Likheterna mellan att sluta röka och att sluta med Facebook
Lärdomar från att återta kontrollen över min uppmärksamhet
Jag har länge vetat att tunga användare av sociala medier tenderar att vara mer deprimerade än andra. Länge har tekno-optimister — inklusive undertecknad — förklarat det med att korrelation inte betyder kausalitet: “Det kan lika gärna vara så att deprimerade personer använder sociala medier mer än andra”. Vissa har lagt till anspelningar på att kanske är det så att dessa deprimerade personer skulle vara än mer deprimerade om de inte hade sociala medier?
För drygt ett år sen visade en israelisk studie på kausalitet: att använda Facebook gör människor mindre lyckliga. I mitt jobb som digital strateg tänkte jag att det kanske stämde för andra, men det stämmer definitivt inte för mig. Jag använder Facebook precis exakt lagom mycket, och jag är inte olycklig. Tvärt om har jag tränat algoritmen till att lyfta upp jättebra innehåll, mycket av det arbetsrelaterat, i mitt Facebookflöde. Att jobba som digital strateg innebär dessutom att jag måste använda Facebook. Facebook är mer av ett arbetsverktyg för mig än Linkedin. Att inte använda Facebook skulle vara som en kostrådgivare som inte äter maten hen rekommenderar, och därför svälter ihjäl.
Tänk också på alla saker jag skulle missa! Inbjudningar till evenemang. Att hålla mig uppdaterad kring vad mina vänner gör. All intressanta diskussioner i grupper. Vad gör det om jag råkar scrolla fem eller tio minuter längre än jag planerat? Ingen blir skadad, och det är ändå tråkigt att pendla. Mitt jobb, sen! En hel del av min framgång är byggd på mitt digitala nätverk. Om jag försvinner, kommer folk ens minnas mig? Att sluta med Facebook är i princip att begå sociala medier-seppuku.
Jag hade så många ursäkter för att inte titta närmare på mitt användande av sociala medier i allmänhet, och av Facebook i synnerhet. Det ändrades dagen när en kompis tipsade mig om att lyssna på Sam Harris samtal med Tristan Harris (nej, de är inte släkt) med titeln “What is technology doing to us?”. Om du har kort om tid, eller föredrar video, har Tristan Harris gjort ett TED-föredrag som summerar hans poänger på ett bra sätt.
Det samtalet gav mig en knuff i rätt riktning. Jag kunde fortfarande inte föreställa mig att bara tvärt sluta med Facebook, men Time Well Spent gav mig verktyg för att börja se hur mycket av en Pavlovs hund Facebook förvandlat mig till. Hur de använder alla trick i boken för att dra in mig i scrollningen utan slut för att mjölka ur mig så många minuter per dag de kan. Det är nämligen deras viktigaste mått kring oss användare. Inte hur nöjda vi är, hur mycket närmare vi känner oss våra vänner eller något annat som handlar om vårt välbefinnande, utan “hur många minuter per dag spenderar du i Facebooks ekostystem”. Är buren tillräckligt gyllene så förstår inte slavarna att de är fångar. (Facebook är väldigt likt maskinerna i Matrix ur det här perspektivet)
Jag trodde jag var opåverkad, att alla negativa konsekvenser bara gällde andra: lekmännen, amatörerna, de oinvigda och de oupplysta. Jag vägrade att inse att en av de största drivkrafterna bakom mitt Facebookanvändande var fomo (“Fear Of Missing Out”, ung. “rädslan att missa något”). Facebook, däremot, är mycket medvetna om det här. Det är en av anledningarna till att de hela tiden försöker få dig att lägga till fler “vänner” — ju fler människor du är ihopkopplad med på Facebook, desto mer potentiellt viktigt innehåll kan du missa om du inte loggar in. Det är inte bara tillväxt som får Facebook att försöka rekrytera dig som tillväxtmaskin. Funktioner som “personer du kanske känner”, “ladda upp dina kontakter” och “anslut ditt mailkonto” har också syftet att förgylla buren ännu mer. Göra den starkare.
Om alla är fångar, så inser förhoppningsvis ingen att de är det — Facebooks bön
Facebook var det första sociala nätverket som lyckades få oss att lägga till så många “vänner” att vi inte längre kunde hålla reda på allas uppdateringar. Det sociala nätverket som ska koppla ihop människor blev tvunget att låta en maskin prioritera vilket innehåll från vilka vänner som är viktigast. Jag hade hjälpt till att göda monstret, och i processen hjälpt till att devalvera ordet “vän”. Jag hade outsourcat min koppling till andra människor till en alogritm. Personerna som skapar den algoritmen hävdar att de har mitt bästa framför ögonen, men gång på gång visar deras handlingar att de prioriterar intäkter och vinst framför användare. Vad Facebook säger och vad Facebook gör blir två olika saker. Ett exempel:
Facebook säger: “Vi tar användares integritet på största allvar”
Facebook gör: säger att du borde installera en app för att skydda din integritet, men berättar inte att appen kommer att kringgå Apples integritetsskydd och förse Facebook med information om vilka appar du använder och vilka sajter du surfar på
Vår inneboende mänsklighet har blivit en accepterad förlust i Facebooks jakt på tillväxt och vinst. Hur naiv var jag som gav Facebook förtroendet att prioritera vilka de viktiga personerna i mitt liv är?
Missförstå mig rätt. Det finns värdefulla aspekter av Facebook. Det är bara det att de värdefulla aspekterna för länge sen gått förlorade i de triviala, de oviktiga och de vardagliga. Jag har frivilligt hjälpt den välvilliga jätten att förvandlas till ett omättligt monster genom att göda det med min uppmärksamhet, mina kontakter och min mänsklighet.
För att återskapa balansen, för att hitta de värdefulla aspekterna igen, gjorde jag ett experiment baserat på följande teori: om tid på Facebook är väl spenderad tid, så kommer jag använda Facebook även om jag gör det svårare för mig själv.
Jag stängde av alla notiser från Facebook på min telefon. Det kändes svårare än jag trodde. Det var nästan som att hugga av något, farligt nära att radera mitt konto. Men att tillåta Facebook att skicka mig notiser betyder att ge dem delvis kontroll över min uppmärksamhet. Även om jag motstod impulsen att öppna appen hade min uppmärksamhet redan kapats.
Jag insåg snabbt att jag inte behövde några notiser. Likt Pavlovs hund hade jag hade lärt mig att associera Facebook-ikonen med en bot för tristess. Att öppna appen hade nästan blivit en reflex. Jag flyttade Facebook till andra skärmen på min iPhone, så att jag inte skulle se ikonen varje gång jag låste upp telefonen.
Veckorna gick, och jag kom på mig själv med att använda Facebook mindre och mindre. Den största insikten var att jag inte saknade det speciellt mycket. Visst, jag kanske missade en inbjudan till ett evenemang, men jag fann något bättre: förmågan att hantera tristess utan att direkt söka distraktion.
Så här i efterhand kan jag se att tankarna och rädslorna jag mötte när jag jag tänkte på att sluta med Facebook var väldigt lika de tankar och rädslor jag mötte när jag skulle sluta röka för tjugo år sen. Då tog jag rökpauser, nu tog jag Facebook-pauser. Rökning var i mångt och mycket en social vana. När jag rökte fanns det nästan alltid någon annan rökare att prata med under rökpausen. Vår gemensamma vana var en perfekt konversationsstartare. Facebook bedriver rovdrift på dessa sociala vanor och behov.
När jag var en rökare och tänkte på att sluta, var den största rädslan att inget någonsin skulle vara lika roligt igen. Att prata med en kompis över en kaffe, att ta ett glas vin på en after work, att ta en paus från jobbet … det fanns så många angenäma ögonblick som fick mer färg och liv av rökningen. Dessa ögonblick skulle för alltid trubbas av, jag skulle aldrig kunna glömma hur mycket bättre de var med en cigarrett i handen.
Det var så klart inte sant, även om det verkade sant då. Det hände inte på en dag, men vartefter tiden gick saknade jag cigarretter mindre och mindre. Ju mindre jag saknade cigarretterna, desto mer försvann känslan av att rökningen förhöjde ögonblick. En dag var den helt borta.
Jag har inga planer på att börja röka igen, men jag tänker försöka se om jag kan göra Facebook (och de andra sociala nätverken) till konstruktiva vanor igen. Första steget är att ta tillbaka kontrollen över vilka relationer som är viktiga från maskinen och algoritmerna. Det innebär att drastiskt skära ner på dem jag följer. Vad som kommer sen? Jag vet inte, men när jag får en insikt värd att dela med sig kommer jag göra det här.
Jag delar med mig av insikter både här på Medium och på Twitter. Om du gillade det här inlägget, blir jag glad om du delar det med någon som du tror skulle uppskatta det. Det finns också på engelska: The similarities between quitting Facebook and quitting smoking. Jag söker också frilansuppdrag som skribent eller krönikör både på svenska och engelska, tips mottages tacksamt.
