Privilegierade och rasande — varför är medelålders män så arga?
“Varför skrivs det så många dystopiska, kränkta, uppgivna, tröstlösa, apokalyptiska, nedsättande, anklagande, hopplösa, hjälplösa, kritiska, hatiska, härskande och framförallt sura kommentarer och inlägg av medelålders män?”
Det här är en parafras på en fråga en vän ställde på Facebook. Man skulle kunna svara att det är en övergeneralisering, eller i varje fall att det säger mer om min väns filterbubbla än om män generellt. Även jag ser dock samma mönster; sällan har jag mött samma raseri, ilska, förtvivlan, hat och dömande från kvinnor, som jag har mött från män.
Delvis handlar det om urvalsförskjutning. Som homosexuell man som hänger i forum för homosexuella män interagerar jag mer med män än med kvinnor. Men även om kvinnor skulle bete sig exakt som beskrivet i frågan, motsäger det inte faktumet att många män gör det.
Jag har en teori.
Någon gång runt de 40 börjar människan fundera på frågor som livet, dess mening, ens val i livet och andra existensiella frågor. Du kanske har funderat över samma frågor förut, men i en yngre ålder handlar det mer om potential och utforskande. Den bana ditt liv potentiellt kan ta har så många möjliga former att det möjligheterna nästan känns oändliga. Möjligheter göder hopp, och hopp är ett starkt motgift mot negativa känslor. Ju mer privilegierad du är, desto fler val har du. Privilegium är på många sätt synonymt med valmöjlighet, och med färre otillgängliga vägar.
När du befinner dig i medelåldern är ditt livs bana tydligare. Du har gjort en hel del av de viktiga valen: karriär, relation, barn. Frågorna som får ungdomen att drömma och utforska, får medelåldern att utvärdera.
Men tänk om du inte har gjort några val? Forskning visar att för många val ger oss ångest och om det finns ett standardalternativ så tenderar vi att falla tillbaka på dem. Vi undviker ångesten som för många val ger oss genom att inte välja, vilket i det här fallet leder till en bana designad inte av oss själva, utan av vår omgivning och deras förväntningar. Som jag skrev i ett tidigare inlägg:
The expectations from people around us become internalized to such a degree that it can be hard to know if it’s something that I want or if it’s something that other people want me to.
Och så börjar du utvärdera dina val. Vilka var rätt, vilka var fel? Du har oftast antagit att “göra rätt” innebär att leva upp till andras förväntningar. Undermedvetet jämför du de val du gjort, både de aktiva och de som “bara blev så”, med de oändliga alternativ ditt yngre jag hade. Redan här krävs det att du är tillfreds med tillvaron för att inte en känsla av att ha valt fel ska börja gro.
Men du stannar inte där. Du tittar på yngre generationer, som inte bara har alla potentiella val framför sig utan också fler möjligheter än du hade. Samhället har förändrats och blivit mer öppet, vilket ökar valmöjligheterna för individen. Framsteg inom forskning och teknik har inte bara öppnat dörrar, det har skapat vägar där inga vägar fanns förut. I västvärlden generellt, och i Sverige och Skandinavien i synnerhet, har trenden länge gått mot mer och mer individualism. Varje generation har mer individuell frihet än den förra.
Du tittar på de många fler möjligheter unga har idag, och jämför deras potentiella livsbanor med ditt individuella facit. En jämförelse av unga människors potentiella möjligheter med de faktiska val man själv gjort, frammanar för de flesta antingen avundsjuka eller unnsamhet. Jag tror att din egen tillfredsställelse med livet är en avgörande faktor i vilken av känslorna du känner.
Föreställ dig en man som har gjort alla val rätt (där “rätt” betyder “det andra förväntade sig att jag skulle göra”) och inser att det inte var en garanti för att bli tillfreds, än mindre lycklig. Personer i hans närhet verkar inte se eller erkänna de uppoffringar han upplever sig ha gjort. Ju större diskrepans mellan ungdomens drömmar och medelålderns utvärdering, desto starkare reaktion. Vissa hanterar det här genom att gå tillbaka och göra om valen; de skiljer sig, byter karriär, går på ännu en jakt för att “hitta sig själva”. I daglig tal kallar vi det här för ‘kris’, men man kan också kalla det för att ta ansvar för valen man gjorde (eller undvek att göra).
Andra kommer att förstärka skygglapparna och blunda därtill, för att slippa ta ansvar för valen de (inte) gjort. Att ungdomens stora potential blev en så blek verklighet är inte mitt fel. Den beror på min fru, mina barn, min karriär, min chef, min otur, bristen på tid… Om du väljer att vägra ta ansvar för dina val är risken stor att du känner förbittring, avund och ilska över alla som gjort andra (ofta okonventionella) val. Speciellt om dessa val för dig framstår som själviska jämfört med de uppoffringar du upplever dig ha gjort. Gränsen mellan individualism och själviskhet är ibland suddig, och ett samhälle som blir mer individualistiskt kan vid första anblick ses som mer själviskt. Dessa individualistiska/själviska val verkar regisserade för att inte bara ifrågasätta dina val; dina val blir ogiltigförklarade. Väljer du att inte ta ansvar kommer du istället att lägga ännu mer kraft på att försvara dina val, och därmed bli mer arg, hatisk och oförstående inför andras val och inför förändring som möjliggör de valen.
Det finns dock personer du hyllar: unga som gör samma val som du gjort. Tanken går ungefär “Om andra personer, framför allt från en yngre generation, gör samma val som jag gjort så bekräftar de att jag valt rätt, eller hur?”. Känslan av bekräftelse och att bli sedd är viktig för dig nuförtiden. Till och med teveserier och filmer, där i princip alla karaktärer som räknades var som du, har numera konstiga minoriteter i varannan roll. Om de inte är homosexuella eller araber så har de Aspbergers eller Downs Syndrom eller något.
En annan viktig faktor här är hur vi ser på kön och egenmakt. Män är generellt mer tränade i att vara subjekt. Kvinnor är generellt mer tränade i att vara objekt. För att använda andra ord: män är människor, kvinnor är objekt. Ett subjekt har vilja och egenmakt. Ett objekt har det inte. När du som man inser att valen du gjort kanske är fel, blir det också ett ifrågasättande av dig som subjekt. Du kanske inte klarar det ansvaret? En riktig man grubblar inte över val, han är bestämd och agerar. Men du grubblar och funderar över valen du (inte) gjort. Betyder det att du kanske inte är en riktig man i dina egna ögon? Om du har valt vägen där du inte tar ansvar, blir din offerkofta än större och tajtare av dessa tankar.
I många kulturer gråter kvinnor mer än män. Förklaringarna till det här är delvis biologiska, delvis kulturella. Att gråta har i väst länge setts som ett surrogat för, eller i alla fall indiktator på styrkan i, känslor. Halv-sanningen “män gråter mindre än kvinnor” har förenklats till halv-lögnen “pojkar ska inte gråta” som i sin tur lett till vanföreställningen “män känner inte lika mycket som kvinnor gör”. Det blir också ett slags självuppfyllande moment 22: män och pojkar blir lärda att visa färre känslor och inte gråta, vilket sedan används som bevis för nästa generation pojkar att “riktiga män sysslar inte med känslor”. Av alla faktorer i min teori är det här den som jag tror ställer till med absolut mest skada, både för männen själva och för samhället i stort, därför att för majoriteten av män blir det här en självuppfyllande profetia.
När vi föds har vi inte många nyanser i känslorna. Ett tvååring vet inte skillnaden mellan belåten, glad, upprymd, sorglös och lycklig; hen är bara glad. Hen kan inte skilja på utsvulten, undernärd, sugen, eller hungrig; hen vill bara ha mat.
Här är känslor precis som färger; du behöver lära dig namnen på de specifika nyanser du ser eller upplever för att kunna referera till dem, ens i ditt eget huvud. Det spelar ingen roll om du vet att “sienna” är en färg, om du inte kan koppla ordet till rätt färgnyans. Om du som man bara fått känna dig ledsen när det inte går att känna något annat, till exempel när en närstående plötsligt dör, så kommer din baslinje för “jag är ledsen” att vara på en nivå som andra med fler nyanser skulle beskriva som “otröstlig”, “sorgsen” eller kanske “förtvivlad”.
Om du vill veta mer om känslor och hur vi lär oss nya känslor rekommenderar jag detta avsnitt av podcasten Invisibilia, där en antropolog upptäcker en helt ny känsla.
När vi säger “en man inte känner lika mycket som en kvinna” menar vi alltså egentligen “han kan ännu inte särskilja mellan nyanser i känslor”. På tal om förväntningar, så skapar det här ett problem: Det förra är en absolut och oföränderlig sanning, det senare lämnar i alla fall dörren på glänt för en förändring. Att lära sig särskilja mellan olika känslor och nyanser i dem kräver, speciellt som vuxen, att du har vänner som är tillräckligt nära för att du ska känna dig bekväm att prata om känslor. Det är här sista faktorn kommer in.
Medelålders män är ensammare än jämnåriga kvinnor. Det är inte något som händer över en natt, det är resultatet av en gradvis process som börjar ganska tidigt. Processen accelereras av det som “bara blir så” (dvs standardval man får när man inte väljer) och av en skev syn på manlighet, relationer och föräldraskap. När kvinnor bildar familj är det en fortsättning på något de redan från barnsben tänkt på. För män är det en större omställning. Du går från rollen som fri individ med ansvar för dig själv (vilket manifesteras i traditioner som svensexan som “sista natten i frihet”) till rollen som Far, Make och Försörjare. Du tycker att du måste göra avkall på den individuella frihet du haft, vilket manifesteras i halv-skämt som “happy wife, happy life”. Alla relationer kräver regelbundet underhåll, men relationen med vännerna blir allt svårare att underhålla. De som fortfarande är singlar har ett tempo du inte hinner eller orkar med, de som är i din situation har, liksom du, svårt att hitta tid som passar bägge.
I relationen blir “jag” till “vi”, för i en äkta, lyckad relation ska din partner vara ditt allt: bästa vän, bästa älskaren, bästa föräldern. Allt som hotar bilden av “vi” beivras, för så fort det inte är “vi” är det potentiellt ett tecken på att relationen är dålig. Ett enkelt, illustrativt tabu i frågan: trots att det rent objektivt för de flesta är bättre att sova ensamma i separata sängar, och att många föredrar att sova ensamma även när de är i parrelationer så tror jag att få vågar ta upp diskussionen om det, för det bryter mot den gemensamma identiteten, som relationen i sin tur vilar tungt på. Vår syn på relationer som ett “vi” kräver att individer sakar viktiga delar av sitt “jag” för att upprätthålla illusionen av Den Perfekta Relationen.
Det är inte svårt att se hur ensamheten långsamt kryper på och normaliseras, men du är i alla fall gift eller sambo och då är du ju inte helt ensam. (Om har valt vägen ‘inte mitt fel’, medan din fru väljer ‘kris’ är separationen inte långt borta, vilket i sin tur leder till större offerkofta och mer bitterhet och ilska)
Jag inser att det här är en karikatyr, en stereotyp som inte passar de flesta män speciellt bra. Det är inte heller poängen med detta inlägg. Poängen är att måla upp en bild för alla som ser ner på dessa medelålders män, en bild som kanske gör det lättare att möta de dystopiska, kränkta, uppgivna, tröstlösa, apokalyptiska, nedsättande, anklagande, hopplösa, hjälplösa, kritiska, hatiska, härskande och framförallt sura kommentarerna och inlägen med förståelse, support och kärlek istället för ilska, förakt och fientlighet, även om “det var de som började”. Ilska och hat föder mer ilska och hat, men icke-kompletterande beteende har en hög chans att avvärja en begynnande konflikt.
Det här inlägget finns också på engelska. Om du gillade det här inlägget rekommenderar jag att du läser ett annat av mina inlägg: “Life is not a journey towards death”
