Bagatellerna

Vardagssurrealism av Jörgen Löwenfeldt. Ett urval av mikronoveller från Instagramkontot Bagatellerna.

LAGER

Jag kom in på en kurs jag inte sökt, fick fördelar i kollektivtrafiken och drevs med. Jag steg av vid gator som uppstod under tiden jag följde dem, skulle kunna ge dig en vägbeskrivning men själva gatorna är utbytta, och det gäller även vädret och tiden, och hela samhällsklimatet. Men du kom ändå att stega upp hela promenaden, vecka efter vecka med nya turistskockar, som pekade och fotade, fantiserade jag när jag vankade bort mot Blåsut, skrev jag en söndag i november i Alger.

SURREALISTEN

Döm inte surrealisten, förrän du gått en mil i hens mockasiner, vilka är vida som vikingaekor, kränger fram och tillbaka, när haglet piskar dig över bord ner i virveln som för dig ut i landet där alla sover, och du försöker väcka dem, med hjälp av en fågelholk, men ingen har väckts av en fågelholk, så du behöver vissla en bekant melodi som du aldrig hört förut! Och då! Då!

BARA EN TITEL

Människor som går iväg, var titeln. Bara en titel, jag vet, men varför satte du just den? Jag försökte finna ett mönster i ditt beteende, följde efter dig på jobbet. Ritade upp dina promenader på en karta. Med lite önsketänkande vandrade du i en romb. Så jag presenterade mina rön. Du går inte iväg, sa jag. Nej, jag vet, sa du. Jag går i en romb.

BERÖMMELSEN

Han hade blivit så ofattbart berömd att det skulle skada mig att ägna för mycket tid i berömmelsens närhet. Jag var emellertid oerhört förtjust i berömmelsen, och dessutom behövde berömmelsen mig.

VINNA MIG

Jag drabbar dig på något sätt. Du tycker vanligtvis att jag beter mig som en pöl, när jag ligger med filten utanför Ica Nära och försöker vinna din sympati. Då vill du städa upp mig, men i dag är du en annan. Jag beter mig underligt. Du tycker det eftersom jag väl gör det, jämfört med de andra dagarna då jag ansträngt mig för dig. Varje möte varje dag har jag hälsat, hej hej mister, men du har inte intresserat dig för mig förrän i dag, när jag inte längre är på humör, när jag tittar bort, när jag är tyst. Du hälsar på mig. Sedan andas du oroligt, kräver min uppmärksamhet, som om vi kände varandra, men du har redan markerat att vi inte ska ha med varandra att göra, fastän vi delar det här kvarteret. Så jag drabbar dig med mitt ointresse, du behöver mina ögon nu, försöker att hitta en valuta, stökar runt med handen i byxfickan, några mynt i min pappmugg, men jag tittar fortfarande inte. Du måste vinna mig, jag märker att du våndas i alla celler. Och så gör jag det, jag tittar på dig. I en akt av medmänsklighet. Du tittar på mig. Vi blir vi.

SMULORNA

Du börjar strö smulor efter dig i sömnen. Varje natt leds du längre in. Väntar in någon och vänder dig om. Anar bekanta färger lukter klanger tyg. Du gör så här för att du är vetgirig. Det är en metod, bara det. Ändå märker du hur det skiktet tätnar när ska vakna, börjar bli besvärligt att ta dig igenom, som om smulorna blåst undan?

LIVET

Jag upptäckte att jag fungerade annorlunda. Andra skulle lida av att sitta av timmarna, men jag ersatte den brinnande hjärnan med någon form av trance. Jag, och så alla arbetare, deras tjattrande fingrar, energin i rummet, helt bortkopplad från sig själva. Vartenda samtal, vartenda ett, lyssnade jag av. Lärde mig faktiskt en del. Om människan och hennes vanor, hur hon upprepar sig säkert tjugo- trettio gånger om dagen utan att märka det. De skulle komma hem tomma på minnen. Slutkörda och säkert nöjda med det. Knappast självförverkligade. Men inte jag. Allt det där, det fyllde mig. Det var som om ingen brytt sig om att leta just där, där livet pågick som mest.

CLOSURE

Amerikaner kallar det closure, jag kallade det ingenting. Jag kände mig blöt och ointresserad, gick genom Gamla stan som en turist innan incheckning. Lub-dub, lub-dub. Mejlet hade kanske hamnat i spamfiltret, annars läste hon det nog just nu, tände sin lampa och kände hur världen krympte. En kurdisk man från Schweiz frågade mig om vägen. Resten av kvällen diskuterade vi Sverigedemokraterna. Mitt blod tystnade. Innan han reste sig för sista gången bjöd han på mjölkchoklad. Min första tanke var insulin, men jag tackade ja.

EN TJEJ PÅ EN FEST

Hon var inte vem som helst, utan en tjej på en fest. Du frågade hur hon kände E. Hon sa: Genom min kille, de är barndomsvänner. Något hände bakom din rygg, hon var tvungen att röra sig vidare.

HITTA PÅ NÅGOT

Ovädret skulle lösa upp ljuset, och vi satt kvar på uteplat‐sen fastän haglet kastades på oss, obekymrade över väder men bekymrade över annat. När jag reste mig frågade du: ”Vad är det om?” Jag kunde inte besvara din fråga, men jag behövde sysselsätta musklerna. ”Hämtar cigg, nere hos greken, snart tillbaks”, sa jag, men ljög. Den här sommaren hade vi inte hittat på något, som man säger. Vi hade stannat kvar. Av ekonomiska skäl, motiverade vi, för att spara inför den stora resan, som kanske skulle gå till Kenya. Mitt hjärta värkte nästan, jag tänkte på det säkert tjugo gånger om dagen från midsommar och framåt, hur det slog som om det hamnat snett. ”Du mår bra. Det ska vara så”, sa du bara. Själv drömde du mjuka drömmar om magiska hissar till Kiruna, så vad fan visste du om det.

FLICKAN

Regn stänker mot fönstret. Blicken fixeras mot en gatlykta, placerade snett uppåt vänster. Snart är det dags att äta middag. Hon borde fösa undan suddsmulorna och resa sig. Det gör hon inte. I själva verket sitter hon inte vid ett skrivbord. Hon läser inte sin läxa. Eftermiddagen är inte regnig. Flickan är ingen flicka. Detta är svårt att förklara. Men det måste ändå redas ut.

ELEKTRISK

Jag är på gränsen till ett sammanbrott, men har stannat precis innan. Du tycker att jag är spännande i bemärkelsen elektrisk. Ibland bär vi med oss solstolarna och fäller ut dem i cykelbanan, som om gränsöverträdelsen redan skett. Du kallar mig dåre och idiot och du ljuger inte. När hösten driver in över gatorna med kastanjer och rutiner försvinner du, fladdrar till emellanåt som online på Facebook, men jag törs inte skriva något när du är busy. Vid nyår skickar jag dikten till din morsa. Staden har fastnat i mig, gatorna bränner mina fötter, osv. Du tar kontakt, för undan grenarna och minns oss igen. Du väser: jag blöder. Jag säger: nu gör jag det med.

KOLSYRAN

Det sägs att det regnade den sommaren. Du brukade ringa mig först vid lunchtid, för säkerhets skull. Jag svarade som om jag mottog signaler från en främmande planet, förde handen genom mörkret och väste i luren: Börja. Som kolsyra i hjärnan när du pratade. Kunde nästan ana din andedräkt: blommig och tät. Efteråt tänkte jag på något annat, mitt minnesomfång sträckte sig över tjugo-trettio minuter, that’s it. Men igår, när vi stötte ihop i korsningen Folkungagatan/Erstagatan kom jag ihåg. Dina tänder gula av kaffe och tid. Allt hade bara gått lite snabbare än jag tänkt mig, förklarade jag. Trettio sekunder senare väcktes något i dina ögon. Du kände igen mig.

TUMBLOSSAR

Om några dagar kommer det kännas bättre, men det vet du inte ännu. Du fingrar fram mobilen som om den vore ett paket cigg. Så tumblossar du dig kaotisk igen. Stimulansen lägger sig som ett tunt täcke över sinnet. Bra. Bara bra.

DUGGET

Här är den, din digitala närvaro, i standby, som ett dugg över mina dagar. Så tänker jag på dig utan att veta varför, för det är som att vi känner varandra nuförtiden. När vi ses är det alltid på ditt intiativ, jag vill boka tid och plats men inte du, aldrig du.

SÅ SA JAG

När hon besökte oss nästa gång ville hon förklara sitt beteende. Men det kom inte på fråga, försökte du och motade henne mot köket. Men det kom. Dagen därpå ville du inte längre prata med mig. Du låg bortvänd under tiden jag fäktade mig in i lögnen. Vid receptionen klottrade jag instruktionerna på baksidan av ett kuvert, och sa att jag bara skulle bli borta en kort stund. Så sa jag.

TAXI DRIVER

Jag hade en dröm härom natten. Barnen var vuxna, och vi dejtade igen för första gången. Vi såg Taxi driver på eftermiddagsbion och efteråt slog vi oss ner på fiket intill. Jag berömde mina gener. Du rörde med skeden i kaffet. Det är som om allt bara virvlar runt runt och fortsätter, sa du.

ANDRA

Hon måste ha varit väldigt ung, drack allt i ett svep. Jag ställde fram askfatet. Hon skakade på huvudet, skulle nog gå nu trots allt. Berätta något som gör det lättare för mig, sa jag. Jag har varit med andra, sa hon.

VAD DU SÄGER

Vi kör på fel sida av vägen och tänker skylla på alkohol när polisen kommer. Men vi kör i timmar utan möte längs trånga sörmlandsvägar, stannar in vid en mexitegelvilla i Mönsterås. Ingen är hemma. Vi lånar telefonen. Den kopplar oss rätt innan vi slagit färdigt numret. Jag säger: Vi blir inte borta länge. Du säger: Det gör inget.

HELLO HEY

En liten obehaglig men samtidigt väldigt mysig kille sjunger på Victoria Silvstedts Hello Hey med en mässande kör bakom sig när den där förhatliga väckarklockan gnäller och retas för att vi redan nått tio över sex, då jag ska resa mig upp för att om tjugofem minuter småjogga genom en frosthöljd svart oktobermorgon på väg till en buss som ska ta mig till en tunnelbana som ska ta mig till ett tåg som ska ta mig till en cykel som tar mig till kontorsbyggnaden.

SÄFFLE

Även i dag ligger snön över Säffle, konstaterar webbkameravoyeuren. Suddiga bilar trängs i rondeller, gatubelysningen riktar ljus mot mörk centralgata, och bilar uppenbaras, försvinner, uppenbaras.

GENERATIONENS RÖST

Det var en sommar då du funderade över vem du var. Tidigare hade du känt till det, men under senare år hade du behövt riva upp alltsammans och börja om. Nu visste du inte längre. Var du en sån som ägnade timmar åt att fundera kring vilket mobilskal du skulle köpa, eller var du denna generations röst? Dessa två vägar kändes oförenliga för dig. Men kanske var det just så den här generationens röst lät.

PÅ BAR

Han flyttade händerna längs stången som löpte utmed disken, trippade fram en halv meter. Du var ensam och sur och svartsjuk. Han var rå, saknade alla former av regelbunden skönhet. Det var inte precis någon ursäkt, men en förklaring.

EMBRYOT

Och så sitter du i fåtöljen i arbetsrummet och inser att embryot om sextio år kommer att promenera på trottoaren nedanför, peka mot fönstret och säga: Där växte jag upp.

REALISM

Det var kuling och vi satt inne. I brist på annat att göra överräcktes jag ett papper och en penna. Rita något kul, sa hon, och jag började klottra. Himlen gödslade snö mot fönstret. Stora flarn fastnade. En siren kom emot oss, avtog och kom emot oss igen. Allt det där minns jag med säkerhet. Någon knackade på dörren, bultade hårt, ropade: Kom ut! Hamnen flyter mot havet!

OXVECKOR

Det måste ha varit januari eftersom jag rökte. Läste om oxveckor, och visst hade vi egna sådana. Vid den här tiden av året var vi ensamma här ute, kunde spärra av vilken väg som helst, fick sommarens avancerade omkörningar att påminna om en oregerlig dröm. Det här var vår kuliss. Som frid för dig. Men hos mig gick inte tankarna att föra samman, gled retsamt undan vid varje försök.

MITT KALL

Då började jag fästa vikt även vid hemmets rutiner. Jag idkade mindfulness när jag tömde diskmaskinen, vägde gafflarna i handflatan, undvek fingeravtryck på vinglas. Livet består nästan bara av upprepningar, tänkte jag. De skulle bli mitt kall. Jag dammsög snart efter schema, manglade lakan, memorerade datum för e-girobetalningar. Allt var i ordning. Det var en ny känsla. Jag ville ha mer.

RÖNTGEN

När jag vandrar genom skogen fungerar min blick som röntgen, stammen blir en arm, rötterna spretande fingrar under gångstigen. Efteråt är allt tyst. Efteråt hörs allt. Andningen, dörrhandtagets metall mot handflatan, tabletter i glas med mörker.

ÄRENDET

Jag hade ett ärende som inte fick uttalas, varför jag fick försöka framföra det som en aning i en text, så att mottagaren kunde dechiffrera innehållet och finna kombinationen. Det var av högsta vikt att bara mottagaren och ingen annan kunde knäcka koden, vilket fick mig att konsultera en av de mer berömda poeterna i kvarteret. Denne levde på bottenvåningen i hörnet mot thaikiosken, såg inte ut som jag föreställde mig henne på namnet, var mycket ung och nätt, drack te på det där sättet som folk bara gör på film, och hon sa till mig att jag skulle börja med budskapet, att jag behövde svälja det och glömma bort det, därefter dricka tre stora glas whisky för att sedan sno runt i ytterstan fram emot småtimmarna då jag skulle finna ett fönsterkuvert i en soptunna och på kuvertbaksidan författa vad som då låg mig närmast hjärtat. Det var en plan av snågot slag, det medgav jag och eftersom jag inte hade några andra var det så jag gick till väga. Text blev till (exakt vilken kommer jag inte ihåg) och jag sände mina meningar till mottagaren. Han hörde av sig några veckor senare med en ursäkt och då hade jag väl lyckats antar jag.

HOS Y

Y står framför sitt hus. Varm nattluft samlas här, blodet pumpas till kinderna. Jag tog med något, säger jag. Hon sticker ner fingrarna i påsen. Saknar du alltihop ibland? frågar jag. Det händer, svarar hon. Vi vandrar mot bensinmacken, snart gryning, vi går mitt i vägen. Jag fattar inte hur du står ut, säger jag. Du gör dig bättre när du inte pratar, säger hon.

VÅGAR DU VÅGAR JAG

Strömmen har gått i stugan, det faller på min lott att gå till affären efter proppar. Ficklampan kastar strålar fram och tillbaka över stigen. Sjuhundra meter in finner jag en stol, en flätad variant av åttiotalsmodell. Jag sätter mig, blundar. Öppnar ögonen. Intill mig vacklar en utschasad man fram. Han har en approach som skomakare Snäll i Barnen i Bullerbyn. Han nynnar som Sanna Nielsen utan att själv märka det: ”Livet börjar här och nu/Idag finns bara jag och du/Jag vill lämna det som var/Vågar du, vågar jag.”

BÖRJAN OCH SLUTET

Jag for med taxi till hotellet, tänkte stanna i några dagar, eller för alltid. Uppjagad av jetlag och koffein satt jag vaken hela natten. Jag läste telefonkatalogen. Namn och adresser, äkta makar och yrken. En hetta drev långsamt fram över hjässan. Vi hade alltså nått upp till förväntningarna. Jag skrev snart på en dikt, som fick sträcka sig över flera kuvert. Det tycktes som om jag behövde början för att förstå slutet.

FÄRJAN

Det var juli och snön föll mjukt. Ögonen hade klibbat ihop igen. Hon fick leda mig till färjan, fäste biljetten i min hand och mumlade sitt du klarar dig väl nu? Jodå, jodå, sa jag medan jag sänkte ryggsäcken mot asfalten.

BESÖKET

Jag ombads glömma desperadon i rånarluvan, men det fick motsatt effekt. Jag kontaktade fyra-fem motell, hade skissat upp en tänkbar flyktväg. Plötsligt ringde han upp, jag blev förvånad, sa att allt var okej med mig. Han ville komma över. Jag sa att jag inte hade så mycket hemma. Han erbjöd sig att handla något. Nej, det behövs inte, sa jag. Men han insisterade.

07:55

07:55, möter henne. Öppnar dörren, börjar dra ut tvättmaskin. Hon säger att jag ska låta bli. Sen visar jag frysen. Säger att den inte ska göras. Hon verkar förstå. Öppnar kylen. Visar hur man reglerar temperaturen. Hon verkar förstå.

I RYMDEN

Jorden sprängdes. Men vi befann oss ljusår ifrån, väntade på bättre tider i vår farkost. Vi svävade bort från igensnöade byvägar, gulrosa vinterljus, Segersängs tågperrong, allt det där vi inte längre hade. Om kvällarna satt vi och stirrade ut kosmos, började prata om våra bilar, kvinnor, bostäder, jobb, amorteringar, RIX, ECB. Mitt under detta slogs jag av en tanke, kunde nästan inte vifta borta den, men det gick.

DEN ANDRA TJEJEN

Den andra tjejen syntes bara i sättet du behandlade mig på, som om du repeterat allt men då inte fullföljt handlingen. För att få dig att må bättre beskrev jag ditt skratt som melodiskt: Nästan som en mjuk refräng. Jag gav dig ett spår att komma in på, varpå du började skratta högt och vacklande, mer som ett nyckfullt gitarrsolo, men det sa jag aldrig. Den där episoden hade jag nästan glömt, men så ringde du häromveckan. Jaha, du har samma nummer som 1997? började du. Jag väntade på dig, sa jag. Är det sant? svarade du hetsigt. Så klart inte, sa jag.

LITE KUL

Jag hade lagt för mycket tid på det som inte var jag. Det som inte var jag hade fått nästan all min tid, ärligt talat, jag hade gett min tid till det andra, det som inte var jag. Jag kunde inte svara på varför jag lagt för mycket tid på det, eller jag kunde det, för det var lite kul, och allt som är lite kul får alltid lite för mycket tid.

RÖTTERNA

Redan tidigare hade jag haft aningar, men nu blev det allvar på allvar. Rötterna drogs ut med rötterna. Slutet tog slut till slut. Här var nu här och nu. Det var den ständiga återkomsten som återkom och återkom. Och återkom. Det var inte roligt längre, det roliga var inte längre roligt, längre. Så här kan det kännas när det är så här, sa du, bara sådär, som om vi skulle ha det så här. Jag behövde börja om och börja om och börja om och börja. Bara börja.

JO DET ÄR SÅ HÄR ATT

Flugorna och mockastanken. Du låtsades småprata. Så tänjde du ut överkroppen och lutade dig över bordet. Jo det är så här att. Mörkret förgrenade sig i mig. Några år senare bytte jag stad och hav och namn. Ödlorna drack mjölk här. Jag körde på måfå i flera veckor bara för att det gick. På mobilen upprepade du Jo det är så här att, med andra ord. Jag behöver omgärdas av din andning, svarade jag för sent.

MED STIL

Jag hade fastnat i en stil, en stil som fastnat i mig, eftersom jag fastnat i den, eller om den hade fastnat i mig, det var egentligen inte så noga, för nu hade stilen trots allt fäst sig vid mig och jag vid den och vi skulle bilda familj och aldrig separera.

SKOLGÅRDEN VAJAR

På balkongen som barn, när jag pekade mot skolgården som vajade bakom lindarna, när jag frågade om den gården, om jag en dag skulle vara ett av barnen som ägde gården, men du skakade på huvudet, eftersom allt skulle rivas upp och det var bara jag som inget visste. Snart skulle jag bli 65 år och återberätta episoden på ett kafé i Hammarby sjöstad. Det var ändå ett kort liv för att vara så långt.

BRÄND

Vi bara pratar om utbrändhet säger du och det finns inget så daterat som att prata om utbrändhet säger du. Kom med något nytt. Liksom. Hitta istället ett ställe där du lägger ditt huvud så du kan stötta upp tankarna liksom uppehålla dig medan du pågår. Liksom. Sen frågar du vad jag tänkte säga.

HÖST

Jag hade inte vaknat ur drömmen, eftersom det här var en dröm som inte krävde sömn, eftersom jag sällan sov nuförtiden, eftersom det inte behövdes, eftersom jag levde i den här drömmen, som inte krävde sömn. Jag levde i ett cirkelresonemang, kan man säga. Ett lotteri med årstider. Men mest höst.

INTRESSERAD

Efter att jag börjat markera ”intresserad” på alla event jag avsåg att attenda hade mitt deltagande blivit allt högre värdesatt. Jag var den framskjutna stolen, undantaget som bekräftade regeln. Jag blev lite sedd, och det var väl allt jag hoppades om livet när allt kom omkring.

HASSE

Det här inträffade samtidigt som våren slog bort alla andra bilder ur flödet, men jag hade inte hunnit titta ut ännu, eftersom jag fastnat i det här tillståndet, som var mitt egentliga, själva väntan på det outtalade och oundvikliga, som man alltså inte fick prata om, men man fick vänta på det. Det var då det hände. Det som hände. Själva händelsen. Hunden i trapphuset. Jag bytte snabbt koppel och halsband på den. Jag blev husse och han blev Hasse. Mitt livs romans.

BEKANTSKAPER

Jag började äta alla frukostar på hotellet intill, eftersom jag läst att vi är som mest mottagliga för nya stimulerande bekantskaper när vi är på resa och jag var ändå någon typ av bekantskap. Gränsen gick vid att bli igenkänd på Vasamuseet, men vid det laget hade jag vänner i Shanghai.

CHAMPAGNE

Det här var egentligen en sån här sort med försvinnande bubblor, fick jag veta dagen därpå då du sorterade glasflaskorna i pappkassar och berättade för mig vad du egentligen tyckte om mina vänner.

FLÄKTEN

Du var en av de här rösterna som jag rörde mig genom, men som inte hördes, förrän jag många år senare frågade mig varför fläkten stängts av och du sa att den hade varit bortkopplad sen förra hösten och jag frågade: Men var är den nu? Det visste du inte och jag frågade runt men ingen visste, för fläktar hamnar väl på tippen och dekonstrueras, precis som folk och labradorer.

SEKUNDEN

Nästan varje dag tänker jag på hur du blev till, som en rosa eller grön robotdinosaurie som hackar sig ur sitt plastägg och går från främmande till självklar. Och hur jag i den sekunden insåg att det var den sekunden, då du föddes och blev till. Och jag upprepar sekunden, drar ut den över livet, som en evighetssekund, när du blev till och fanns och BLEV TILL och FANNS.

NÄR JAG BÖRJADE SKRIVA

När jag började skriva visste jag inte mer om texten än att jag skulle inleda den med ”när jag började skriva”, och när det väl var skrivet kunde texten ta vägen åt vilket håll som helst, och jag tittade länge på texten och texten tittade på mig och den frågade: Varför lever jag? Varför fortsätter du mata mig? Och detta försatte mig i ett tillstånd av ifrågasättande, av allt och mig själv. Vem var jag att skapa världar, som jag snart skulle lämna för nya? Jag var lika lite Gud som Gud var Gud. Så jag svarade texten allt detta, och den började småfnittra och jag med och så satt vi med varandra i fnittret.

DUSTIN HOFFMAN

Det var ingen Dustin Hoffman direkt, sa hon. Jag inväntade någon typ av grimas, eller möjligen ett lättsamt skratt. Men hennes ansikte var tomt. Jag behövde förhålla mig till meningens valens, bara något, så jag kunde hålla med, åt något håll. Hon väntade som jag, studerade mig likt ett sudoku, frågade till sist om jag inte mådde riktigt bra. Och jag sa: Jag mår riktigt bra! Hon sa: Det gör jag med! Men det var ironi, förstod jag senare den veckan, då hon ju (av misstag) sprängde Lunds domkyrka

FÖRFATTAREN

Författaren vaknade som författaren. Det var inte igår, tänkte han och mindes tidigare roller som slumpmässigt tilldelades honom vid denna tid: föräldern, projektledaren, charterturisten, entreprenören, dagdrivaren. Han reste sig ur sängen och sökte efter ett ark papper. Fann även en penna, klottrade några röriga noter, ty även det oläsliga är litteratur, tröstade han sig med. Snart skulle dagen ta sig in i honom och pressa sig ut i kapillärerna. Då skulle han långsamt kunna läsa anteckningarna, just som en dement bläddrar i sina fotoalbum.

RETUR

Du tyckte att det var för jobbigt att tvätta, så du köpte istället hem kläder som du mycket försiktigt vecklade ut över din hud för att sedan skicka dem i retur. Det här påtalade du efter att jag spillt Châteauneuf-du-Pape (Les Cailloux, 2015) på din blus, varpå du mumlade att det nog ändå kunde varit blod från någon på lagret.

BORTFÖRANDET

Jag behövde göra mig av med dig, eftersom hon höll av dig, ja, alltså, hon behövde koncentrera sig på sin karriär. Planerna jag smidde påminde till en början om eskapism, men efter några sökningar på nätet hade jag till sist funnit en indisk man som kunde tänka sig att utföra själva bortförandet. Vi hade inte ens kommit överens om priset då han skickade ett mejl om att allt var slutfört. Självklart blev jag chockad, eftersom vi inte ens kommit överens om priset.

2004

Det här hände får två år sedan, minst, kanske fem-sex också, jag har lite svårt att precisera, men vad jag med exakthet minns är att du hade gjort slut med mig, med motiveringen carpe diem, eftersom jag aldrig fokuserade på här och nu, utan försökte få oss engagerade i 2004. Stockholm förväntades vara värd för olympiska spel den sommaren, och jag hade aldrig riktigt kommit över Aten, och du tyckte att jag fånade mig, men jag citerade Stephen Hawking som ansåg att det någonstans fanns ett 2004 med ett OS i Stockholm. Och då sa du att jag lika gärna kunde varit du och du lika gärna kunde varit jag, och det var helt sant och förnuftigt, och jag trodde att jag hade med dig i teorierna, men du var aldrig mycket för forskning.

TÅGRESA

Konduktören anvisade mig till rätt säte. Det var varken vänt framåt eller bakåt, utan var beläget i ett litet bås, nedåtvänt, med utsikt mot spårbräderna. När jag hade suttit i den ställningen i lite mer än två timmar drog jag i den rosa nödbromsen, varpå konduktören hörde sig för om mitt ärende. Jag sa att jag sett något märkligt, kanske ett odjur eller åtminstone ett högre väsen. Lokföraren nåddes snart av meddelandet och tvärstannade (vilket oroade mina medpassagerare men inte mig). Han och jag promenerade längs spåret för att söka av området, som var mörkt och ficklampans lilla kägla dansade som en eldfluga framför oss. Ändå gick vi där eftersom vi kunde inte vänta på räddningstjänsten. De skulle lätt få för sig saker, med förseningar som följd. Fick jag veta. Istället kunde vi röja det här lilla bekymret ur vägen, sa han, riktade revolvern mot mitt huvud och fyrade av.

AVFÖLJD

Det visade sig att det fungerade på motsatt sätt åt andra hållet! Så här: varje gång författaren tog bort en text tillkom fyra-fem-tio följare. Nedräkningen orsakade en hype, ty alla ville bevittna hur författaren avlivade sina verk, gick liksom upp i rök framför deras ögon. I samband med att det sista (dvs första) inlägget skulle gå ur tiden hölls en välbesökt minnestillställning på Friends arena där det lästes högt om lubb-dubb och kurdiska män från Schweiz innan författaren (lite onödigt) dramatiskt upplöste instagramposten och (lite onödigt) högtidligt deklamerade: Over and out. Några miljarder år senare slukades jorden av solen, så det var ändå lika bra, konstaterade besökarna vid kaffet efteråt. Det smakade aningen beskt, men på det goda sättet.

SOMALILAND

Det är onsdag, morgon, jag reser mig sömndrucken, går mot köket, vrider om kranen, inget händer, går mot badrummet, inget vatten där heller, inget i duschen, inget någonstans, jag kan inte skölja ansiktet rent från sömn, stannar kvar i tillståndet, tänker att det är övergående och testar igen några minuter senare, inget vatten, inget, borde gå ut och se efter vad som hänt, men har inte sköljt ansiktet så vill inte riktigt gå ut, så jag blir kvar, osköljd, sömndrucken, kvar i tillståndet, när jag somnar om drömmer jag om Somaliland, som var det rätta svaret i en frågesport under gårdagen, jag strövar över torr jord med ett gevär över axeln, inväntar en människa eller ett djur, det kommer en buss, de frågar om jag har förberett mig och det har jag tydligen, för jag svarar så, och vi körs mot någon typ av anläggning under jord, ser ut som en raketuppskjutningsbas, men jag förstår att det inte kan vara en, så mycket kan jag om geografi, och så vänder jag mig om och vaknar men finns det fortfarande inget vatten i kranen, visst har jag lemonad i kylen, men det är inte riktigt samma sak, jag torkar ut, placeras i en låda och körs till Öster‐tälje, där lådan välts ut på en parkering, det här är bara sånt som händer, säger man mig.

LUCKAN

Sen jag slutat somna har en ny värld uppenbarat sig. Luckan öppnas 04:21 och stängs 05:14. Jag kliver mot ytterdörren, lockad av de typiska ljuden: syrsorna, tvättstugan, East 17. Won’t you stay another day? Handtaget som en tunga. Trapphuset en ravin. Jag är ute och vandrar genom dimmorna över tömda bäckar, vinden ilar skönt över hårbotten. Jag går så här varje natt numera. Det kanske låter lite apart.

PENNORNA

Min låda med spridda reklampennor. De förbryllade mig och jag kunde inte stilla sinnet förrän jag rekonstruerat alla händelseförlopp. Betade av pennorna i tur och ordning och hamnade en tisdag hos Elektriska nämnden i Haninge. De hade ett akvarium med enbart fjärilsciklider. Slå dig ner, sa receptionisten. På bordet en penna av kulspetstypen, dock en annan utformning än min, senare modell. Han är här nu? sa en leende röst bakom mig. Så ett bekant ansikte: What took you so long?

BRÄNNSKADAN

Jag valde att tolka mig som något positivt. Man kunde inte göra så, sa du, för jag var inte evidensbaserad och dessutom hade jag lärt dig röka. Jaha, sa jag, men du hade aldrig träffat den där insmickrande sköterskan utan astman. Du nickade och fimpade mitt i handflatan för att bevisa något. Fixar den andra i morgon, sa du sen och fnittrade. Det var ett smittande fnitter.

TINDER

Egentligen hade jag skaffat Tinder för att överraska min svekfulla hustru, men efter att ha högerswipat mig igenom halva Kungsholmen kunde jag inte längre gå till Ica. Till och med tjejen i kassan ville prata om genetiskt överskott, Siri Derkerts brorson, femma i syslöjd, och allt det där jag hittade på. Det var i alla fall så jag kom på idén med ansiktstatueringen.

VOYEUR

Hur länge har vi inte sett varandra? I tre månader? Sedan dina hantverkare täckte för alla gluggar med papp. Den episoden minns jag. Men du går själv aldrig nära fönstret, aldrig. Dina konturer anar jag bara som skuggor, visst försöker jag emellanåt att tyda ditt ansikte, men du är så skygg, räds blickar som inte borde finnas. Som om du visste att jag sitter här och väntar. Hur kan du tro att verkligheten är så overkligt beskaffad? Men nu. Du putsar fönster. Jag ser. Du är tålmodig. Vi borde verkligen prata, men det kanske räcker så här.

AVKÖRD

Försök att inte sova, sa han och strök mig över pannan. Rovern kuskade fram över ödsliga östgötska stigar mot den Lundbergska gården, fasanjakt, sherryprovning, kanske ett optionsprogram. Jag väcktes av en kraftig inbromsning. En diffus värk i hjärnan. Bilen tom, jag tänkte på cigg, saknade nikotin, munnen torr. Föste undan älghuvudet och lirkade med viss möda upp bildörren. Lutade mig mot en ung björk, som blixtrade i skenet från vårt kvaddade helljus. En sån bisarr scen. Ändå så bedövande vacker.

SAGAN

Kunde jag återberätta mig själv på samma sätt som i en roman, slänga ut lite röda trådar genom generationerna och slinga ihop mina rörelser till en saga? Ett försök gjordes: och du kallade mig osannolik? Du sa: inga bebisar röker! Men vad visste du om mig egentligen.

AWAKE

Vaken. Här är jag, på en soffa, ser inget, ögonen justeras, klart. Någon riktar en revolver mot mig. ”Jaha, välkommen hem”, säger hon. Jag är inte rädd, men var är jag? Det sista jag minns från gårdagen är — ingenting. Jag har inga gårdagar. ”Du undrar säkert vad som hänt?” säger hon. ”Ja, snälla, upplys mig.” Hon fortsätter prata, med revolvern stadigt i handen: ”De varnade för att såna som du bli aggressiva när man berättar.” Jag är nu klarvaken, sitter upprätt, lägger håret på plats. ”Säg då, du är skyldig mig ett svar.” Hon skrattar. ”Nja, inte är jag skyldig dig något. Jag har redan betalat.” Jag reser mig upp och hon siktar. ”Sätt dig ner, robot”.

STRAX EFTER MIDNATT

Du hade slitit hårt för ditt oberoende men var inte nöjd. Du ringde stressat sent en tisdagskväll, rösten tunn som hos ett barn. Jag bad dig att slå en signal på dagtid, när du sovit på saken, men du insisterade. Strax efter midnatt landade jag i din soffa med rock och kängor samtidigt som jag sävligt drog av mig handskarna. Nå, hur ska vi gå till väga? frågade jag. Jo ja, jag vet inte, sa du, det är du som är experten. Jag log falskt, sa: Du behöver inte längre andra människor. Du: Ja, precis. Jag: Men det återstår alltså en.

VÄGVISARE

Den här berättelsen började ödsligt och lite kyligt. På ett torg i Blackeberg. Jag hade ingen lust. Ingen lust att gå till jobbet. Inte i dag. Så jag stannade framför tunnelbanebyggnaden. Stannade kvar på torget. Inte heller gick jag hem. Jag stannade kvar på torget. Vid 14:55 frågade en kvinna mig om vägen. Hon skulle till Holbergsgatan. Jag gav en vägbeskrivning. Men hon gick fel och kom tillbaka. Jag fick gå med henne hela vägen. Hon frågade: lite glögg? Jag sa: ja, det kan jag behöva som jag har stått och frusit. Hon förvarade åtta levande svanar i badrummet men vem var jag att vara besvärlig?

UTIFALL ATT

Jag köpte bilen för att låta den stå, som ett utifall att. Utifall att du tänkt håna mig igen, då skulle jag bälta mig ordentligt och försöka minnas hur kopplingen fungerade, köra till Bollnäs och under molnens grå lockar svabba alla golv, spika upp foder runt dörrarna och engagera mig i byggnadsvård och hembygdsföreningar och om kvällarna bara sitta stilla och prata med fingrarna, bläddra mellan rum och låta nervernas spända trådar tänja sig tysta.

FLÖDETS SLUT

Vi återses vid flödets slut, där vi samsas med bilder på rymden, indirekta dikter och illa bedömd self promotion. Här där mörkret dröjt sig kvar tycks alla vindar underskruvade. Ensamma tillsammans låter vi oss ta för lång tid, vandrar på en öde esplanad, bortom det mätbara i vår viktigare värld av aningar, antydningar och intonationer. En strimma ljus rinner fram i den eviga natten, här kanske finns en utgång. En ingång?

ANSIKTEN

Arbetsplatser kan fungera som egna universum, sa Ellie över en bit laxteriyaki. Det går att låta bli bara, sa hon och högg med pinnarna, klippa av rivaliserande tankar, låta arbetslivet bli livet. Det är bara att låna ett ansikte. De finns i flera storlekar.

TOXINER

Jag köper såna ibland. De där små häftena du säljer. Sladdriga saker, inte bra för vare sig mig eller dig. När du inte har några kvar brukar jag dricka toxiner jag hittat på labbet, blandar och sveper. Och det är inte heller bra. Men du påstår det och jag gör allt för dig.

DEN ANDRA TJEJEN

Den andra tjejen syntes bara i sättet du behandlade mig på, som om du repeterat allt men då inte fullföljt handlingen. För att få dig att må bättre beskrev jag ditt skratt som melodiskt: Nästan som en mjuk refräng. Jag gav dig ett spår att komma in på, varpå du började skratta högt och vacklande, mer som ett nyckfullt gitarrsolo, men det sa jag aldrig. Den där episoden hade jag nästan glömt, men så ringde du häromveckan. Jaha, du har samma nummer som 1997? började du. Jag väntade på dig, sa jag. Är det sant? svarade du hetsigt. Så klart inte, sa jag.

SKADA

Egentligen skulle jag kunna skada dig. Det vore en enkel sak att åstadkomma. Jag kan påpeka att du smackar lite varje gång du andas, det skulle säkert få dig ur balans. Eller så skulle jag kunna spetsa dig med en gaffel, någonstans synligt. Kinden kanske. Men det är ändå bara du som skadar mig. ”Vem tar hand om dig nu?” frågar du. ”Jag är bara sjuttioåtta år gammal”, svarar jag. ”Behöver jag upprepa frågan?” säger du och skriver något. ”Tillva‐ron känns ibland som lindad i slöjor och sagor … jag läste det någonstans”, säger jag. ”Jag förstod det”, säger du. Jag svarar inte för jag har inget att tillägga. Du ska vidare till nästa nu, packar ihop dig mekaniskt, som varje dag. Jag frågar förtvivlat: ”Du kommer väl i morgon?” Du svarar: ”Ja.”

PÅ SKRIVBORDET

Jag hade inte hört av dig på många år, när du gav dig till känna med ett brev. Det låg på skrivbordet en tisdag. Du städade mitt kontor, skrev du. Egentligen borde du ha sagt något redan från början, men du trivdes med att ”ha mig för dig själv”. Du diskade mina kaffekoppar, ofta fyra-fem stycken varje natt, som om du inte fick betalt. När skiftet var över brukade du sitta tillbakalutad i min ergonomiska stol, betrakta semesterbilderna på våra barn i kanot, läste grundligt igenom min pappersåtervinning som om arken avslöjade något. Hela våningsplanet, med sin övärld av sittgrupper, var bländande i gryning. Du ville ta med mig någon gång, men min närvaro skulle sabba arrangemanget.

BRANDVARNAREN

Mötet var hastigt sammankallat. Någonstans i vår byggnad fanns en försvunnen melankolisk brandvarnare som sjöng så sorgset att vi alla vaggats oroliga genom nätterna. Föreningen agerade som en enhet, och kom att finkamma våning efter våning. Klockan 22:16 fann vi henne mellan murbruk och hiss på plan fyra, nästan utslagen men ännu nervöst pipande. Nu behövde vi omgående finna en kvalificerad reparatör.

NÄR DU BLEV TREVLIG

Som om någon vred om en strömbrytare hade du nu blivit trevlig. Efteråt talade mina kompisar om hur charmant du hade varit, en lyssnare av rang, med följdfrågor som grävde djupare. Du hade stirrat ut dem med dina irrande mjuka pupiller och de föreställde sig att du var nykter. Dagen efter väntade jag ut dig vid köksbordet. ”Var jag bra?” frågade du.

FUNKTIONELL

En doft av funkis fanns här i området, fick jag veta, det är något med gräsmattorna och träden, här kunde inget ogräs slå rot, så det var uteslutet att jag skulle få flytta in, det måste jag väl ändå begripa.

BRUNCHUTSTÄLLNINGEN

Då och då kunde vi stanna till vid Urban Deli, delta i deras brunchutställning och sakta inta maten, men för det mesta skymtade någon jobbarkompis oss genom fönstret och knatade in för att beskriva hur denne skaffat den där satans skinnjackan från något-annat-land, och det var riktigt billigt faktiskt och riktigt bra kvalitet faktiskt. Vi kom liksom inte i form igen, mättnaden bredde ut sig och vi hade pungat ut med nästan fyrahundra spänn på två löskokta ägg, kallt Löfbergs lila och en brödskiva. Så du ägnade resten av förmiddagen åt att fånga en Electabuzz, som slet sig gång efter annan, men till sist fick du den och du var lycklig.

OBEKYMRAT BEKYMRADE

Ovädret skulle lösa upp ljuset, och vi satt kvar på uteplat‐sen fastän haglet kastades på oss, obekymrade över väder men bekymrade över annat. När jag reste mig frågade du: ”Vad är det om?” Jag kunde inte besvara din fråga, men jag behövde sysselsätta musklerna. ”Hämtar cigg, nere hos greken, snart tillbaks”, sa jag, men ljög. Den här sommaren hade vi inte hittat på något, som man säger. Vi hade stannat kvar. Av ekonomiska skäl, motiverade vi, för att spara inför den stora resan, som kanske skulle gå till Kenya. Mitt hjärta värkte nästan, jag tänkte på det säkert tjugo gånger om dagen från midsommar och framåt, hur det slog som om det hamnat snett. ”Du mår bra. Det ska vara så”, sa du bara. Själv drömde du mjuka drömmar om magiska hissar till Kiruna, så vad fan visste du om det.

SÖKANDE

En liten klunga människor har samlats på gårdsplanen för att diskutera mig. Jag står tätt intill fönstret och glor, har hittat en framkomlig siktlinje, där jag kan vara trygg. Bevakar käkar som rör sig. Konferensen pågår i gott och väl femton minuter när L, den informelle ledaren, börjar traska snabbt mot huskroppen. De andra väntar under aspen. Jag hör klangen av hennes steg i trappan, hon går hela korridoren fram, men sedan förbi. Jag sätter mig på sängen igen, stryker med handen över ansiktets ojämna skäggväxt. Jag känner mig blek, men upplevs nog som rödflammig, känner mig också upprymd, men borde veta bättre. Om jag ville skulle jag kunna stanna här hela dagen, tillbringa några timmar på chattforum under olika identiteter, åtminstone få till ett enda besök, men till sist skriver jag alltid något som får dem att sluta svara. Egent‐ligen vill jag bara hålla igång någon slags konversation med er. Nu hör jag hennes andning i korridoren, två knack, innan hon öppnar. ”Har du sett P?” frågar hon. ”Nej, inte på flera dagar.” ”Han är inte på rummet.” ”Jaha, var tror du att han tagit vägen?” ”Han flög iväg.” ”Det skulle jag också göra om jag kunde.” Hennes händer är märkvärdigt knotiga, som om huden lagts som ett tunt täcke över skelettet, Hon drar undan en slinga från pan‐nan, lägger den bakom örat. ”Nej, vi får söka vidare. Allt bra med dig? Har du ätit frukost?” ”Jo jo, allt bra. Ska jag hjälpa till att leta?” ”Nej.”

FÖDELSEDAGSBARN

Jag gjorde inbrott hos en kompis, satt länge i hennes soffa, tittade på alla dyra tv-kanaler. Jag kände att jag borde förstöra något, vara trovärdig. Jag öppnade en laptop och ändrade hennes Facebookfödelsedag till dagens datum. Jag mottog inom kort gratulationer, de rasslade in i jämn takt. Jag svarade artigt på alla, det kändes rimligt att göra så när någon ansträngt sig för att uppmärksamma en. Jag skrev efter några timmar en tack-så-mycket-status som jag fick många gilla på och därnäst bjöd jag in merparten av vännerna till ett födelsedagsevent, som tydligen blev oerhört uppskattat.

RIKEDOMEN

Jag drabbades av en plötslig rikedom, vilket besvärade mig oerhört på grund av min absurdistiska läggning. Till en början avsåg jag casha ut alltihop i tjugolappar, för att därefter besöka Forex och växla min portfölj med sedelbuntar till främmande valutor, pengar som jag sedan tänkte växla tillbaka till kronor, och sedan åter till någon okänd valuta, fram till kapitalisternas egentligen knappt märkbara procentandel fått pengarna att pö om pö utplånas, fram till jag var utfattig men rik på erfarenhet. En omväxlande erfarenhet, skulle jag skoja, tänkte jag. Men det blev inte så eftersom jag hann dö strax innan.

DET KOM

När F besökte oss nästa gång ville hon förklara sitt beteende. Men det kom inte på fråga, försökte du och motade henne mot köket. Men det kom. Dagen därpå ville du inte längre prata med mig. Du låg bortvänd under tiden jag fäktade mig in i lögnen. Vid receptionen klottrade jag instruktionerna på baksidan av ett kuvert, överlämnade det till O och sa att jag bara skulle bli borta en kort stund. Så sa jag.

SMULORNA

Du börjar strö smulor efter dig i sömnen. Varje natt leds du längre in. Väntar in någon och vänder dig om. Anar bekanta färger lukter klanger tyg. Du gör så här för att du är vetgirig. Det är en metod, bara det. Ändå märker du hur det skiktet tätnar när ska vakna, börjar bli besvärligt att ta dig igenom, som om smulorna blåst undan?

NÄR ISEN FÖRSVANN

Det här hände ungefär när isen försvann från trottoaren. Jag hade bara levt här i några månader, men kände mig redan deklasserad. Det kanske var hemma-hos-reportagen, jag vet inte. Framme vid busshållplatsen snavade en kvinna och slog sig allvarligt. Jag ville gå förbi, men folk började stirra. Hennes glasögon hade trängt in i näsroten, det kom blod. Jag fann det obehagligt, men hjälpte henne upp, tänkte att hon kanske kunde ge mig veckans ros i tidningen.

BILHISSEN

Bilhissen blir ingen succé. Istället utlöser byggnaden en våldsvåg i kvarteret. Du borde fundera över din framtid som arkitekt, men tänker istället på David Miliband. Ni ser ut som syskon, är i samma ålder. Men han har redan varit utrikesminister. Själv har du inte ens varit i Paris.

GAFFELN

Tomt prat, sa jag, varpå han smällde till mig med handryggen. Jag högg gaffeln i sidan på honom. Hans skjorta skulle inte gå att återställa, blodig och revig som den blivit. Vad brydde jag mig om sånt? Jag var heroinist.

AGENTEN

Jag kunde sitta hela kvällar och bara ta in ljuden i huset. Ta in dem till mig, för någon tv hade jag inte på den tiden. Vissa gånger kände jag mig som en hemlig agent. Sen blev jag en.

SOMMAREN

Jarl Kulle hamnade i skymundan när R stirrade ut havet på bioduken. Gnistrande i solen. Men så var aldrig sommaren. Det var bara pollen och öl, pollen och öl.

BERÄTTAREN

Som vanligt var det dimma. Jag kunde lika gärna gått omkring i en liter mjölk. Den formuleringen hade jag snott, men det visste ju inte mina idioter till klasskompisar. Jag blev namedropparen, den beläste, Vingåkers svar på Christian Heinrich Heineken.

GRANATERNA

Granaterna hade nått Södertälje. Vi väcktes för att styra upp flykten. Bilmotorer uppblandades med hårda röster, radion fann inga kanaler. Vi hade överlevt. Men ännu fanns inte båtar till alla.

DÖDEN

Döden ser inte ut som jag tänkt mig. Han är två meter lång, mycket tunn, kläderna — chinos och vit skjorta — faller som påslakan över kroppen. Ansiktet gäddlikt.

ANNONSEN

En fredag när alla arbetar. Jag läser tidningen, får syn på en annons. En londonbaserad familj söker en ”tennis hitter”. Jag kan inte spela tennis. Men jag vill till London.

HUR DET VAR

Jag är ganska snobbig och inbilsk och kvinnorna tycker inte värst mycket om mig. Annat var det i Sjusjenskoje! Där funderade ingen på familjebildning. Här försöker ni hitta sätt att leva tusen gånger fortare än alla andra. Själv hittar jag aldrig något när jag har bråttom.

FRAMGÅNGSTEOLOGIN

Hela jävla tiden hade han förespråkat sin jävla framgångsteologi, där ingenting var omöjligt. Bara man gav sig hän. Men han hade inga problem att ge upp äktenskapet efter fjorton år, lämna ungarna och skaffa en ny familj. Så sa jag. Hans granne. På bussen.

SAKER MAN SÄGER

Förutom kaffet och dess ursprung har jag mängder av intressen. Så som resor, inredning, mat och vin. Jag har ett rikt sällskapsliv, säger jag. Det vassa morgonljuset får mig att glo på hennes händer. Hon har ett dussin små tribaltatueringar över vänster handrygg. Precis som min farmor. Det kan nog bli vi två, trots hennes inledande blunders.

NYCKELSKAM

Minnen från gårdagen, då hon smålullig fumlade med nyckeln i porten. Rökande främlingar med tetravin i muggar skrattade åt henne. Hon väste: Jag vill hem! Stängde hårt efter sig. Tryckte igång datorn. Skrev ut dokument för att inte bläcket skulle torka.

LÅT OSS FÖRESTÄLLA OSS

Vi föreställer oss kokande vatten i en kastrull. Någon skruvar igång en radio. Lunchekot. En till person stiger in i rummet, bär en ihoprullad Travronden i armvecket. Paret närmar sig varandra, stannar vid tjugo centimeters avstånd. Ett störtande flygplan klyver grannhuset. Volymen på radion vrids upp.

ARBETSPLATS

Jag var tidig. Det här var en annorlunda arbetsplats. Ingen arbetade. Inte heller såg någon att jag hade kommit. Jag stod vid kaffeautomaten. Det gjorde alla andra också. Jag törnade emot någon med armbågen. Jag insåg det sent. Men begrep nu. Det här var kön.

ETT RUM

Rummet är avlångt och fönsterlöst. Här fanns en säng med ett marinblått överkast, inga lakan. Det kunde bli mitt för en dryg hundring. No drugs, no girls, sa mannen och gav mig nycklarna. Ja, det kunde han ju tro. Jag var för bövelen själv en girl.

KOPIATORN

Den natten drömde jag en och samma dröm. Jag stod vid kopiatorn intill kaffeautomaten. Tog kopior av en insändare skriven av min morbror. ”Varför har du ingen?” undrade rubriken. Bladen föll på varandra och gav form åt buntar som jag la på skrivbord. Efter en hel natt som kopist stod luntorna överallt.

FROSSERI

Jädrar vilken fart det blev på morsan när jag erbjöd mig hjälpa till att baka — och som vi stoppade i oss, deg och smör, pärlsocker och glass, men efter ett tag sa jag till mig själv: Nu får det vara nog, jag har ju diabetes.

ROAD TRIP

Vi träffades vid en loppis på gården. Hon sålde ut sina ägodelar, inspirerad av en inredningsarkitekt hon hört på radio. Till sist fanns bara bilen kvar. Norr eller söder? frågade hon. Det blev Eksjö. Hon var tydligen tokig i Elsa Beskow.

DEN HYRDA VILLAN

Professorn erbjöd mig att hyra villan eftersom hon var rädd att sonen skulle anordna fester i hennes frånvaro. Jag skrev stora delar av min avhandling vid skrivbordet i biblioteket. Det var fint, på sätt och vis, med bokskogen utanför fönstret. Löven som smekte huset om hösten. Men det var någon annans utsikt.

AVSKED

Hon klädde på sig. Skor, basker, handskar, kappa. Han stod intill, kall och svag. Hej då, en onaturlig kram, en kyss på kinden, osäkra leenden, vi ses och så var dörren stängd. Han hasade ner mot golvet med dörren som stöd. Från trapphuset ljöd stegen dovt. När porten smällde igen blev det tyst i lägenheten.

DEN UPPRINGDE

Rosslig ringde jag, bad om ursäkt för dröjsmålet, sa att våldsbrotten ökat, det var säsong. Den uppringde bedyrade sin oskuld. Rösten lite hes, ljus nästan som hos ett barn. Personen uttryckte oro (empatiskt) och ville veta mer om offret. Jag sa att risporna var otäcka, att min mage hade satts ur spel av fotodokumentationen. Hustrun var helt säkert skyldig. Vad hon än sa. Men allt detta var hemligt, betonade jag viktigt. Det förstod den uppringde, visste tydligen allt om sekretess.

LÅTSASMORFAR

Det blir lite dyrare. Kassarna är för tunga. Du vilar handlederna mot anslagstavlan vid ingången, läser att någon saknar barnbarn och vill agera låtsasmorfar. Du slår numret, säger: Jag har tre barn, men innan vi gör sak av det hela borde vi ses för en intervju. Farbrorn sköter sig galant, visar förståelse, och säger att man aldrig vet med folk.

MÄKLAREN

Jag lämnade Estland och begav mig söderut mot Jūrmala. Vandrarhemmet var glesbefolkat men modernt. På morgonen åt jag frukost med en svensk mäklare. I en plötslig våg av vältalighet upplyste han mig om regionens strandtomter och dess attraktionskraft bland skandinaviska investerare. Han intresserade mig. Den välskurna kavajen, de markerade vaderna.

LÄSPA

En liten kuriositet i sammanhanget var att Lena sällan uttalade bokstaven s. Hennes läspande var av det svåravvänjda slaget. Hon hade istället funnit lämplig synonymer. Utbytbara ord, som hon kallade dem.

VAD HON BAD MIG OM

En utblick över inloppet gav inte mycket. Dimman dolde tänkbara inkräktare, jag beställde en kopp kaffe. Ibland bad hon mig göra sånt här, meningslösa uppdrag, ena gången som slottets sista utpost, andra gången som en svårmodig blomsterbindare. Jag ville helst något annat. Vi skulle egentligen prata, men det blev inget av det. Hon hade inte bråttom, ändå gick hon. Jag stannade kvar, ville dricka upp först.

MINDFULNESS

Då började jag fästa vikt även vid hemmets rutiner. Jag idkade mindfulness när jag tömde diskmaskinen, vägde gafflarna i handflatan, undvek fingeravtryck på vinglas. Livet består nästan bara av upprepningar, tänkte jag. De skulle bli mitt kall. Jag dammsög snart efter schema, manglade lakan, memorerade datum för e-girobetalningar. Allt var i ordning. Det var en ny känsla. Jag ville ha mer.

EFTERÅT

Som vanligt får jag vänta i två-tre timmar. Sen kommer hon, hånleende. Efteråt bjuder jag på frukt och saft, undrar om hon vill följa med på en resa. Det är första gången jag erbjuder något överhuvudtaget, poängterar hon. Hon är för övrigt inte intresserad av ett sånt förhållande.

TELEFONKATALOGSLÄSNING

Jag for med taxi till hotellet, tänkte stanna i några dagar, eller för alltid. Uppjagad av jetlag och koffein satt jag vaken hela natten. Jag läste telefonkatalogen. Namn och adresser, äkta makar och yrken. En hetta drev långsamt fram över hjässan. Vi hade alltså nått upp till förväntning‐arna. Jag skrev snart på en dikt, som fick sträcka sig över flera kuvert. Det tycktes som om jag behövde början för att förstå slutet.

BEGÄRET

Det fanns inte längre några telefonkiosker, så jag frågade mannen i korsningen. Nej, svarade han och strök hälen mot trottoaren. Han hade ett slitet utseende, möjligen nybliven förälder, mobilen i ett bälte. Jag behövde den. Begärde den. Utan vidare vände han upp blicken, sa: Jag känner igen dig i mig.

FÖRKLARINGEN

Det kanske är torsdag. Fyra män från Det Litterära Magasinet bryter sig in i lägenheten för att anmärka på din städning. Först blir du ställd, men sen begriper du — svarar: Ni förstår, jag skapar inte texten, utan rengör bara det som ligger över den. Männen antecknar eftertänksamt, frågar: Du karvar alltså bort en vit hinna från sidor som redan har tryckts?

REDUCERAD

Förlåt, det var inte meningen, sa hon med slocknad blick. Jag gjorde ingenting, gick hem. Nästa dag kom jag tillbaka. Jag frågade vad hon menat, agerade just som jag skulle ha gjort dagen innan, gav tröst, talade lågt, svepte tryggt med handen. Det är så fånigt, sa hon sen. I går var jag ensam med dig, i dag är vi två.

BEGRAVNINGSPLATSEN

Jag var död, och du kom tidigt till kyrkan. Du knallade runt på begravningsplatsen, fann en inhägnad i mitten. Här hade vi tagit avsked av åtskilliga släktingar. En dag var det din tur, en annan dag dina barns. Under minnesgudstjänsten insåg du hur ni till sist skulle inordna er. Du ville påtala det för Mia, prata sönder tillställningen som vilken tradig biofilm som helst. Men du la band på dig.

ÅSÖGATAN

Jag tog en kvällspromenad, nu i ett annat område. Någon kom emot mig från sidan, ville utforska min handväska. Jag blundade. Under tiden hen utförde sitt värv var jag uppslukad av ett särskilt dunkelt rus.

PLANEN

Pengarna skulle räcka i två år, möjligen tre om jag höll tillbaka begären. Under denna period tänkte jag dagligen spela dart på damklubben. Samla tiotusen träningstimmar, bli framstående inom ett fält. När elen slagits av ämnade jag använda flygbiljetten till Hanoi och vandra hem därifrån. Det var ingen lysande plan, men det var en plan.

PÅ TUR

Först kontaktleende, främlings- och separationsrädd, står, går, utvecklar språket, leker med andra barn, du upplever könsskillnader, begriper döden, du släpper direkta föräldraberoendet, skolan börjar, med gäng- och kamratkontakt, därefter sexualmognad, ökade skolkrav, sexualerfarenhet, du flyttar hemifrån, utbildningssituationen, lever i parrelation eller så gör du inte det, följs av yrkesmässig etablering, föräldraskap aktualiserar könsroller, och så når du yrkesmässig framgång, eller besvikelse, hela tiden tidens press, du har svårt att nå målen, landar i 40-årskrisen, barnen flyttar hemifrån, du dras in i klimakteriet, får arbetsmarknadsproblem, plötsligt dör närstående, själv får du hälsoproblem, sänkt kapacitet, ältar din pensionering, kroppslig skröplighet, onyttighet, innan döendet.

MÖNSTRINGEN

Jag är en dag sen till min mönstring. Receptionisten anvisar mig till ett litet kalt rum en trappa ner. På väggen hänger en tavla av Sandhamnsmålaren Arthur Bianchini, föreställer en narig ask, kanske en lönn. Jag kan inget om träd. Säg något då, gastar en äldre mansröst. Han står dold bakom dörren, trycker ner mig mot golvet. Vi har väntat på dig i tjugotre timmar, fortsätter en annan röst, lite mildare än den tidigare. Jaså? väser jag. Hur kommer det sig? Stämningen blir desperat. Ingen begriper sig på den. Det visar sig att jag är den utvalde.

FRÄMLINGEN

Sladdarna kan ha varit felledda. Kan spränga slutsteget. Säger han. Därefter ett handslag, hårt. Det är minnesvärt. Ett perfekt handslag, smekande och omfamnande. Han får mig. Främlingen uppstår som en annan.

PROPPAR

Strömmen har gått i stugan, det faller på min lott att gå till affären efter proppar. Ficklampan kastar strålar fram och tillbaka över stigen. Sjuhundra meter in finner jag en stol, en flätad variant av åttiotalsmodell. Jag sätter mig, blundar. Öppnar ögonen. Intill mig vacklar en utschasad man fram. Han har en approach som skomakare Snäll i Barnen i Bullerbyn. Han nynnar som Sanna Nielsen utan att själv märka det: ”Livet börjar här och nu/Idag finns bara jag och du/Jag vill lämna det som var/Vågar du, vågar jag.”

PÅ BUSSEN

Fredag morgon. Det är tyst på bussen. Man kan fråga sig varför. Om alla lever så här inkapslade i rutiner. Men man frågar inte någon på bussen.

BESÖKET

Du leder in tv-licenskvinnan i köket. Diskbänken är skyld av ett fint dammlager. Kaffebryggaren slås på. Sarkastiskt berömmer du henne för det välformulerade och känslokal‐la brevet. Hon mumlar generat, finner en stol, sätter sig, inväntar kaffet. Jag vill att du skriver mina memoarer, försöker du.

FLYGEN

När jag inte hade något bättre för mig brukade jag följa flyg på nätet. Blev lätt besatt av det där, var tvungen att försäkra mig om landningar. Satte väckarklockan efter dem. En kväll i februari blåste det mot huset och jag hade inte varit ute på hela dagen. Gatorna var mörklagda på grund av kriget, men jag märkte inte mycket av det. Inte en sate fanns kvar. Min skrivare rasslade fram ett viktigt dokument. I ett annat rum satt min make och löste sudoku.

INGET HAR HÄNT

Natt. Vaknar av en avfyrad revolver. Flera skott, hör unga röster på gatan. Jag har placerat händerna över bröstet. Där ute vrålar ingen av smärta. Jag stiger inte fram till fönstret. Jag borde rulla ner på golvet. Somnar om. Det blir morgon. I tidningen står inget. På tidningen vet ingen något. Inget har hänt.

FÖRSTA APRIL

Det var första april, så nattåget kopplades vidare mot Östersund. Lurad klev jag av, sökte mig till en matinéföreställning, en japansk historia om misslyckade självmord. Regn i nittio minuter. När filmen var slut hade jag elva missade samtal från elva olika nummer.

HÅVMANNEN

Vaknar trött. Ylande hundar, syrsor, fläktnirr, hård säng. Hotellfrukosten består av två rostade brödskivor, utspätt kaffe. Intill bordet står en tunn man med mustasch och plockar löv från marken. Emellanåt trålar han med en håv i poolen. Jag kan inte sluta tänka på honom. När jag återvänder hem och sitter i tv-soffan hör jag till och med hans röst. Svagt och avlägset, ändå hans röst. Jag håller på att bli tokig, det är den enda förklaringen? Men så:

TELEFONSVARARPRAT

Jag ringer hennes telefonsvarare: Nu har jag gjort det igen. Inte precis som förra gången. Ganska omänskligt, faktiskt. Så fort jag får några lediga dagar. Jag ballar ur. Inte för att jag känner ånger. Men ändå. Jag ger fan i att vi inte har ett sånt förhållande. Du svarar ju aldrig.

NYTT JOBB

Bland bilderna från vårfesten fann jag under rubriken ”på nytt jobb” att den ordinarie interntidningsredaktören fun‐nit nya uppdrag utanför huset, vilka hon lyckönskades till. Något som i förlängningen, tolkade jag, skulle omforma mitt vikariat till en fast anställning. Resten av dagen läste jag jobbannonser på Arbetsförmedlingens hemsida. Det var som om partikelacceleratorn i Genève hunnit frige sitt svarta hål, som om det slet i mig åt ett håll och gjorde ena hjärnhalvan tyngre än den andra.

TANKEN

Tanken hade accelererat i styrka. Först dök den upp nå‐gon gång om dagen, på pendeltåget till kontoret. Sedan åtta-tio gånger, uppdelade i enminuterspass, för att till sist bli en så återkommande tanke att jag inte kunde sova. Bara intill nyligen hade jag aldrig funnit tid till sånt här.

PÅ GOLVET

Jag låg på golvet. Nu hade jag chansen att göra det där jag drömt om. Jag låg på golvet.

ÅTERBESÖK

Skrattet rann undan. Hon frågade om jag bodde i närhe‐ten. Jag strök fram en lock över hennes panna, ansiktet blev nästan symmetriskt. Några decennier senare träffade jag henne på akuten. Hon arbetade där, ja just, hon utbil‐dade sig till läkare. Tydligen bara en fettknöl, men jag borde motionera.

EN VRICKAD SURPRISE

Radhuset du växte upp i var till salu och eftersom vi var ekonomiskt oberoende genom Fingerprint cards köpte jag det, som en vrickad surprise till din födelsedag. Kunde vara kul att äga, tänkte jag, ta pendeln dit på lördagar, dela på ett paket Blend och sörpla presskaffe till Sjörapporten. Rekonstruera föräldragenerationen. Men du blev arg.

BLIXTNEDSLAGET

Från Stockholm tänker jag på blixtnedslaget i dalen. Lågorna intog berget, där tallarna vek sig som barr. Vi spejade från terrassen. Förhörde varandra om promillehalter, barnen, bilarna, flyktvägar. Skämtsamt, och ändå inte. Vi följde branden i timmar, samtidigt som den tycktes söka sig ner mot Kolbeins hus. Allvaret oklart. Tv:n tog inte längre emot några signaler. Nere i byn sa någon som pratat med någon annan att räddningstjänsten avvaktade. Vi lät elden bero. Morgonen därpå var flammorna fortfarande livliga där uppe, likt en dröm som går över gränsen, men också som en granne man bara känner till utseende. Välbekant, säkert pålitlig.

INSYDD

Jag arbetade som sömmerska under den perioden, sydde in mig i blusar och koftor, fyllde fickor med nya fickor, tänkte att jag uttryckte mig på det här sättet. För min inre syn såg jag eklektiska tyger jag sparat på Pinterest. Denna onsdag steg en sträv lukt från avloppet, men jag fortsatte med mitt, hoppades kunna återberätta episoden i intervjuer, i efterhand fylla mening i alltsammans. Beskriva mitt närmast osunda fokus, om hur hur mitt liv föll på plats en onsdag i Örby, hur den stora idén plötsligt kom till mig.

PÅ BIBLIOTEKET

Jag sätter mig intill dig på biblioteket. Jag öppnar min Falcon 7,2, frågar om det är okej, om du tänker ringa polisen. Du svarar att du inte ger några garantier. Jag säger att du ser intelligent ut, möjligen för att du läser en bok inne på biblioteket. Du säger att du vet vem Bob Dylan är, att du känner igen textraderna jag nynnar på. Jag börjar dricka.

SANDKONSTNÄREN

Vid tennisbanan träffar jag en bedrövad man, vars arbete för tankarna till tibetansk sandkonst. Om dagarna plöjer han undan vatten, innan han borstar sitt grus och putsar linjerna rena. Räfsar en tät matta av korn. Men så fort han blir klar faller regnet. Skorna trampar upp märken. Grusklumpar lossnar. Då börjar han om. Kanske blir det bättre på onsdag.

VANDRING

Jag nattvandrade inte ensam. Det gjorde man aldrig i juni, inte i den här stadsdelen där ingen riktigt hörde till. Så jag gick mig svettig längs ringvägar utan att tänka på något särskilt. Jag mötte M i korsningen Fleminggatan och Scheelegatan. Han störtade in i min axel, bad inte om ursäkt. Sa sig ha rymt från banken. Att leva är att laga, sa han, mobilen bilen diskmaskinen. Vi vandrade tillsammans fram till juli, då det blev något fel med tonen.

DUVOR

Någon skjuter skarpt från ett torn. Duvor, säger servitrisen. Men så — likt en tom säck faller hon ihop.

VÄNTAN

En het juniförmiddag på Ringvägen satt jag vid 153:ans port med en sportbag. Den innehöll några omgångar kläder, Lars Gustafssons Tennisspelarna på pocket, necessären, en gammal Nokia och anteckningsblocket. Hon skulle ha varit här för tjugofem minuter sedan.

FLYGELN

Jag var nyligen frånskild, slog ut väggarna och lät lyfta in flygeln. Så lärde jag känna mina grannar, och jag var inte längre ensam.

UPPRINGD

De hade slutat ringa, de där jävla telefonförsäljarna. Så jag ringde upp ett missat samtal, kom att prata med en Olov. Han var trött på jobbet, prenumererade inte ens själv på någon dagstidning. Jag ringde honom varje kväll. Olovs arbetsledare var nöjd. Fram till siffrorna presenterades. Jag fick teckna upp mig på ett halvår, femtio spänn i månaden var ju inte mycket att tjafsa om. Olov berättade att han sett filmen The Ghost Writer och efter det börjat söka efter ödsligt belägna hus. Kunde vi ses där? Eller så var det här så bra det någonsin skulle komma att bli mellan hos. Tanken var både skräckinjagande och lugnande. Egentligen hade vi det ganska bra.

POETEN

En vän till oss publicerar oväntat en dikt. Det är tänkbart att hon lagt ner flera års arbete på den. Jag anar plötsligt en hemlighet, djupt inom mig. Liggande på rygg på min säng drabbas jag av häftig hjärtklappning. I sju år grubblar jag över detta. Jag gör annat under tiden, skaffar jobb, bostad och familj. Jag skriver en historia om en klaustrofobisk kattuppfödare som söker upp tidigare älskare. Den är inte helt oäven, säger min fru. I detta läge väljer jag att försöka få berättelsen utgiven, men skriver medvetet fel hemadress bak på kuvertet. Jag fyller femtiosju. Då träffar jag vännen igen, på Clas Ohlson, hon är ute efter nya persiennsnoddar, och jag visar var de finns. Vi pratar inte om det där som hända. Det betydde nog inte något ändå.

JULTIDNINGAR

Jag borstade tänderna i duschen när dörrklockan ringde. Normalt köpte jag inte jultidningar, men nu fyllde jag i nästan alla fält. Planenligt kom grabbens mamma förbi redan samma kväll, hon var så där morsk och lättpratad som jag fått för mig att hon skulle vara. Hon erbjöd sig att vakta min katt om jag åkte på semester. Du får den! utbrast jag lyckligt, men när jag kom tillbaka med kräket i famnen var hon borta.

LÅTA BLI

Du kan väl låta bli? frågade han. Det var inte så lätt, sa jag, men det var det, blev tyvärr en vana även inom andra områden, så som hygien och motion, socialt umgänge och disken. Tiden blev längre på det sättet. Det enda jag inte lät bli var tv. Det var nästan som att laga egen mat faktiskt.

FLYKT

Vi spärrade ut oss mot berghällen, stod där stilla och tysta, följde de överdimensionerade skuggorna på marken. Livet är allt bra märkligt. Ena stunden är man grannar, andra stunden bittra fiender.

PINGIS

Antoine var död. Svågern hade tagit över kaférörelsen. Denne såg ut att vara både intelligent och human. Världen är sjuk, sa han. Men det fanns bot. Det fanns pingis. Vi spelade varje dag i två veckor. Han var egentligen inte duktig, men vann ändå gång efter annan. Jag blev desperat, spelade med vänster hand, gick bättre då. Något var lurt, jag ringde min mor, krävde svar. Visst var det som jag anade. Jag var född vänsterhänt. Kan ni fatta?

TIDEN

Tiden skulle nog skrämmas mindre om jag kapslade in den mellan händerna och svalde alltihop med lite vatten. Trodde jag. Men nu var den i mig.

LITE SENARE

Jorden sprängdes. Men vi befann oss ljusår ifrån, väntade på bättre tider i vår farkost. Vi svävade bort från igensnöade byvägar, gulrosa vinterljus, Segersängs tågperrong, allt det där vi inte längre hade. Om kvällarna satt vi och stirrade ut kosmos, började prata om våra bilar, kvinnor, bostäder, jobb, amorteringar, RIX, ECB. Mitt under detta slogs jag av en tanke, kunde nästan inte vifta borta den, men det gick.

SAMS

Karin sitter i fåtöljen vid fönstret och röker. Hon pratar bara om sitt. Än ska hon få löneförhöjning, än ska hon köpa en smörgåsgrill. Vi är sams nu, tror hon.

REVISORN

Jag är en briljant revisor, tänkte han — och insåg plötsligt: Jag kommer att lyckas inom alla områden i livet. Han började vissla, gick upp mot Bergsgatan, där han påmindes om lätet när skor möter asfalt. Klapp-klapp, klapp-klapp. Så enkelt, så fulländat. Han knatade fram och tillbaka, promenerade i timmar, det luktade vår, nej, det doftade! Klapp-klapp, klapp-klapp, klapp-klapp.

BONDEGATAN

En söndag i mitten av augusti då alla lämnat för Österlen vandrar jag längs Bondegatan. Luften känns orörlig och tung. Ensamma män med uppkavlade skjortärmar fimpar mot fönsterkarmar och småpratar med trottoarens främlingar. Jag går snabbare nu. Många är vid god hälsa. Jag behöver skaka elektriciteten ut ur huvudet, skapar en ny självbild med en Bon Aqua och en Bounty. Vad händer sen? Det vanliga. September och oktober.

RITA STÄDER

Med tiden övergick jag till att rita städer. Det var nästan allt jag gjorde. Jag började med att skissa fram en stad på ett A4 som jag tejpade ihop med ett nytt A4, och ett nytt och ett nytt, fram till jag konstruerat ett ändlöst myller av gator och trottoarer. Emellanåt stirrade jag ner i verken och valde ut ett hus och en tillvaro. Kunde bli en pensionerad lärare, som odlade krasse och var intresserad av thaiboxning. Jag tyckte om att överraska mig själv med allt djärvare liv, allt längre från min verkliga tillvaro, som förstås var inrutad och förutsägbar. Jag var ett barn.

IHOP

Jag levde ett tag tillsammans med en man. Vi hade träffats via gemensamma bekanta, tyckte båda om Alvar Aalto och rioja, varpå jag kom att planera vår gemensamma framtid. Glöm det där, det får ge sig, sa han. Men jag godtog inte det.

DENNA GENERATIONS RÖST

Det var en sommar då du funderade över vem du var. Tidigare hade du känt till det, men under senare år hade du behövt riva upp alltsammans och börja om. Nu visste du inte längre. Var du en sån som ägnade timmar åt att fundera kring vilket mobilskal du skulle köpa, eller var du denna generations röst? Dessa två vägar kändes oförenliga för dig. Men kanske var det just så den här generationens röst lät.

BREV TILL TINGSRÄTTEN

Anonyma vill bli avslöjade. Pyromaner och hemliga poeter. Som det där brevet vi tog emot på tingsrätten. ”Det var jag som sköt Sally”, och några fasttejpade hårstrån. När jag rev upp kuvertet och ögnade igenom de snirkliga raderna tusch fick jag en känsla av samhörighet. Också jag var en spänningssökare. När jag insåg att det var kvartalets första måndag blev jag alltid besviken.

FLICKAN I FÖNSTRET

Regn stänker mot fönstret. Blicken fixeras mot en gatlykta, placerade snett uppåt vänster. Snart är det dags att äta middag. Hon borde fösa undan suddsmulorna och resa sig. Det gör hon inte. I själva verket sitter hon inte vid ett skrivbord. Hon läser inte sin läxa. Eftermiddagen är inte regnig. Flickan är ingen flicka. Detta är svårt att förklara. Men det måste ändå redas ut.

MOSTERN

Några dagar senare blev jag uppringd av mostern. Enligt henne hade det mest praktiska sättet att göra sig av med liket varit att släppa av det till havs. Men jag hade varken hav eller lik, bedyrade jag. Fel nummer, sa hon och la på. Sen ringde hon igen. Det här samtalet var om möjligt ännu kortare än det föregående. Säg inget om det där, sa hon. Jag har en risig månad, det är allt.

FEEDBACK

Studenten skrev att kursen hade varit givande. Läraren svarade att det verkligen behövs konstruktiva utbyten bortom attityder för att på sikt åstadkomma förbättring av olika slag.

MED RYGGEN MOT

Jag står med ryggen mot honom, putsar fönstret. Han pratar hela tiden. Barndomen var okej, studierna intresserade honom inte, hans far hade jobbat på Vivo i Brunn. Gubben är skadad i huvudet, säger han, man vet inte om han kan förändras eller om det är bättre att ge efter. Jag säger att jag har varit i Brunn.

SISTA MEDDELANDET

Några veckor efter hennes död fick jag ett brev. Det kändes en aning spöklikt, för hon hade själv signerat det. Med några rader ville mamma avhandla min framtid. Jag borde sluta slösa bort timmarna, föreslogs satsa på poesin. Ingen vettig människa ägnar ett helt liv åt att leka verkställande direktör.

ANN-MARI

Språket hade funnit sitt läge, kunde inte rubbas. Bara korta meningar. Sammanförda som duplo. Då kom Ann-Mari in i mitt liv. Med sina berättelser om främmande städer om natten, anrop och signaler, avlövade träd och knark.

BERÄKNAD TYSTNAD

Vad sägs? frågar Greta. Varken farmor eller farfar svarar. De har för avsikt att inom kort be henne om dödshjälp, och då gäller det att hon känner sig motiverad.

NEDSKRIVEN

Vem är jag egentligen? Jag vänder mig till ett uppslagsverk där jag uttyder att jag är son till en sjökapten. En svår sjukdom i 12-årsåldern gör mig puckelryggig. Intellektuellt är jag brådmogen. Jag studerar biologi men övergår snart till författande och journalistik. Jag kommer att bo både i Assassi och Vadstena, och skriver stora historiska romaner med moraliskt patos. De sista åren tillbringar jag i kloster, där jag bedriver kaféverksamhet.

BYRÅKRATENS NIRVANA

Det finns en inneboende lycka i tråkigheten, sa han. Djupt inne, allra närmast kärnan, finner du byråkratens Nirvana. Jag har inte nått dit, men varit nära. Ja du, där har du hemligheten bakom ett fulländat liv. Du badar i färger. Det är samma sak med golf på tv.

ARGENTINA

Det här är vad jag sa på återträffen: Jag for på grund av min andning. Luften blev till glas och jag ordinerades en flytt till Argentina eller motsvarande. Där kunde jag tala, men gjorde mig inte förstådd med skånskan. Först efter flera månader uppenbarade sig Frälsaren. Jag förklarade min situation och han bjöd hem mig. Vi tatuerade och älskade. Ibland saknar jag den tiden, det grumliga ljuset vid kökstrappan, alla ystra middagar med Gruppen.

GATUVYVANDRING

Efter några dagar hade jag rört mig flera varv runt Göteborg via Hitta.se:s gatuvy. Staden var outtömlig, alla stelnade människor och djur, rader av frysta fordon. Jag klickade mig fram, stötvis nådde jag djupare. En skallig man med ansiktstatuering stirrade på mig, eller jag på honom. Han stod tyst vid en gatlykta. Det var då jag skrev ner den där adressen på baksidan av ditt kuvert.

FÖRKLARINGEN

Han flyttade händerna längs stången som löpte utmed disken, trippade fram en halv meter. Du var ensam och sur och svartsjuk. Han var rå, saknade alla former av regelbunden skönhet. Det var inte precis någon ursäkt, men en förklaring.

GÅVORNA

En av mina vänner på den tiden hette Claude, men kallades bara Leif. Han hade för vana att skänka falska pengar till män i kostym. Han brukade skratta när han berättade om det, och jag skrattade också. Han hade ett smittande skratt.

TSUNAMI

Det var tsunami. I och för sig kunde vi båda ringt och sjukskrivit oss, men vi var inte såna människor.

UTFLYKTER MED SAABEN

Måndagen den 12 januari köpte vi ett torp, i hopp om att lättare ta oss fram med bilen. Varje morgon klockan nio vankade vi ut på gårdsplanen, sjönk ner i sätena och satte av. Jag har bara hallucinatoriska och svårt vimsiga minnen från dessa utflykter men minns det faktiskt som att Saaben stakade ut riktningen. En gång drev vi mot ett övergivet gjuteri. Gripna av allvaret klev vi ur. Vi såg varandra i ögonen en stund. Det var helt klart ett mycket autentiskt ögonblick.

HUR DET INTE BÖRJADE

Man kunde tänka sig att det skulle börja så här, mitt på ett tomt ark. Men det började inte alls. Hon visste inte ens vad jag hette.

NYKÄR

Med sitt teleskop hade han bevakat oss sedan åtminstone förra fullmånen, och han tänkte inte be om ursäkt, skrev jag på kuvertet och böjde mig över bordet, som plötsligt svarade och böjde sig tillbaka och vi omfamnade varandra som vore vi nykära.

TEXTEN

Ingenstans, och så uppstår du, bara så där, bara så här. Det finns personer i texten, de står där borta i köket och mumlar, du borde vanka fram till dem genom cigarettröken och fråga något, för du har allt att undra över, men det är så mycket, så du stannar där du är, vid pianot med kandelabrarna, försöker minnas hur du hamnade här, ditt namn ditt ursprung, du borde ha en bakgrund, som alla karaktärer, men det är tomt. Du vill söka upp författaren med hotelser, men du kan inte, för allt du gör är vad han skriver åt dig att göra, och nu släpper han tangenterna

SOMMAREN 2018

När vi hade sagt vad vi hade att säga hade vi fortfarande saker som ville bli sagda, som om rösterna framkallade nya röster, som i sin tur genererade nya. När rösterna blivit tillräckligt många la vi dem i en burk, tejpade på en etikett och skrev: Sommaren 2018.

INLEDDES INTE

Så här inleddes inte romanen jag inte skrev: ”Själen hade sprungit långt, sa du, den behöver sova, sa du.” Sen knackade det på dörren. Hotellpersonal. Hon undrade om jag behövde inspiration. Jag sa: Vad kostar det? Kvinnan skrattade till. Jag skrattade också till. Sen sa jag: Nej, men allvarligt, vad kostar det?

OCKUPERAD

Mitt hus i Argentina hade blivit ockuperat. Jag for dit för att sjasa ut inkräktarna. Bara flygresan krävde arton timmar i anspråk, med byte i Miami och Brasilia, men till sist nådde jag fram. Mina nya inneboende var en grupp föräldralösa tonåringar som kallade sig Escapistas. De bad mig recitera en dikt på mitt språk, alltså mitt andra språk, det svenska. Jag läste högt från Tomas Tranströmers Östersjöar, som jag alltid hade med mig i handbagaget, utifall tankarna blev för skräniga. De frågade hur jag bodde hemma i Sverige. Jag beskrev min etta med kokvrå, beströdd med stuckatur och vinylskivor. De frågade efter bilder. Jag visade dem några, och de svepte fram bild efter bild på skärmen. Ledaren, en fräknig kille med basröst, frågade om jag ville homestyla huset, för det var verkligen i risigt skick till och med för bohemer. Alltså vi skäms ju när vi tar hit folk, sa han. Jag förklarade att jag skulle tänka på saken, men först behövde de ge sig av, för det är svårt att få pli på rummen om de rymde en kvintett onyktra poeter med tveksam hygien. En liten skelögd tjej som suttit tyst under hela konversationen ställde då frågan som fick en kall kåre att löpa längsmed min ryggrad. Hon log listigt när hon la ut orden: Men om du är här, vem är då i din lägenhet?

SMYGET

Orden smög sig inte inpå utan ifrån och jag sprang som en dåre och hojtade efter dem, när de fanns bakom mig hela tiden, men så fort jag vände mig om fanns de bakom mig, hela tiden.

PÅ SPÅRET

Jag spårade ur och spårade på och man behöver göra det ibland tror jag för att bli tillräckligt urspårad för sitt eget bästa.

RAKSTRECKAD

Vid den här punkten behövde det förflutna uppdateras, eftersom allt det som kom efter var så väsensskilt från det som varit. Jag bokade en tid med mig själv för själva gränsdragningen, och en onsdag klockan 14:30 vässade jag min finaste blyertspenna, tog fram dagboken och rispade med fast hand ett mycket rakt och stabilt streck.

PROFILERING

Det här var inte vad jag beställde, men hur skulle jag reklamera? I min profil hade jag uttryckligen bett om en relation fri från drama. De första veckorna gick smidigt så jag hade gott hopp om fortsättningen. Det visade sig emellertid att hon hade synpunkter, alltså på mig. Något jag alltså uttryckligen skrivit att jag inte önskade mig! Följaktligen blev jag tvungen att avsluta det så kallade förhållandet. Hon sa: Jaha! Nu förstår jag. Du söker en människa utan liv. Hon tyckte säkert att hon var rolig. På medeltiden hade vi inte såna här bekymmer.

KNUT

Fingrarna hade sett fram emot det här så mycket att de slog knut på sig själva, vilket förbryllade läkarna på närakuten, som tog foton och frågade om det var okej att dela med sig i sociala medier, och jag sa ja, men menade nej, men för sent och alltsammans kom att bli en s k viral succé men det hjälpte ju inte mina fingrar, varför jag fått tala in detta via diktafon.

BREVVÄN I TOULOUSE

Jag visste inte att jag sökte en brevvän i Toulouse men jag fann en. Hon älskade Sverige, trodde hon, ville flytta hit, för att hitta hem. Frankrike var också hem, men inte riktigt hemma, om jag förstod, och jag trodde att jag gjorde det. Hon skickade röstmeddelanden och jag pusslade ihop dem med foton av henne. Det fanns en intressant diskrepans i det vassa och mjuka. Jag började umgås med henne i vardagen, fotade stan medan jag föll Södermannagatan ner, drack kaffe på Barista, läste Rachel Cusk och gick på bio — såg en fransk film, inget vidare men den var fransk, och hon ville nog inte se den trots allt. Däremot ville hon äga en hund just som jag, men kanske inte nu, och inte jag heller. Det var ett arrangemang olikt tidigare arrangemang men nog var det ett arrangemang. Som två pratsjuka arbetsvilliga ambassadörer höll vi uppsikt över ett hett Toulouse och ett regnigt Stockholm åt varandra. Sommaren 2019.

EN ANNAN BLOGGOSFÄR

En lördag kunde jag inte stiga upp ur sängen. Inte på grund av trötthet. Det handlade istället om en slags mental vägspärr. Armarna kunde ingenting. Låren tyngde ned madrassen. Jag blev kvar. Alternativ saknades. Hjärnan orkade inte med något nytt, den orkade inte med över huvud taget, men kunde tänka sig luftigare poesi, och lite senare återläsning av bloggar från nollnolltalets mitt, skrivna av människor som då var äldre än jag, men som nu var avsevärt yngre. Jag mindes varje enskilt inlägg, likt en catchy refräng man visslat. Dåtidens medmänniskor byggde platsbyggda bokhyllor, småbarnsvakade på kaféer, drömde om kvadratmeter och länkade till nya filmrecensioner, samtidigt som dagarna rann vidare till den då jag återläste alltihop i stillhet: som den äldre av oss båda: iakttog bortblåst längtan, både min och deras. Hela lördagen ägnade jag åt detta. Dagen därpå gick jag till köket.

36 I MORGON

Jag skulle fylla år i morgon, varnade kalendern. Mitt namn och min nya ålder gled fram över skärmen, och jag hade två val: stäng eller snooza. Acceptera hur döden arbetar sig närmare eller glöm. Jag lät rutan ligga kvar. Det gick några dygn och rutan låg fortfarande kvar. Sju år senare samma ruta. Tjugo, fyrtio år. Människor började dö. Jag fick barnbarnsbarn. Min hy var slät, jag kunde enkelt jogga uppför en backe. Forskare ville studera mig, åtskilliga gaypar ville åt mina gener, men jag avböjde propåerna. Mina memoarer behövde uppdateras vart tjugonde år. När jorden gick under hade jag redan förflyttat mig till Andromedagalaxen, från vilken jag skriver detta. Rutan finns kvar här uppe i hörnet. Jag fyller 36 år i morgon.

RUT

Plötsligt köpte vi bort problemen. En ny uppsättning föräldrar skötte hushåll och hämtningar och vi kunde strosa längs Pisas gränder, sörpla chianti och recitera Carola. Barnen hade det väldigt bra, fick vi veta i vykort hemifrån och snart hade vi köpt en egen villa alldeles nära piazzan, där vi snart hade avlat fram nya ungar, som visserligen var yngre än de tidigare, men som också krävde mer uppmärksamhet, vilket föranledde en formaliserad lösning, som blev upptakten till en ny kategori hushållsnära tjänster vars patent kom att göra oss verkligt förmögna och riktigt riktigt lyckliga.

NOBELMIDDAGEN

Förra året på Nobelmiddagen satt jag bredvid den kvinna som senare kom att bli min fru. Hon hade uppfunnit en ny typ av florsocker, berättade hon. Mycket inlevelsefullt beskrev hon den kemiska sammansättningen som både garanterade flor och robusthet. Hon la ut besticken i ett torn för att visualisera molekyler. Först vid desserten avslöjade hon att hon drivit med mig. Helt ogenerat sa hon det, mellan två tuggor. Egentligen hade hon tagit plats vid bordet genom sin man hjärnforskaren. De var frånskilda, men han våndades inför att åka ensam till Stockholm. Och man tackar ju inte nej, sa hon. Nej, man gör ju inte det, sa jag.

MEJLBOX

Mejlen tog slut. Jag klickade på reload några gånger, och några gånger till. Det kom inga nya. Jag tittade till mejlboxen igen några minuter senare, på kvällen, dagen därpå: mejlen var slut. Jag ringde Internetstiftelsen och hörde mig för om de kände till något plötsligt mejlavbrott, men det var tydligen att lokalt fenomen. Jag ombads vänta. Jag väntade förgäves. Inte ens mejlen jag skickade till mig själv kom fram. Och då insåg jag: det här var nirvana.

BRA VIBRATIONER

Jag har brutit revbenet och lånat grannens katt. Den spinner över mitt bröst. Jag har läst att dessa vibrationer läker kattens egna skador, och kanske mina egna. När jag några dagar senare känner mig hel ser jag lappar överallt om en bortsprungen katt. Hittelönen räcker gott och väl till en ny hjälm.

INTE TATUERAD

Så här kunde jag hålla på i oändlighet, sa du och skrattade, men jag saknade självinsikt varför jag behövde anteckna vad du framfört på min hud, som en tatuering men utan finess, så jag ville inte inkräkta på begreppet, finns ju folk som livnär sig på sånt där, riktiga konstnärer alltså, och jag var ingen konstnär, bara en telefonklottrare utan pappersblock, men med några luckor hud här och där. Nu på sistone hade det blivit allt svårare att hitta lämpliga ytor som jag faktiskt la ögonen på (ett påminnande som ju var själva poängen). Därför hade jag tänkt köpa en ny uppsättning hud, men hur göra med kroppen?

MÅNDAGAR

Det var måndag hela veckan, meddelade du. Veckomöte varje dag och de pågick fram till lunch. Du hade inte hade mycket till övers för tisdag, lät du oss förstå, och jag föreslog att vi skulle hoppa över just tisdag, och till exempel införa två fredag, men du föredrog måndag och du var chef. Jag kan inte påstå att jag trivdes på jobbet, men det var en trygg tillvaro. Och nu kunde jag åtminstone kontrollera framtiden.

FJÄLL

Jag hade fått fjäll. Hela huden var utsmyckad och därmed hal och rispig. Jag förde handflatan upp och ned längs underarmen. Rassel som från dominobrickor. En del i min förvandling, sa läkaren, och jag hade därför inget att oroa mig för. Fenorna kom långt senare, när jag hade förlikat mig med det kommande händelseförloppet. Jag var lycklig i stimmet. Här kunde ingen nå mig. Jag var vi. Vi var jag.

NEAPEL

Så här års hade jag vanligtvis gett upp hoppet, eftersom löven lämnat träden och jag begrep att nästa gång jag skulle fyllas med energi brukade sammanfalla med att nytt lövverk pressade sig ut ur grenarna. Därför var det utan förväntningar jag köpte Saaben. Jag gjorde det bara för att jag var en ja-sägare och du hade frågat om jag ville ha den, för annars skulle den gå till skroten. Jag kunde åtminstone se efter hur långt den kunde ta mig och svaret var Neapel, där den kollapsade med ett dån och bärgades iväg och jag gav dem dina kontaktuppgifter för att komplicera processen. Den här staden kände jag bara genom Saviano och Maradona, för jag hade aldrig läst Ferrante, men det fanns en generös bostadsmarknad varför jag snart ingick i ett kollektiv författare som ihop skrev på en stor roman, och med stor avses här omfångsrik, och jag fick möjlighet att arbeta med den varje tisdag då jag la på tiotusen tecken på mitt språk, eftersom översättningen skulle vara en baggis när den stora romanen väl var fulländad. Jag skildrade flera udda skeenden från min barndom, bland annat gången då jag i en hallucination förflyttade mig till funktionalisternas 1920-tal i Dessau, som om jag gläntat på en dörr i tiden och kunde välja identitet, tillfälle och plats helt efter egen smak. Den informella ledaren, Laura Crucianelli (sedermera världskänd för sin epik), läste innehållet varje tisdagskväll och fnittrade gillande från fåtöljen och jag blev kvar.

PARTERAPI

Råna kyrkan kanske inte var någon av mina bättre idéer, men vi hade i parterapin kommit överens om att mina idéer var lika goda som dina, och ja, allt för att nå konsensus en första gång. Väl vid dopfunten frågade du om jag verkligen var helt säker om att den var tillverkad i rent silver, och jag började leta efter stämplar. Efteråt erbjöds vi låna prästens torkskåp om vi lovade att aldrig göra om det, och det var inte helt tokigt att käka oblater och dricka vin framemot småtimmarna, så vid nästa terapisession kunde vi meddela psykologen att dennes metod nog ändå hade funkat.

JAG KÄNDE K

Paret glodde kisande på mig i dörröppningen, men jag släpptes in, eftersom jag kände K, som inte själv kunde komma till festen, för hon avskydde mingel och inställsamma människor, så hon frågade om jag kunde gå för att ”hålla koll” och bifogade ett protokoll som det ålåg mig att fylla i, om jag nu ville utnyttja hennes namn och kulturella kapital. Var tionde minut skulle jag sammanfatta händelseförloppet med några punkter, och slutligen skriva en rapport om allt hon inte kunnat ta del av men ville ha kännedom om. Och jag hade inget annat för mig, och hon visste att jag behövde något, verkligt eller overkligt gjorde detsamma. Jag fick fler uppdrag den hösten. Vännerna sände vidare små hälsningar till K, och det uppskattade hon mycket, sa hon vid avstämningsmötena, men då var det liksom för sent att skicka tillbaka informationen. Bekantskapskretsen vande sig vid att hon var lika med jag. Sekreteraren, kallades jag först, men till sist blev det bara Zeke, och snart kom ingen ihåg varifrån det namnet härrörde (jag heter egentligen Anders). Jag vill inte trötta ut er med mitt, jag är ändå ingen väsentlig person. Så jag skriver detta mest som ett underlag till er brottsutredning.

KOPIATORN IGEN

Kopiatorn hade gått sönder. Jag fick drömma något annat. Borta vid kaffeautomaten rann het dryck ut på golvet. Jag behövde en svabb. Hela natten letade jag, men jag kunde inte hitta någon. Nästa morgon ringde jag en drömtydare som skrev ut recept på örter som skulle öka min arsenal av detaljer. Natten som följde fann jag svabben, men nu var kaffeautomaten borta. Däremot fungerade kopiatorn.

BERÄTTARRÖSTEN

Jag lägger en berättarröst över mig. Jag blir han, säger rösten. Han funderar på hur det här gick till. Då — en behaglig ilning konstruerad av frånvaro och ansvarsbefrielse. Han skulle kunna göra vad som helst. Dokumentärfilmen från Hongkong. Det är hans film nu. Han håller i kameran. Han är kameran. Han lägger in följande bilder på sin hårddisk: rödbrunrandiga strumpor i tunnelbanan, neonskyltar mot vattenytan, din ägare i spegeln. Vinden rasslar mjukt genom träden.

AMPUTATIONEN

Jag hade över huvud taget aldrig övervägt en amputation förrän du påpekade att mitt huvud hade blivit lite för stort för den övriga kroppen. Det såg, och så ursäktade du ditt kommande ordval, lite groteskt ut, och så bad du mig att inte ta det så hårt, för vi var väl ändå vänner som kunde tala om allt. Det hade jag mycket riktigt påstått under en svårare period, när du hade drabbats av ätstörningar, men jag hade haft en tanke på att det skulle utnyttjas så här. Vi sågs inte på några dagar, och jag började se mig i spegeln på ett nytt vis. Inte längre såg jag höfter och ådriga händer, som annars sysselsatte mig, utan nu bara huvud. Denna vanskapta maskeradmask som gick runt med kroppen som ett koppel. Jag tänkte: att om du säger att det är så tycker nog fler att det är så, möjligen inte alla, men tillräckligt många för att göra mig obekväm. Jag bokade in en tid för konsultation. Det fanns fem skalare i väntrummets akvarium. Plastikkirurgen sa att det skulle gå snabbt och relativt smärtfritt, i varje fall snabbt. Jag sa att jag behövde lite betänketid, ett måttband, samt några glas japansk konjak (som i många år stått i skafferiet och väntat på sitt tillfälle), möjligen även ett telefonsamtal. Hon förstod. Okej, sa jag. Vi säger så, sa hon. Det sa jag inte, sa jag.

UNDERSÖKT

Om det är okej med dig, sa läkaren aldrig utan plötsligt fanns en trio studenter i rummet, för att se och lära, eftersom det bara är verkligheten som är verkligheten lik, som jag kom att läsa på nätet när jag googlade fenomenet i hopp om bevis för att jag verkligen blivit kränkt. Läkaren sa: Du kan börja klä av dig nu. Jag sneglade bort mot studenterna som jag tror började småle och försiktigt luta sig närmare varandra i ett samförstånd, som om de fortfarande var på kårpuben eller satt rosélulliga på en picknickfilt och pratade duggor. Läkaren synade mig från topp till tå, klämde lätt på ryggen och sa: Ja, det får väl räcka. Du kan klä på dig igen. Och jag rafsade ihop plaggen och förde på mig byxor och skjorta, men nu bak-och-fram. Vi tillbringade tio ytterligare minuter i varandras sällskap, jag och kvartetten. De tio bättre minuterna, späckade av medicinskt kallprat och dovt tillbakahållet vansinne. När jag skulle lämna rummet sa läkaren: Ursäkta att jag påpekar, det är egentligen inte min sak, men dina kläder verkar hamnat lite, hur ska jag säga det … fel? Jag svarade leende: Helt rätt. Helt rätt.

ÖGONVITOR

Ni går mot biblioteket och ännu har inget av det som hänt hänt. Under tiden hon vänder sig mot övergångstället iakttar du hur hennes ögonvitor växer, och du tänker: Hon vet att hon gör det, och om hon inte vet det så känner hon det, eftersom det förändrar din andning. Hon lägger en hårtest över örat och vänder sig mot dig och du tänker: Ja, hon vet det, så klart, hon driver med mig, hon spelar spelet, för att nå dit vi inte är. När allt det där som hänt har hänt kommer du att skriva flera essäer om kvinnorna som 21 juli 1996 aldrig mördade Ingvar Carlsson utanför partihögkvarteret på Sveavägen. Om individerna som lika gärna hade kunnat, men aldrig kunde, som du.