2004

En berättelse skriven för Instagram stories. Nu på Medium.


1.

Jag hade ärligt talat inte ägnat 2004 många tankar, och 2004 hade heller inte tänkt på mig. Men 2018 kunde jag plötsligt inte tänka på annat än 2004, efter att ha sett vår lägenhet i tidningen. Den var till salu och jag tänkte: Varför inte?

2.

Jag köpte lägenheten. Jag hade råd nu, eftersom jag hade arbetat. Efter 2004 hade jag arbetat så gott som hela tiden. 2004 arbetade jag inte alls.

3.

Lägenheten låg på Näckrosvägen i Solna, en trappa upp. En gång hade katten klättrat upp i ett träd. Vi lirkade länge med djuret, men utan framgång. Hur den kom ner fick vi aldrig veta. En annan gång satt vi på balkongen och åt pastasallad. Din paradrätt. Jag lärde mig att jag egentligen tyckte om oliver.

4.

Jag kom att inreda lägenheten efter 2004 års mall. Det fanns en kort grynig film som jag använde som stöd. Att införskaffa rätt tjock-tv och daterade Ikea- möbler tog sin tid. Liksom att måla väggen i den där turkosa kulören och pensla Edith Södergrans dikt i brunt över halva: Du sökte en kvinna och fann en själ, du är besviken.

5.

Jag stängde av telefonen, eftersom den inte hörde till här. Jag ville inte blanda ihop allt. Det kändes obekvämt att tillbringa så mycket tid i 2004. Men efter ett tag var det naturligt, som att jag återgått till mitt egentliga tillstånd. Kunde obekymrat sitta vid frukostbordet och äta stekt kaviarmacka med purjo. Det var bara du som saknades. Och katten, men den saknade jag inte.

6.

Jag började blanda ihop veckodagarna, som jag gjorde 2004. Eller var jag nu befann mig. Jag hade snart slut på matvaror och behövde handla och klev ut i trapphuset. Från trapphuset klev jag ut på Näckrosvägen. Från Näckrosvägen gick jag till Konsum. Jag läste på mjölkpaketet. Bäst före: 05/05/04.

7.

Jag gick mot tidningshyllan, greppade en Dagens Nyheter. Alla nyheter berörde Stockholms-OS. Det fanns bilder från arenan på Hammarbybacken, den som döpts efter kronprinsessan. Bygget hade blivit dyrt. Onödigt dyrt, tyckte någon. Men jag var mest nöjd med att vi fick OS till slut. 2004 var framtidsåret och OS var 2004.

8.

Det var nya tider. Jag lärde mig att Robbie Williams var död och Hammarby hade vunnit SM-guld igen. Jag köpte en Nokiatelefon i butiken på hörnet. Med den kunde jag ringa mig själv, men jag svarade först efter sju-åtta signaler. Ja, hallå? Jag sa: Det är jag, jag är tillbaka. Jag sa: Är det något du vill säga mig?Jag funderade en stund. Ja, det är det, men jag kommer inte på det just nu.

9.

De enda nummer jag kunde utantill var från 2004. Jag ringde dem ett efter ett. Några personer svarade inte, men andra gjorde det. Rösterna lät annorlunda 2004. De guppade upp och ned med en intensiv melodi. Inte som 2018, då de höll en mer jämn ton. Min mamma undrade om jag var sjuk. Nej, jag låter så här 2018. Hon frågade på nytt om jag var sjuk.

10.

Sedan gick jag hem. Jag började sakna katten, tänkte att jag skulle leta upp en ny men att det inte skulle vara samma sak. Sedan insåg jag att det var för städat. Så här städat hade det inte varit 2004. Jag behövde leva lite och låta det fortsätta vara levt. Jag tillagade paella. Det blev inte gott, men det blev smutsigt.

11.

Ett brev inkom. Det var ställt till dig. Din institution undrade varför du inte infann dig på dina föreläsningar. Du kunde bli av med din plats på universitetet. Jag riskerade att orsaka stor oreda med mitt experiment, förstod jag, så jag for dit och förklarade att du var försvunnen. Jag skulle söka efter dig åt dem.

12.

Jag reste till platserna där vi hade träffats. Jag letade vid Råsundas fotbollsarena, dit vi hade tagit oss in en natt, men där fanns du inte. Jag sökte igenom Slussens gångar, där vi hade kyssts samtidigt som tunnelbanan drog förbi nedanför oss. Men där fanns du inte heller. Inte heller fanns du i lägenheten, och jag började sakna dig, på samma sätt som jag tidigare hade saknat 2004.

13.

Jag var inte van vid att bo ensam. Jag hade faktiskt aldrig bott för mig själv, inte en längre tid, bara halva veckor här och där, men detta skedde först 2007 och 2008, och inte 2004. Jag kunde inte ta mig för någonting. Det här hade du alltid hjälpt med med: att få mig att ta mig för saker. Att få igång oss. En gång skrev jag en lista över saker att göra när det blev trist. Men jag gjorde därefter inga av dessa saker.

14.

Jag hittade listan bakom pianot. Den måste ha fallit ner där. Jag läste från papperet, som var dammigt och vikt. Jag kunde bland annat ta en promenad till någon okänd förort. Men det hade jag redan gjort. Vidare läste jag att jag kunde gå på bio. Men även det hade jag gjort. Jag kunde spela ett spel. Det hade jag gjort några gånger, men egentligen inte uppskattat, så jag lät bli.

15.

Morgontidningen började dimpa ned vid 04:30 varje natt. Vi hade skaffat ett studentabonnemang, verkade det som. Tv-kanalen TV4 Film hade premiär, stod det, men den ingick inte i vårt abonnemang. Frankrikes sista kolgruva skulle stängas. 161 personer omkom i en tågolycka i Nordkorea. I maj fick EU tio nya medlemsstater. Anna Lindh var Sveriges statsminister.

16.

Du verkade inte befinna dig i 2004. Jag kunde inte hitta dig här. Du verkade ha gått vidare. Men hur kunde du det, när jag var kvar i 2004? Jag visste att du fanns i något 2004. Stephen Hawking hade förklarat det. Någonstans fanns ett universum där du uppehöll dig i 2004. Och där jag existerade på samma plats. Men det var uppenbarligen inte detta, för du hörde aldrig av dig.

17.

Under mina promenader genom Näckrosen mindes jag saker som egentligen skulle ha ägt rum precis nu. Det var en märkvärdig känsla. Men de hände inte. Just nu skulle vi egentligen gå till videobutiken och småprata med den kufiske ägaren. Just nu hade vi sett Eternal Sunshine of the Spotless Mind, och jag hade fått tårar i ögonen och drabbats allvarligt. Men vi gick aldrig och såg den filmen. Jag vet, för jag stod utanför biografen för att hitta oss.

18.

Det blev vår och sommar. Under dessa varma veckor befann vi oss på Ingarö och i Norge, så jag slutade leta efter dig, satt på balkongen och drack hemgjord sangria, med mycket is och färgglada sugrör. Då började någon dra i dörren. Kanske en inbrottstjuv, hoppades jag. Jag öppnade och där stod jag. Jag kände inte igen mig.

19.

Hallå? Jag skulle hämta min jacka, sa jag och såg verkligt juvenil ut. Jag svarade att jag skulle leta efter den. Får jag fråga vem du är? frågade mitt yngre jag och stirrade förvånat på mig. Jag är du, sa jag, milt med belevat tonfall. Jag anade det, sa jag lakoniskt. Är du besviken att se mig? frågade jag. Nej, det är inte alls så, det är bara att det känns lite som att se slutet, tar bort spänningsmomentet. Det var en rimlig förklaring. Mitt yngre jag hade fått på mig jackan och innan jag skulle gå frågade jag: Men det finns nog en fortsättningen även på mig. Vet du mer om den? Och jag svarade: Nej, inte alls. Jag replikerade: Ska du inte se efter?

20.

När jag hade gått satte jag mig på huk på hallgolvet. Jag kände mig overklig på något vis. Sånt här hände inte verklighetens folk, så långt begrep jag. Men vad skulle jag ta mig till? Jag satt fast i 2004 när jag borde ha befunnit mig i 2018. Det var där cellerna i min kropp skulle bytas ut, inte här, där jag fortfarande nästan var ett barn. Här hade jag ännu inte smakat indisk mat. Inte heller thai.

21.

Jag skrev en annons som fördes in i tidningen. En tvåradersvariant med texten: Kan du hjälpa mig att återse 2018? Belöning erhålles. En pensionerad fysiker skickade flera sms i vilka han berättade om ett intressant projekt med brevduvor, men det fungerade enbart i teorin och det tycktes ändå för farligt alltihop. Sen föreslog han att jag skulle öppna och stänga ytterdörren många gånger. Det var en idé så god som någon.

22.

Jag stod i flera timmar trapphuset med ytterdörren, och öppnade och stängde den i hopp om att jag vid något försök skulle träda in i 2018. Att det var här själva tidsresan hade ägt rum. Som genom ett vingslag. Men så var det sannolikt inte. Jag läste tidningen igen. Tavlan Skriet hade fördärvats av rånare. Jag kände mig som tavlan.

23.

Det blev september och oktober och november. Jag promenerade till Bergsgatan 8 för att se efter om vi flyttat in där, men det var tomt i lägenheten. Claes hade inte hittat någon annan hyresgäst. Tur det, med tanke på de bolmande grannarna. Jag funderade först på att begå inbrott, men till vilken nytta? Att sitta i kulisserna av 2004 och 2005 och andas rök? Jag insåg i samma stund att jag inte kunde återvända till Näckrosvägen.

24.

Jag gick till biblioteket nere på stationsgatan. Där fanns ett telefonbås. Jag matade maskinen med enkronor samtidigt som jag ringde nummer efter nummer från Rosa sidorna. I samtalen beskrev jag mig som en 35-åring med oklart cv. Jag kunde föra mig bland folk och jag var inte helt oäven på att skriva. Jag kan fixa era broschyrer och era webbsidor, sa jag. Till sist hade jag ringt igenom hela katalogen.

25.

På det sista numret svarade du. Din röst var klar. Den skar genom hela 2004. Du sa: Det är dags att du kommer tillbaka. Hela min kropp och alla mina tankar skälvde: Tycker du verkligen det? Saknar du mig? Du sa, åter igen klart, som från en högre dimension: Det är inte jag som åkt bort. Jag började röra blicken åt alla håll, men jag kunde inte se någonting, allt var ljud. Jag sa: Hur menar du? Och du sa: Det vet du.