hjälp att stävja trollen, hatet och desinformationen, men det har inte lett till något. I november 2017 mottog hon ett pris för sitt arbete i USA, och under sitt tack-tal sa hon följande:

“[Facebook] har inte gjort någonting för att hantera det grundläggande problemet, vilket är att de tillåter lögner att behandlas som sanningar och sprider dessa. Antingen är de försumliga, eller så är de delaktiga i stats-sponsrat hat.”

Facebooks makt i Filippinerna är enorm. De har fler smarttelefoner än det finns människor, och 97% av filippinarna som är online har ett Facebook-konto. Facebooks makt i Filippinerna är delvis tack vare programmet internet.org, något Facebook hävdar syftar till att ge internet till människor som annars inte skulle ha råd med det. Denna gåva kommer dock med ett högt pris för demokratin: de som får tillgång till internet på detta sätt förstår inte att Facebook är en del av internet. Fler filippinare svarar “ja” på frågan om de använder Facebook, än dem som svarar “ja” på frågan om de använder internet, ett mönster som återkommer i andra länder där internet.org erbjuds.

Vill jag att Facebook ska välja vilka demokratiskt valda regeringar de hjälper? Nej, det är en situation etter värre än den vi har idag. Jag kan faktiskt inte se någon lösning på det här, annat än att Facebook styckas upp av EU eller någon annan aktör. Tills dess kan jag bara göra en sak: sluta bidra med den lilla, lilla bit av makt Facebook får av min Facebook-närvaro.

Dropp

Facebooks motto var länge “var snabb och ha sönder saker” (“move fast and break things”). Det var visserligen ett motto för utvecklarna, men det verkar genomsyra allt de gör. 2014 ändrades det till “var snabb med stabil infrastruktur” (“move fast with stable infra”). Att vara snabb betyder en risk att bli fartblind, och när denna fart drivs av en hunger efter data kan det leda till tveksamma beslut. Ett exempel är när Facebook nyligen skickade en läkare på ett hemligt uppdrag att få sjukhus i USA att dela med sig av patientdata. Facebook säger att datat skulle anonymiseras, men det spelar mindre roll om du inte vet vem patienten är när du vet var hen bor och hens medicinska åkommor tillsammans med lite demografisk data, och kombinerar det med allt Facebook vet om oss. Med facit i hand kring Facebooks avvägning av vinst kontra användarnas integritet litar jag inte på Facebook med något som är så känsligt som patientdata. Just det här försöket lär inte lyckas, men denna strävan är för mig skrämmande.

Dropp

Jag skulle kunna skriva om fler exempel, men jag tänker låta detta bli mitt sista — och kanske det viktigaste från ett individuellt perspektiv: de oavsiktliga, men verkliga effekterna på vårt välmående. Vid det här laget har jag sett fler studier som denna: “Ju mer vi använder Facebook, desto sämre mår vi” än jag har sett studier som visar att Facebook gör oss lyckligare. Här är ett annat liknande resultat, från ett naturligt experiment. De positiva effekterna av att sluta med Facebook kan till och med avläsas på våra hormonnivåer: en färsk studie visar att så lite som fem dagar utan Facebook sänker halterna av stresshormonet kortisol.

Dropp

När översvämningen är ett faktum är det inte längre intressant vilken av dropparna som fick flödet att svämma över. Jag skriver detta inlägg delvis för att förklara för mina vänner på Facebook varför jag inte bara deaktiverar mitt konto, utan går hela vägen och raderar det. Jag skriver det delvis för att fler ska se en större del av bilden.

Det är lite som att vara i ett förhållande med en självupptagen skitstövel som ibland inser att de behandlar dig som en eftertanke och köper choklad och blommor, eller tar med dig ut på middag, för att kompensera för det. Men de ändrar sig aldrig på riktigt. Om något verkar de bara bli värre.

På ett personligt plan är jag inte speciellt orolig för mitt eget data. Det är det väldigt rättvisa pris jag betalat för värdet jag fått ut av Facebook under de dryga tio år jag haft mitt konto. Jag skulle inte vara där jag är idag utan Facebook, varken professionellt eller privat. Men under den paus jag tog i November förra året insåg jag att priset att använda Facebook nu vida överstiger fördelarna för mig och för samhället. När Pandoras box väl öppnats kan den inte stängas igen, och att odla en kognitiv dissonans för att stanna på Facebook är inte värt någonting av det plattformen kan erbjuda.

Det jag är orolig för är den rovdrift som bedrivs på min — vår — uppmärksamhet. Jag är orolig för de tveksamma motiven hos monstret jag hjälpt till att skapa, mata och till och med marknadsföra i mina kurser och föreläsningar. Ett monster som låtsas vara en fluffig teddybjörn, men som är full av rakblad doppade i heroin.

Att radera mitt Facebook-konto känns läskigt. Som en frilans som till stor del arbetar med digital strategi, kommer det här beslutet att påverka mitt uppehälle. Men jag är övertygad om att mina värderingar inte är mer än läpparnas bekännelse om jag väljer att försaka dem så fort som det börjar kosta mig. Under en resa över påsk såg jag ett klistermärke som marknadsförde en miljöorganisation. På den stod det “Om inte du — vem? Om inte nu — när?”. Det var en bra påminnelse att även om mitt beslut inte påverkar Facebooks resultat ens en pytteliten minibit, så har jag ett ansvar mot mig själv och mot världen att agera på det sätt som jag tror gynnar världen mest. Även om det kostar mig på ett personligt plan. Jag trodde att jag kunde påverka Facebook mer som en användare, men översvämningen har svept bort den illusionen. Om du känner likadant finns instruktioner för hur du permanent raderar ditt Facebook-konto här.

Jag respekterar om du kommer fram till en annan slutsats efter att ha läst det här. Vill du diskutera dina slutsatser, vad de än må vara, kan du hitta mig på Twitter (tills vidare).


Jag delar med mig av insikter både här på Medium och på Twitter. Om du gillade det här inlägget, blir jag glad om du delar det med någon som du tror skulle uppskatta det. Det finns också på engelska: Why I am deleting my Facebook account. Jag söker också frilansuppdrag som skribent eller krönikör både på svenska och engelska, tips mottages tacksamt.

Like what you read? Give Michael Kazarnowicz a round of applause.

From a quick cheer to a standing ovation, clap to show how much you enjoyed this story.