Kärleken är inte en röd tråd.

Jag tar det medhavda först. Det jag levt med i nästan tre år, det som jag vant mig vid. Böcker, tandborste, mobiltelefonladdare. Snubblar över ordens storhet, tingens otymplighet. Mellan tårna pressas det materiellas småhet upp som våt sand, klibbar mot huden. Att flytta är att fråga sig: vad är ett liv AFK? Bortom idévärlden är blott positioner med eller utan ting. Sakernas tillstånd. Förhållanden. Det finns en smärta i hur tingens förhållanden till varandra är oändliga. Tingen är allt som allt annat inte är. Fokalpunkter. Noder. Vägmärken, tag höger vid nästa tidningspappersförpackat dricksglas.

Det är som vanligt när jag flyttar. Jag packar som när jag skall resa, fara på taket, ko på isen, kaos i rörelse. Lyfter sakerna på vägen ut, ställer ned dem på vägen in, förhoppningsvis förpackade däremellan. Förbehållningsvis. Smakar på orden när jag ställer upp boktitlar i hyllor som välkomnar lammen hem.

Startsträcka. Vi sågs, vi flyttade ihop, vårt förhållande segnade ned på knä. Jag kunde gjort mer, annorlunda, bättre. Alltid lätt att vara efterklok. I framtiden kommer vi kunna scanna hjärnorna efter trauman vi idag inte ser. Idag är de mentala ärr. Lärdomar inte desto mindre.

Den akuta sorgen har redan lämnat mig. Den stora sorgen är könlös. En androgyn varelse, tidlös. Rumslös. En klassisk vampyr, stigen ur skuggan för att utdela sin svala kyss. En stilla älskare som suger sig in under huden och tar över kroppen, men inte riktigt vet hur. Det blir mekaniskt, metodiskt, maktlöst.

Jag skriver om väldigt många saker nu. Samla knippet, fasces, ta ut riktningen. Sublimera, abstrahera, sök ljuset, finn linjen. Alla konstnärer har olika begrepp för att sätta fingret på punkten. Här ska skåpet stå. Men det finns en ärlighet i att låta orden spreta. Kärleken är inte en röd tråd.

Sorgen hinner ifatt mig när jag nästan är helt klar. Allt är på plats, tillbaks på ruta ett. När det bara är att bädda sängen. Jag gräver i en garderob, där står det en blå plastkasse med täcke, kudde, lakan. Samma lakan som jag stuvade undan för tre år sedan. Jag får ett minne, klart. Jag lyfter kudden jag just lagt på den nybäddade sängen. Skuggan av hennes doft i örngottet. Den för tre år sedan, när vi var nyförälskade. Reptilhjärnan kastar mig skoningslöst in i minnet av hur jag var då. Vad jag kände. Den där drömmen om framtiden som jag hade. Det där Vi. Det som jag aldrig lär mig, är den klocka som inte ringer bröllop utan varnar för de där förbannade jävla normerna. Den lögn om livets turer som jag matats med tills den blivit sann inom mig.

Det finns få saker som jag kommit att avsky så mycket som den där idén om tvåsamhet, prinsar och prinsessor, lyckliga i alla sina dagar. Ni vet hur den går. Den har förstört så mycket som jag tyckt om. Jag tror att jag visserligen har passerat vändpunkten och inte längre låter mig bli offer för tvåsamhetens lie. Men i mitt sista stora försök att vända tvåsamheten ryggen, har jag med mina nedstuvade lakan bjudit in till en sista dolkstöt. Kudden med hennes doft blir en kall hand om hjärtat, och den kramar tills tårarna är slut.

En sak i taget. Att packa upp är att resa i tiden. Livets savegame; en materiell återvändo till det förflutna. Jag tar det medhavda först. Det som en gång togs med. Det jag ville dela med henne. Det som nu återvänder, från det som aldrig blev vårt hem.

One clap, two clap, three clap, forty?

By clapping more or less, you can signal to us which stories really stand out.