Zlatan — Sveriges bäste fotbollsspelare! Eller…

Strösurfade runt bland diverse tweets i går kväll när jag plötsligt stannar upp inför något intressant. Och sen. Pang! En djup smäll i magen. Helt oförberedd.

Det var en tweet från @leffesture. Kommentarer på SVT Sport där massor av människor glädjes åt att Sverige äntligen fått en “riktigt” medalj. Alltså, en riktig medalj till skillnad från de som innan tagits av svenskarna Meraf Bahta (guld) och Abeba Aregawi (silver).


Jag hoppas och tror att de allra flesta av dessa inte är rasister. Att de inte sitter runt frukostbordet och öser skit över invandrare. Inte tittar föraktfullt på tiggarna i gathörnen. Hoppas innerligt att de aldrig skulle komma på tanken att slå ner en flykting. Men man vet ju inte.

Det jag känner en oro över är att denna massa, som är långt större än vad vi vågar tro, det är dom som kan vara de riktigt farliga. Dessa hittar vi troligtvis i de flesta politiska läger. Den obekymrade och ogenomtänkta rasismen. De som säger saker utan att tänka efter. “Ja, men jag menade ju inte så…”. De som en dag också börjar handla utan att tänka efter. De som lätt kan följa nya strömningar, åsikter, ledare.

När man inte ens hör att det man säger är farligt. Det som nästa gång istället blir en handling. Det kan vara vem man väljer till ett jobb. Vem man ger bäst service till i en butik. Vem man släpper över gatan. Vem man hjälper vid en olycka.

Meraf och Abeba har olika bakgrund och livshistoria. Men de är i Sverige, har svenskt medborgarskap och tävlar för Sverige. Självklart förtjänar de samma hyllningar som Charlotta Fougberg. Och respekt även utanför idrottens värld.

Visst. De är inte födda i Sverige. Zlatan är född i Sverige. Kanske är det det som gör honom mer svensk i deras ögon. Jag har i alla fall aldrig hört någon jubla över att det äntligen var en “riktig” svensk som gjorde mål när det är fotboll.

Show your support

Clapping shows how much you appreciated Lennart Petersson’s story.