Limbo

Limbo är en kortroman från 2007, skriven av Jörgen Löwenfeldt. Här publiceras den för första gången.


Kapitel 1: 6 september

Plötsligt medveten om sina studenters medelmåttighet förde föreläsaren handen mot hakan och tänkte:

»Jag ger upp, de kan inte förstå mig.«

Runt om i salen utbyttes blickar och bekräftande huvudrörelser. Du försvårar i onödan, sa någon. Kom till kärnan, sa någon annan. Föreläsaren höjde huvudet, svarade den unga flicka som hade utmanat henne:

– Ja, så kan man tycka, det är en åsikt.

Hon andades tyst samtidigt som hon panorerade med blicken över gruppen. Inget hade de förstått. Det här var tre bortkastade timmar. Föreläsaren drog sig in i sitt skal, teg sårat och lät tiden gå.

Studenterna slog ihop sina böcker i samma ögonblick lektionen tog slut. Föreläsaren delade flinkt ut kursutvärderingar, ansträngde sig för att få åhörarna att förstå hur mycket det betydde för henne att de fyllde i blanketten. Bara någon enstaka individ hann slinka ut innan hon blockerade dörröppningen med de kvarglömda papperna.

Snart var salen tom. Några begav sig till kafeterian för lunch, lektionen hade börjat vid tio och hade pågått fram till ett. Andra lämnade skolan, for hem till kylskåpet. Tunnelbanan skulle sprida dem över staden och ytterområdena för att dagen därpå samla dem åter. Så skulle livet fortgå för dem, fram till examensdagen. De skulle berikas med vikariat som övergick till fasta anställningar. Giftermål som ledde till barn och längre fram barnbarn, pension. Eftertänksamma vandringar längs Djurgårdens strandkanter. Någon skulle somna in i förtid, en annan i ensamhet på ett servicehem. Dessa levnadslotter utgör förstås innehåll till ytterligare ett antal historier. Men låt oss inte vilseledas av utvikningen. Föremålet för vår uppmärksamhet finner vi bara ett tiotal meter från lektionssalen.

Vanja Hedman tog hissen upp till det övre våningsplanet. Hon rättade till frisyren i spegeln.

Vad såg hon?

Hon kunde till exempel se hur skrovlig hennes hy hade blivit. Hon drog med handen över kinden, hakan. Glasögonbågarna var så pass grova att de undanhöll ansiktets faktiska former. Vi hade blivit förvånade om hon tog dem av sig, skulle ha fått ett annat intryck av henne. Både vänligare och ängsligare.

Hon bar en svart polotröja, fastän folk på fester hade betonat hur bra hon klädde i den bruna. Hon påstods också vara lik Lisa Ekdahl, dock som en grövre variant. Och så såg hon ledsen ut. Var det hennes position som bekymrade henne? För hon var inte mer än en doktorand, visst beslutsam, ändå inte betydelsefullare än så.

Vanja Hedman arbetade på den medievetenskapliga institutionen. Lokalerna kännetecknades av den låga takhöjden, men också av cementväggar, stora fönster som på grund av höghusens täta placering inte släppte in ljus. Tavlor föreställande auktoriteter höll studenterna under uppsikt. För att ytterligare påminna om det historiska arvet bar salarna deras namn.

Personalen här talade alltemellanåt, med imponerat tonfall, om tiden då den store finansministern Gunnar Sträng själv la fram innehållet i budgetpropositionen, helt utan att bli motsagd av reportrarna. Det tillhörde dessvärre det förflutna. Det var på många sätt beklagligt.

Institutionens ledning brukade skämtsamt kalla sig överåriga studenter. Flera av dem fanns fångade på videofilmer från 1968 års kårhusockupation. De drog nuförtiden nytta av sin disponerande makt och fullkomligt egenmäktigt, om än utanför protokollet, avgjorde de vem som skulle hålla i vilka lektionspass, när semestern skulle tas ut, vem som skulle rekryteras och naturligtvis också vilka som skulle antas till doktorandutbildningen.

Vanja kände sig inte vidare stolt över att ha kommit in. Ingen astronaut ropar av glädje för att hon har klivit upp för alla trappsteg i ställningen upp till rymdfarkosten.

Men det var faktiskt inte därför hon var nedstämd.

Hissen stannade och öppnade sig. Korridoren var utdragen, arkitekten hade haft Nilen som förlaga för våningsplanet och sett receptionen som ett medelhav och de i regel rättvist små kontorsrummen som tillflöden.

Doktoranderna utgjorde undantag från regeln. De delade rum i tretal.

Vanja gick snabbt. I köksutrymmet stod föremålet för hennes svärmerier, hon ville påminna honom om i kväll, men han pratade med en nitisk student som ansåg sig ha blivit orättvist behandlad. Vanja gick vidare.

Längst in i korridoren, sjuttio-åttio meter in, vid vad som var menat som Victoriasjön, vek hon av åt vänster. Rummet stod tomt. Tre skrivbord upptog varsin vägg. Vanja, som var placerad i mitten, hade inte tillgång till hyllor över sitt skrivbord. I gengäld kunde hon se ut över gatan.

De frånvarande kamraternas arbetsplatser var belamrade med böcker, papper låg i drivor. Bordsgrannarna bedrev, trots stöket, sin forskning hemifrån eller på bibliotek. Hon ville städa upp deras arbetsplatser, men hade aldrig känt sig riktigt manad.


Kapitel 2: Flykt

Det dröjde till långt in på eftermiddagen innan hon ens öppnade dokumentet.

Hela veckan hade avhandlingen föraktat hennes nya världsbild. Meningsuppbyggnaden, kommateringen, notförteckningen, de galna inskotten. Ett enda virrvarr. Hon stängde ner dokumentet. Att ämnet i sig var en hostning underlättade förstås inte. Men hon hade inte brytt sig om saken och ända tills nu varit en tystlåten, strävsam varelse. De väldiga, men grupperade, luntor som omringade henne och datorskärmen utgjorde bevisning.

Det var något som höll på att hända. Hon kunde inte sätta fingret på vad som hade utlöst alltihop, men på sätt och vis var hon tillfreds med tanken på resursslöseri.

Någon borde förstås ta henne under armen. Uppenbarligen behöver hon bara hjälp att komma över vägen. Men även om vi haft möjlighet till det hade Vanja irriterat avstått från alla former av understöd. Det var nämligen ett unikt sätt att tänka som hade nått henne. Denna klarsynta världsåskådning förändrade hennes inställning till praktiskt taget hela mänskligheten. Likblek hade hon kommit att irra omkring i korridoren, utan att kunna dölja förvirringen, men tillsluten nog att inte kommentera den. De senaste dagarna var visserligen själva förvirringen dämpad, i utbyte hade hon drabbats av den stora slöheten.

Professorn, som även fungerade som handledare för avhandlingen, avbröt stillheten vid fyratiden. Han kom förbi korridorens utkant, liksom i förbifarten, så som för att höra hur allt stod till. Professorns egen forskning var inte särskilt betydande, men hans telefonnummer fanns i många statushöjande kartotek. Anledningen var, enligt vassa tungor, att Professorn bodde granne med den största morgontidningens debattredaktör. De satt båda i bostadsrättsföreningens styrelse och redaktören var en given gäst vid Professorns årliga kräftfest. De nya alstren bestod till största delen av självrecitering, varför det ansågs anmärkningsvärt att Professorns resultat så gott som alltid tog plats på debattsidan. Vad som på institutionen diskuterades flitigast var trots det att Professorn bar med sig en cykelhjälm till arbetet, fastän så gott som alla kände till att han tog bussen och klev av en hållplats för tidigt.

– Hur ska jag säga, det såg lovande ut, sa Professorn. Det var ett starkt metodkapitel. Jag beklagar att det inte tidigare blev av att läsa, men annat kom emellan. Du reder dig ju alltid.

I början hade Vanja varit övertygad om att hon hade gjort ett avundsvärt val att välja just Professorn som handledare. Inom kort kom hon dock fram till att den sanna orsaken till valet var att mannen till utseendet var kusligt lik hennes egen far. Det låg något familjärt över honom.

– Bry dig inte om det, svarade Vanja. Mitt intresse för ämnet har avtagit. Ja, faktiskt i sådan grad att jag har bestämt mig för att börja om med ett annat.

Professorn såg förvånad ut.

– Du menar nu att du … ska skriva om allting?

Han sa det nästan som om han satte i halsen, hade ju själv föreslagit ämnesvalet och tagit god tid på sig att samla material och tala med användbar redaktionspersonal. Och doktoranden hade visst visat ett stort intresse för uppköpta andratidningar på landsortens förändrade roll över tid. Dessutom hade de gemensamt formulerat en knivskarp hypotes, lika självklar som snillrik — opinionsmaterialets innehåll skulle likriktas. På sikt skulle tidningarnas själ klinga ut. Knivskarp i sin självklarhet, eftersom ämnet var orörd mark. Både Professorn och doktoranden hade haft goda förhoppningar om omfattande publicitet så fort själva forskningen kom fram till vad de redan förstod.

– Det vore ett halvårs, fortsatte Professorn, eller är det mer, nästan ett års förspillda studier? Vi talar om resurser som samhället har investerat i dig och din forskning. Du kan inte bryta upp hur som helst, det vet du. Jag ska inte behöva förklara det här.

Vanja led av att lyssna till Professorns utläggning. Det gamla intresserade henne inte mer. Hon hade dömts att ställa sig ovanför allt, seglade lyckligt fram genom luften. Där var utsikten en annan. Professorn syntes knappt.

– Naturligtvis vet jag hur arbetet här på institutionen har sin gång, sa Vanja, men min forskning har stannat upp, ämnet känns alltmer otillräckligt. Det är en överflödig studie, jag vill inte fullfölja den.

Professorn hade plockat upp ett exemplar av Helge Østbyes Metodebok for mediefag. Han hade hunnit komma in i en låtsasläsning av validitetsproblematiken med den kvantitativa innehållsanalysen innan han lade boken ifrån sig, samlade händerna i varandra och muttrande klargjorde:

– Det kommer inte att bli så enkelt som du tror, jag måste tala med institutionsledningen, doktorandgruppen … Sedan måste dina ansökningshandlingar skickas in på nytt. Du ska tänka över det här. Det är inte bara min åsikt som din handledare, det är ett råd som medmänniska.

Professorn for upp med händerna i en behärskad rörelse, ett övertygande uppträdande, genialiskt i sin enkelhet. Kroppens yta utökades faderligt. Professorn ledde in Vanja i ett uppfostrande samtal om tiden då han själv var ung och var på väg att fatta beslutet att upphöra med studierna. Uttalet var mjukt och sävligt.

Vanja lyssnade inte.

»Så platt och ointressant han är«, tänkte hon, »som ett väldresserat barn.«

Hon reste sig för att förekomma Professorn. Avsikten var inte att stiga ut ur rummen, men på något vis blev det ofrånkomligt. Steg ledde till nya steg. Och snart kände hon hur avskedet fick historiska konsekvenser. Hade hon varit så fräck? Professorn hade inte sagt någonting, tittade tafatt, sedan var Vanja redan ute ur byggnaden, kanske för gott. Segern var övertygande. Hon skenade nerför Karlavägen. Inte ens hade hon fått på sig sin halsduk.


Kapitel 3: Ekosystem

Äntligen vågade hon göra motstånd.

Vanja promenerade med högt huvud, nästan lysande av självförtroende. Världsvant strosade hon förbi Östermalmsborna, stirrade djupt in i ögon, på det vis som världsvana människor gör. Hennes riktning var oundviklig. För det var en alldeles särskilt underbar dag. Hur många gånger hade hon inte promenerat längs den ändlösa Karlavägen, fördjupad i något invecklat problem, utan att se sin omgivning?

Nu var hon upplyst och snart inte längre ensam. I kväll väntade hon Ebbe på middag. Allt skulle gå kloss i kloss. Vanja tog några glada steg av tanken att vara tvungen att byta lägenhet. Enrummaren med sovalkov var för enkel för en blivande familj. När andra barnet kom skulle även en tvårummare vara för liten.

»Det gäller att vara förutseende«, tänkte hon. »Så som bostadsmarknaden ser ut gör jag rätt i att redan nu ringa till hyresvärdar för att undersöka mina möjligheter.«

Att hon inte hade kommit på något nytt ämne för avhandlingen berörde henne inte. Känslan som lotsade henne var oemotståndlig. hon skulle bara placera några ord i rätt ordning för att beskriva den. Det var bara att vänta. Något skulle utan tvivel hända henne.

Men visst, även tidigare hade det funnits glada dagar, såna då hon hade plöjt Neil Postmans Skolan och kulturarvet — om vikten av att motverka massmedia i barnens liv och på allvar njutit av teoretiseringen. Också ledsamma dagar hade förstås förekommit. Söndagar då hon inte hade vågat åka till Fridhemsplan av rädsla för att bli uttittad när hon ensam promenerade mitt bland paren och barnvagnarna. Inte längre var sådant viktigt för henne. Den tiden var redan glömd, tack vare Ebbes stöd och hennes egen briljans.

Från Karlaplan reste hon med tunnelbanans röda linje till T-centralen. Sedan bytte hon till den blå linjen mot Hjulsta. Tolv minuter senare klev hon av i Sundbyberg. Det var där Vanja Vanja hade sitt hem. Detta var arbetarstaden som hade uppförts i utkanten av den riktiga. Platsen hade begåvats med goda kommunikationsmöjligheter så att de arbetande snabbt skulle kunna fara fram och tillbaka, morgon och kväll. För den äldre generationen var platsen fortfarande något av en sovstad, gråtrist, ett område ödesbestämt för bortdomnande. Men numera var Sundbyberg att betrakta som en förnämare förort. Många yngre människor från Hässelby och Alvik fantiserade om att förse sig med en lägenhet vid Sturegatan, gärna en med sekelskiftescharm.

Hon stod i rulltrappan. Vanja kände en lättnad att snart återse himlen. Hon tyckte illa om tunnlar, men lönen för blygsam för att hon skulle ha råd med en bil. Kunde heller inte belasta naturen med ett till fordon, trodde hon att hon tyckte. Beträffande naturen var den svår att ens få en skymt av där hon levde. Trots att Vanjas boende låg invid Tornparken kände hon att hon hade begravts i ett cementkluster. Från parkens utkiksplats hade hon för vana att stå och spana ut. Ingenstans såg hon något skogsområde.

Snart nådde hon fram till Bergsgatan 8. Hon smög upp för trappstegen. Vanja bodde på den andra våningen i hyreshuset.

Här var det lyhört. Hon kände därför till vilka som kom hem sent på kvällarna och nätterna, med obekymrade tillrop, oinvigda vänner som talade högt innan de knackade på och sjöng. Ja, må hon leva ljöd omigen i alla rum i byggnaden. Flaskor som slog mot varandra, hunden en trappa ned som alltid gav skall och tystades, och brandvarnare som sörjde sin bortreste ägare och som hade gått på sparlåga i flera dagar. I förrgår utstötte den pip med ett intervall om tio sekunder.

Fastigheten och dess invånare gav en egendomlig bild av hur avskilt människor i sällskap kan bo. Vanjas längsta samtal med en intillboende hade inte pågått i längre än trettio sekunder och ägde rum när hon hade råkat förlägga en rödsvartrandig pullover i tvättstugan. Någon annans kläder svängde runt i torktumlaren när hon skulle söka efter plagget. Det var trots allt ett år sedan. Hastiga hälsningsfraser var annars norm.

Knappt hade hon hunnit in genom dörren förrän hon hörde hur skolbarnen en våning upp kivade om uttalet på kaviar. Hon tog av sig ytterkläderna i hallen, rocken, skorna. Framför sig såg hon lägenheten:

Till vänster allrummet, med sovalkoven. Till höger köket. I mitten såg hon fortsättningen av den oproportionerligt stora hallen. Den fungerade sammanbindande. Stora fönster, högt i tak, utsikt ut över kyrkan. Det var ett tilltalande boende, exklusivt på sitt sätt. Om inte annat för den döve.

Hon sökte efter mat i kylskåpet, ville förbereda kvällens middag. Plötsligt började hon skaka. En köldil genomborrades kroppen.

Grannfrun hostade. Rossliga, tjärfyllda vrål utstöttes från hennes förhärjade lungor. Vanja darrade ännu mer. Kände sig dömd, benådad och dömd på nytt. Inväntade en ny benådning, men grannfrun bara fortsatte att hosta. Sekunder senare var hon på telefonluren. Ett enkelt tryck på snabbvalstangenten och katastrofen var ett faktum.

Hon hade glömt bort kärringen. Hur kunde hon?

Nu var allt förstört!

Detta behöver förklaras närmare. Vanjas och grannfruns förhållande var nämligen ganska märkligt, visserligen ensidigt, men ändå värt att reda ut. Det bestod av att hon, en funktionshindrad gammal dam som levde på andra sidan väggen, talade i telefon och rökte cigaretter. Vanja menade även att hon förde oväsen: grannfrun hackade faktiskt stora mängder grönsaker.

Visserligen var huset konstruerat under krigsåren, med tidningspapper som isolering, men vad som åstadkom den omåttliga lyhördheten var i första hand det utrymme på ryggsidan av Vanjas gasspis som aldrig hade murats igen. Det rörde sig om en omedelbar öppning in i kvinnans kök. Hyresvärden hade påstått att gasspisen var för gammal. Den gick inte att ändra läge på, att täta hålet skulle medföra hälsorisker. hon hade avrått från att omplacera så pass ostadiga rör och reglage. Vanja hade därför låtit bli att driva saken vidare. Hålet fick vara kvar och på grund av det kunde hon ordagrant lyssna till alla grannfruns telefonsamtal.

Själv förde Vanja litet väsen av sin existens, och till följd av hålet i väggen föredrog hon att inte vistas i köket. Grannkvinnan förstod sannolikt inte hur öppet det var mellan köken. Hennes cigarettrök fyllde upp även grannens lägenhet. Till följd av detta stängde Vanja instinktivt dörren varje gång hon bytte rum. Köket var åtminstone isolerat, sannolikt av en tidigare hyresgäst med samma problem. På så vis kunde hon undgå hon den svåraste röken och det mest triviala pratet.

Det skulle alltså vara så här hennes förhoppningar om en romantisk kväll med Ebbe grusades. Vanja skyndade mot spisen, och nu hörde hon alla stavelser. Hon var tvungen att dämpa oron. Grannfrun slutade förmodligen snart. För i dag var allt menat att förändras. hon och Ebbe skulle inta en god middag med tända ljus, prata om arbete och framtid, skulle styra upp framtiden. Det var i själva verket hon som hade tagit initiativ till besöket. Visst vore det trevligt att diskutera det här över en bit mat? hade hon sagt. Tre veckor senare bjöd Vanja hem henne. Då hade hon inte haft en tanke på att grannen kunde avlyssna deras samtal.

»Det får lösa sig«, tänkte hon. »Allt är inget, så får det vara. Fan ta tanten.«

Som ett mirakel tystnade grannfrun. Hemtjänsten hade knackat på dörren. hon skulle förstås hälsa på sin dotter! Vanja ville tjoa, jubla. Från trapphuset hörde hon hur grannfrun mödosamt fördes ut ur huset. Sedan bara tyst.

Det gick kanske fem minuter. Det hade börjat skymma. Det började regna. Vattenstänk fastnade på fönstret. Vanja reste sig och satte sig vid datorskärmen i hallen. Hon hade fått fyra nya e-postmeddelanden, två massutskick, en påminnelse om ett tillägg till ett kalendarium och så ett från en student som hade sovit sig förbi föreläsningen, men ville medverka i utvärderingen.

Studenten lät meddela att kursen hade varit synnerligen givande. Just så skrev han. Till det bifogades en korrigering till den uppgift som nyligen hade lämnats in. Vanja svarade att det verkligen behövs konstruktiva utbyten bortom attityder för att på sikt åstadkomma förbättring av olika slag. Hon skulle även notera studentens rättelse betraktande inlämningsuppgiften.

Studentens avsikter genomskådade hon enkelt. hon såg det framför sig, hur denne hade upptäckt bristerna i sitt hastverk. Förargligt, särskilt som han hade valt att strunta i den avslutande föreläsningen. Studenten bestämde till en början att låta bli att göra något, men när naggandet i bakhuvudet blev för tröttsamt formulerades ett meddelande där själva uppsåtet doldes i haranger av inställsamma uttryck. Vanja hade inte hjärta att avslöja honom.

Vem var hon att klandra? Hon som samma eftermiddag hade hånat Professorn. Hon som inte ens respekterade de gemensamma värderingar som fanns på institutionen, i fastigheten, i universum. För några nätter sedan hade hon drömt om att hon var rymdfararen som lämnats att dö i Saturnus ringar. Vanja hade vaknat med tårar i ögonen. Vilken gemenskap hon hade känt med världsalltet. hon hade på sistone drömt många såna drömmar.

Hon gick in i allrummet. Det var lutherskt utsmyckat. Två bokhyllor i mörkt trä, en inramad Humphrey Bogart, intill honom en bolmande Jean-Paul Sartre, soffa, soffbord. Och så tv:n, mittemot sittplatserna. På en bänk som ett altare. Även i det här rummet märktes grannarnas ofta. Nu rörde det sig i alla fall inte om någon grannfru, utan om en yngre kvinna. Vanja roade sig emellanåt med att byta kanal på tv:n för att med grannlägenhetens resonans som ljudligt riktmärke undersöka vad hon tittade på. För det mesta kom hon hem vid sju-halvåttatiden. Ibland höll hon sig borta hela natten.

Timmarna gick. Rutorna hade blivit svarta. Vanja inväntade Ebbe. Maten var färdiglagad. Han var sen. Varför kom han inte? Visst kunde hon slå en signal, men inte ännu, när han bara var smått fördröjd. Kanske av en felkörande bussförare eller av en bekant som uppehöll honom med några minuters samtal, hindrade honom från att passa tiden. Det var rimliga förklaringar. Men för sin inre syn föreställde sig Vanja andra tänkbara orsaker. Han blev möjligen angripen av irrationella huliganer, rånades på mobil och plånbok, kanske hade glömt bort henne. Vad skulle hon göra för att lugna ner sig? Vanja slog sig ner i soffan. Hon försökte läsa något. Lönlöst. Vad var klockan nu då? Eftersom hennes armbandsur var på reparation sedan några månader tillbaka reste hon sig för att sätta igång tv-apparaten. Text-tv. De digitala siffror som stod för sekunder byttes ut gång efter annan. 18:08:24. 18:08:25. Han var åtta minuter försenad.

Måste tänka på något annat. Vanja reste sig, gick i riktning mot bokhyllan. Hastigt bläddrade i Svenska Akademiens ordlista. Myrstack.

»Med rätt hög sannolikhet är det här det viktigaste«, tänkte hon. »Tänk nu, tänk på vad som helst.«

Hon började fantisera kring hur området under henne hade sett ut innan huset uppfördes. Allt utanför fönstret hade varit natur. Under henne förflyttade sig inte tunnelbanan. Där fanns inga kablar, vattenledningar, cementgrunder, lägenheter, människor. Inget sådant, bara jordmån, lavaströmmar. Egentligen var tiden en märklig företeelse.

Ett skri ekade i lägenheten. Hon blev rädd. Men så tittade hon mot tv:n. En ung dansör hade blivit utslagen ur veckofinalen.

Vanja satte sig i soffan. hon bytte kanal.

Hon möttes av bilder från en hemvideofilm från 90-talet. En rwandisk kvinna blev ihjälslagen med en machete. Männen slog och slog. Hon skakade till. Fler män kom till platsen. Alla ville utdela slag. De fick ömsevis slå henne. Då kunde var och en drämma till hårdare. Såsom ett slut fastnade kvinnans kropp i ett läge av oåterkallelighet. Männen drog henne genom gruset och lade kroppen som en potatissäck på de andra liken.

Vanja bytte kanal.

Det märks alltså att laget inte är riktigt harmoniskt, sa en röst. Nice är i kris, sa en annan. Och det där är förfärligt dåligt spelat. Toulouse vann åt sig bollen. Den gick ut till högeryttern, som blev hårt ansatt. Domaren dömde för farligt spel. Efter någon minut gick bollen ut över sidlinjen. Nice genomförde sitt andra byte.

Vanja bytte kanal.

Publiken jublade. En samling berömda amerikaner spelade poker. En medelålders man hade just lyft upp de kort han hade fått av givaren. Varför är livet så svårt? undrade han. Mannen avvaktade en stund, sedan sa han: Jag synar! Kommentatorerna påpekade att Kevin behövde en sjua eller en dam för att få en stege. Därefter var det dags för en Ricki Lake att satsa. Kan hon släppa sin hand? frågade kommentatorn angående Lakes kort. Nej, får hon knekt eller kung kan hon vinna. Men det blev en dam. Kevin satsade ännu mer. Publiken var som i trance. Det var förstås en vågad satsning. Kan ni hantera sanningen? frågade kommentatorn plötsligt. Sanningens minut kommer om en stund. Det blev uppenbart att den forne barnstjärnan Macaulay Culkin var på väg att åka ur spelet. Efter pausen skulle vi få veta om han blev den förste att sätta sig i förlorarnas salong.

Vanja stängde av tv:n.


Kapitel 4: Tillsammans

Nu hörde hon till och med hans röst.

Svagt och avlägset, ändå hans röst. Hon höll på att bli tokig, det var den enda förklaringen?

Hon rusade upp ur soffan, ut genom dörren, i riktning ner mot bottenplan. Där stod han, i regnet, antagligen ursinnig över att ha väntat vid den låsta porten.

Ebbe Bergström verkade sorgset frånvarande. Inte ens anklagade han henne då hon öppnade upp. Tog inte emot handen då hon ville leda honom upp för trapporna. Håret var genomvått. Uppe i lägenheten erbjöd hon en handduk från badrummet. Vanja var mycket oroad.

Men Ebbe irriterades inte över försummade portkoder. I själva verket såg han sällan brister hos andra.

Han var ex-doktorand. Hade inte skrivit klart sin avhandling. Efter ett års studier av medieanvändningen i skolor hade arbetet gått i stå. Ebbe hade hållit sig kvar i institutionskorridoren och anslogs den vakanta platsen som receptionist. Då och då vikarierade han som lärare.

Ebbe ansågs långsam och lättrörd. Men egentligen la ingen på våningsplanet särskilt märke till honom. Vanja utgjorde därför ett undantag när hon var varm och trevlig även vid hantering av formaliauppgifter. Ebbe hade uppfattat intresset som en invit. Sällan pratade han med sina arbetskamrater om sånt som inte rörde arbetet. Efter en kompis påstötningar hade han till sist bjudit hem sig till Vanja.

Ebbe ältade. Han borde ha haft bättre framförhållning. Kanske hade hon inväntat henne där ute, men gett upp?

– Hur länge stod du där? frågade Vanja efter en stund. Ingen hade gått in eller ut under tiden?

– Jag var lite sen, svarade han, tio minuter eller så, men sedan väntade jag i över en kvart. Det är ingen fara.

– Förlåt mig, sa hon. Det var så mycket, jag glömde alldeles bort. Förlåt. Och det var glutenallergiker du var?

– Ja, bland annat, svarade han.

– Bra, jag har gått igenom ingredienserna flera gånger.

– Det är jag övertygad om att du har gjort.

Vanja visade runt honom i lägenheten.

»Den stackarn«, tänkte hon och tittade på honom när han vände blicken åt ett annat håll, »så besviken han måste vara. Allt blev misslyckat. Men att han ens stod kvar? Han stod kvar! Han väntade på mig!«

I köket stod maten uppdukad. Vanja tände ljus, dämpade den konstlade belysningen. De började äta. Vanja blev röd i ansiktet. Vilka konstiga tankar som spreds genom medvetandet. Hon försökte agera fortsatt polerat. Men den där vinnande känslan från Karlavägen infann sig inte. Hon hällde upp vinet, skålade efter några sekunder.

– För konsten, sa hon.

Hon hade sett Demi Moore skåla för konsten. Och Vanja skålade sällan. Ebbe höjde sitt glas. Givetvis kunde han skåla för något så vackert som konsten.

Vanja trissade upp sig själv. Nu talade hon om något. Ebbe lyssnade.

– Jag är så glad att du är här, sa hon. Det har gått runt i huvudet på mig. Ja. Jag är glad att du är här. Sent omsider. Efter allt regnväder, men nu är du väl torr?

»Jag svamlar!« tänkte hon.

Vanja stannade upp. Hade lagt märke till något. Lyfte på huvudet. La det på sned. Rynkade pannan. Hon höjde handen i ett försök att tysta sig själv och även möjliga repliker. Nu hörde hon ingenting. Pannan blev slät. Vanja nickade och log. Vad Ebbe nu hade talat om under tiden hon lyssnade på annat var inte särskilt viktigt. Förmodligen var resonemanget helt riktigt.

– Just det, sa hon, just precis det. Det är som du säger, och jag håller med, helt och hållet håller jag med.

Men han hade inte talat om något. Han hade betraktat den egendomlige kvinnans agerande utan att förstå det. Hans svar var ett konstaterande:

– Du är utan tvivel en speciell människa.

Vanja märkte inte att ordet speciell i det här fallet hade en positiv klang. Hon knackade upphetsat med kniven mot bordet och tittade ut genom fönstret. Ebbe förstod att han hade misstolkats, försökte byta ämne.

– Hur har arbetet med avhandlingen fortskridit? frågade han. Fick du tag på hon som hade sparkats från Motala & Vadstena Tidning?

Vanja vände tillbaka huvudet. Rösten skiftade läge. Frågan hade kommit oväntat. Det här ville hon verkligen tala om.

– Nej, jag har slutat med det där tramset, svarade hon. Jag har ett nytt ämne på gång. Viktigt! Inte som det förra.

Ebbe tvekade en stund, åt en bit mat för att tänka över vad hon just fått höra.

– Nej, mumlade han sedan. Men vad menar du? Ska du slänga bort trehundra sidor? Vad är det för mening med det?

– Mening och mening, sa hon. Du ser det taget ur sitt sammanhang. Säg så här. Jag är en kvinna som fångar problemen med näsan, men vad hjälper det när det enda jag förmår är att kasta dem bakåt över huvudet?

Ebbe grimaserade.

– Vad ska du skriva om istället? frågade hon.

– Självfallet är det Spektaklet jag talar om, svarade hon, vad annat tror du skulle intressera mig?

När hon hade sagt det blev hon plötsligt generad. Än en gång stod det klart för henne att vad hon nyss sagt var falskt. Så velig hon var. Kunde hon inte bara bestämma sig? Inte ens var hon säker på vad Spektaklet var.

Ebbe skrattade osäkert. Vanja måste förstås ha raljerat över hennes egen brist på erfarenhet. Det var hon som kastade saker bakåt över huvudet. Vanja skrattade inte alls. Kände sig klen och bräcklig. Bara sekunder tidigare hade hon vetat vad hon skulle skriva om. Inte nu.

– Vilken utsökt fisksoppa! utbrast Ebbe. Är det saffran?

– Du kan få receptet, svarade Vanja.

Några glas vin senare blev middagen ganska trivsam. De talade i timmar. Vanja begrep att Ebbe Bergström intresse för henne var mer än yrkesmässigt. Han fnissade när hon imiterade arbetskamrater. Den smått autistiske Adjunkten, den morske studentkårsordföranden och så Professorn.

Någon gång vid åttatiden nådde tillställningen sin högsta punkt. Sedan föll kurvan i takt med att varje droppe vin förstärkte Vanjas förtvivlan. Världen blev mörk omkring henne. Ebbes röst dånade i hennes huvud. Hon såg allt, men var inte närvarande.

Hon tänkte på avhandlingen, regnet, portkoden, Professorn som hade svikits. Och allt det andra. Allt det andra. Med alkoholen i blodet förstärktes sorgsenheten, fick oerhörda konsekvenser.

»Nej, nej, jag är en unik människa«, intalade hon sig, »och du kastar inte bort det här … inte kasta bort det här … INTE kasta bort det här! … Så vacker han är … han är här för mig … han är min … Ha-ha! … Min, min, min … Eller?«

Dags att skrida till handling. Hon hade redan druckit mycket. För mycket. Därför fyllde hon på glaset igen. Men han frågade om hon verkligen skulle dricka mer. Hon blev otröstlig, ifrågasatte sin självkontroll, sin heder. Vilken sorglig typ hon var. Egentligen. hon hukade sig, tog handen för bröstet, så som en plötsligt avrättad. Hopplöst uppgiven. Hon började gråta.

Ebbe tittade skärrat på henne.

Hon reste sig, gick mot ytterdörren, ville fly allting igen. Han kom efter, fångade upp den skenande kroppen med händerna kring midjan. Hon stapplade på samma punkt i köket, ville falla ihop, men visste att hon sedan inte skulle orka resa sig. Ebbe slöt henne i sin famn. Hon lutade huvudet mot hans bröst. Motvilligt lät han henne hållas, mjukt klappade han hennes rygg. Långsamt höjde Vanja huvudet och han ville skjuta ifrån, men kunde inte. Nu var hennes näsa tryckt säkert mot hans kind. Sakta förde hon läpparna mot hans mun. Han ryggade undan, innan han sänkte huvudet, lossade fattningen. En stund av stillhet, och plötsligt! Utan vidare drog han Vanjas kropp till sin och förenade dem i kyssen.

Exakt då avled Simone Schaller, amerikansk häcklöpare, 104 år gammal. I en angränsande världsdel, i Dhakas konserthus i Bangladesh, överglänste en violinist sig själv i den mäktiga finalen. Vilt stråkande fullbordades konserten med ett häftigt accelerando. Bara trehundra meter från bostaden, alldeles vid sidan av Tornparkens södra del, intill Esplanaden, hoppade en 45-årig man med AIK-tatuering till av en väsande katt.

Vanja hejdade sig. Musik spelades. Det var någon form av symfoni. Ebbe slöt ögonen, svepte med huvudet, av och an, drömde sig bort till Ulriksdals trädgård, semestertid, vita dukar. Han slog upp ögonen och upptäckte att Vanja på nytt blivit nervös och blek.

»Kärringen är tillbaka«, tänkte hon.

Vanja försökte få dem att byta rum.

– Sch-sch! Jag hör inte musiken om du pratar så, sa Ebbe.

Hon kunde inte låta bli att roas av situationen. Hur hade hon kunnat undgå att höra rösterna från trapphuset? Steg för steg hade grannfrun stapplat upp, kryckorna hade slagit mot trapporna. hon hade inte hört något. Bara några meter ifrån dem satt hon nu vid sitt köksbord och lyssnade på Sveriges Radio P2, Das Lied von der Erde. Ett utmärkt val för att inte vara ett sånt. Mahler skrev verket till sitt döda barn.

»Och nu står jag här, själv döende«, tänkte Vanja berusat. »Men det är ju så det är. Man bjuder hem på middag i sitt kök, belönas med närhet, de vill ses oftare, man accepterar. De nästan dyrkar en, vill tala om livets mening, ens väldiga intellekt, avhandlingar. Och så, när tiden är mogen, låter de förälskelsen strömma över. Men så kommer grannkäringen. När hon börjar röka är det slut … då är det över.«

Hon hade rätt. Nu började Ebbe hosta. Hans känsliga lungor hade mycket tidigare än Vanjas kommit att upptäcka de giftiga ångor som intog luften. Sedan fick han svårt att andas.

Han viskade:

– Min astma … måste … få luft … ge mig … min … väska.

Efter en stunds inandning av luftrörsvidgande medel var Ebbe Bergström något så när möjlig att kommunicera med. Han flinade lite tillgjort. Ja, vilka problem allergier kunde orsaka. Så förargligt. Men å så tiden hade rusat iväg.

– Vi byter rum, försökte Vanja.

– Du har varit så snäll mot mig, sa han, men jag måste nog gå. Jag ber så mycket om ursäkt, det är tidigt, jag vet, du är förstås besviken.

– Nej, nej, nej, ljög Vanja, jag är ändå så trött, det har varit en lång dag.

– Ja, förstås, sa han utan att uppmärksamma att Vanja bara försökte vara honom till lags. Arbetet lägger beslag på ens vakna tid, det går ut över allt annat. Du ska förstås få sova.

»Hur blev det så här?« tänkte hon.

Ebbe slogs av grymheten i Vanjas ord. Hon ville vara i fred. Han hade tvingat sig på henne. Vid första bästa tillfälle skyllde hon på arbetet och skickade hem honom. Varför förstod hon inte att han inte alls ville lämna henne? Att de där meningarna i samband med andningsproblemen formulerades per automatik? Uppväxten hade präglats av just såna här tvära, ordlösa avsked. Många gånger fullt medvetna sådana. Andra gånger, som nu, reflexartade.
 Men hon skulle ju inte ha svarat som hon gjorde om hon verkligen hade velat ha honom kvar, tänkte Ebbe. Hon skulle ha fört honom till sig. Förklarat sin oro. Sagt att han inte borde ge sig ut i mörkret. Inte i det tillstånd han befann sig i. Han skulle ha bett honom att stanna. Åtminstone tills vidare.

Vanja tolkade alltsammans som ödet. Ibland pressande hon motgångar till sin yttersta spets, bara för att få större anledning att odla sin melankoli. Hon fick i denna stund som hon på något undre, självplågande, plan önskade.

Ebbe Bergström klädde på sig. Skor, basker, handskar, rock. Vanja stod intill och betraktade hur förhoppningarna rann henne mellan fingrarna. Hej då, en onaturlig kram, en kyss på kinden, osäkra leenden, vi ses, och så var dörren stängd. Vanja hasade sig ner mot golvet med dörren som stöd. Från trapphuset ljöd stegen dovt. När porten smällde igen blev det tyst i lägenheten.

Ebbe halkade lite vid ett gathörn. Han undrade:

»Ville hon att jag skulle gå?«


Kapitel 5: Kramp

December kom plötsligt.

Just den här dagen inleddes med en storm som höll sundbybergsborna vakna hela natten. Mot morgonen hade vinden sopat igen vägen med enorma snödrivor.

Vanja vaknade i sin lägenhet. Hon gick bort till fönstret, trevade efter fönsterhaken. Rummet blev för kallt. Fönstret slogs igen.

Hösten hade varit den svåraste och vackraste i Vanjas liv. Allt i omgivningen gick att se i ett nytt ljus. Hon försökte komma ihåg hur det hade börjat. Någon gång i september hade hon hyrt en bil för att frakta en fåtölj från Ikea till lägenheten. Vid avtagsvägen mot Solna hade hon för en stund glidit iväg för långt i tankarna. Snott ratten för mycket åt höger. hon hade skakat till, vaknat och vänt tillbaka bilen. I förarsätet hade hon sedan kommit att förundras över sina egna känslor. Så spännande allt hade känts?

Förvirringen var den första i en rad som under hösten hade rammat henne. Vi minns Vanjas hetsiga uppträdande på institutionen. Brytningen med Professorn. Uppehållet med avhandlingen. Ebbe Bergströms sorti och hoten mot grannfrun. Efter det avslutande intermezzot hade hon låst in sig i lägenheten och på heltid arbetat med den nya avhandlingen.

Mot eftermiddagen satte sig Vanja vid skrivbordet. Motvilligt. Arbetet gick trögt. Hon hade i veckor tyngts av orimligheten i att uttrycka verklig kvalitet. Allt hon skrev var meningslöst svammel. Så fort hon skulle plantera sina ord hindrades hon av sin nya föreställning. Den att allt meningslöst trams hade valt just hennes fingrar för sin spridning. Därför hade dokumentet nyskapats och raderats om vartannat. Nu var det tomt igen. Och så länge det saknade innehåll kunde hon inte återvända till institutionen. hon hade inte varit där på flera månader. Faktiskt inte sedan avskedet. Och Ebbe, vad blev det av honom? Varför ringde han inte?

Även denna gång var det som förgjort.

Texterna gick att liknade vid syrefria inandningar, verkade vid en första anblick felfria, men saknade innehåll. På sikt var det förstås ödesdigert att syssla med att skriva avhandlingar utan att i själva verket syssla med att skriva avhandlingar.

Vanja trummade nervöst på tangentbordet. Hon tryckte fram några meningar på måfå, men raderade dem. För att börja om från början lyfte hon ut en bok ur bokhyllan. I några minuter skummade hon igenom Duncan Greens The Silent Revolution. Kunde hon recitera ens en mening av det hon försökte läsa?

Nuförtiden var hon sjukskriven. I alla fall tillfälligt då hon egentligen skulle hålla en föreläsning. En ny fortsättningskurs hade inletts. Den kursansvarige hade vid fyra datum fört in Vanjas namn på schemat över föredragshållare. I dag var hon tänkt att hålla en aktuell predikan om läget i USA. Evangeliet var hämtat ur McChesney, första kapitlet, med en gnutta Noam Chomsky. Det var orimligt att begära av Vanja att hålla en föreläsning i det tillstånd hon befann sig i. När hon var på vippen att författa de första raderna till en banbrytande avhandling. Någon annan skulle få rycka in i hennes ställe. Det gjorde varken till eller från.

»Och i ett större perspektiv«, resonerade hon, »finns vi nästan inte.«

Hon vände uppmärksamheten mot datorskärmen. Fingrarna föll smeksamt mot tangentbordet.

»Det som ska förmedlas«, tänkte hon, »måste vara mycket koncentrerat och lättillgängligt. Mina känslor måste bli distinkta, samtidigt ska de måste ses från ett annat perspektiv än mitt eget.«

Vanja hade en fallenhet för organisation. Hon insåg förstås att vetenskapen aldrig skulle godkänna det tilltänkta verket. Därför började hon med en blyertspenna återge konturerna av olika geometriska figurer. Cirklar, romber, rektanglar. Fyllde ark efter ark. Avhandlingen skulle med tiden formulera sig själv. När hon hade utformat den i huvudet skulle den också kunna skrivas ut.

Hon reste sig. Plockade upp de nedklottrade papperna. Vek allihop för att få plats med dem i kappfickan. Under promenaden skulle nog idéerna dyka upp. Det gällde att vara förberedd.


Kapitel 6: Sundbyberg

Sävligt släpade hon sig upp mot vattentornet.

Hon stannade på toppen, spejade ut över skoleleverna på andra sidan berget. De hade rast. Solljus föll på barnen. Känslan var äkta och kraftfull. Eleverna sprang efter bollen som om livet hängde på i vilket nät den skulle hamna. Vanja ville göra något för dem. Men vad? Avhandlingen kändes futtig i sammanhanget. Vad kunde hon egentligen göra?

»Mina barn … mina vänner«, tänkte hon. »Jag ska hjälpa er.«

Hur visste hon inte, men konstaterandet i sig var värt att skriva ner. Ur kappfickan drog hon fram och vek ut de nedklottrade papperna. Ett ark var fyllt av en massa suddigt krafs. Men där var något! Tinningarna värkte av blodets bultande. hon stirrade på rektangeln.

Det här var ett annat sätt att uttrycka sig på! Inte ens idioterna på den medievetenskapliga institutionen kunde förneka genidrag som detta. hon var övertygad om att hon hade rätt: detta var faktiskt det viktigaste.

Sundbybergsborna brydde sig inte om Vanjas avhandling. Hon hade överseende med det. Lösningen var att göra rörliga bilder av alltsammans. Rektangeln som utan en tanke hade klottrats ned såg ut som ett av miljonprogrammets hus. I en sådan byggnad, ensamt utplacerat på ett fält, skulle hela handlingen till Spektaklet äga rum. Alla bitar föll på plats. Själva utgångspunkten till filmen var att människor skulle vakna upp och födas i rektangeln, i huset. Födas så som människor blir till. Eftersom de inte har sett annat än huset kommer de att utgå från att byggnaden utgör ramarna för hela existensen.

Vanja gick ner till busstationen. Åkte buss 515 med manuset virvlande i skallen. Klev av redan vid Råsunda. Hon gick ner mot Solna centrum. Speglade sig i ett skyltfönster och plattade till håret. Bytte sedan riktning för att vända tillbaka till Sundbyberg. Efter en kvart var hon framme vid de första kvarteren. Nu såg hon staden. Inne på Hemköp stod ungdomar i träningsoveraller vid spelautomaterna. De ville tvinga ut några mynt ur maskinen, ryckte vilt i automatens arm. Vanja gick vidare längs Stationsgatan. Män i engelska kostymer hade bråttom. På andra sidan rälsen stod en huttrande folkhop samlad på perrongen. Vanja tänkte på manuset:

»Människorna är flockdjur, de tänker tillsammans … fastän de vaknar i huset på samma gång tror de att någon vet mer än någon annan. Naturligtvis tänker de så. När de öppnar ögonen frågar de varandra varför de är där … men i själva verket vet ingen … men vissa tror, har teorier, det är alltid någon som har det, och folk sätter sin tillit till dem, en del så mycket att de blir vansinniga utan teorierna … och så framkommer intelligentians maktförhållanden, en verklig värld i miniatyr, alla i ett och samma höghus … och varje våning utgör en världsdel.«

Vanja hade beundrat sånt i Sundbyberg som hon i vanliga fall sällan la märke till. Den vardagliga arkitekturen. Taken. ABF-huset. Ljuset. Molnen. Järnvägsstationen. Glidande lät hon staden öppnas framför sig medan hon tänkte ut sitt filmmanus.

»Hur ska jag lösa det här med jordens atmosfär?« tänkte hon. »Ingen tar sig ut ur huset … det påstås att dörren ut ur byggnaden är reglad. Ryktet säger att de som försökt fly gått förlorade …«

Efter den långa tunneln med brummande lysrör vankade hon upp till Sturegatan. Staden levde. Klockslagen ersatte varandra. Hundar på promenad. Sorlet från folket. Pladdrande. Tillfredsställa. Lyckliga. Hon avskydde det. Pendeltågsstationen. Bussen. Tunnelbanan. Affärerna. Vid antikvariatet högst upp på Sturegatan. I skyltfönstret en bok om Wittgensteins brorson.

»Filosofi«, tänkte Vanja. »Mina rollfigurer har egna frågor … Varför tittar de ut genom fönstret? Varför existerar de? … Svaret är naturligtvis att det är för att de alltid har gjort det … Politiska frågor behövs nog också … folkstyre … statsmaktens roll … uppväxttiden … miljö.«

Hon var tillbaka i Tornparken. Satte sig på en svart bänk av metall. Hon svepte kappan om benen. Med otydliga kråkor antecknade hon historiens förlopp. Till och med i detta taffliga skick var berättelsen genial.

En man kanske femtio meter ifrån henne steg ut ur en port och började sopa gatan. Vanja greps av inspiration och kom på:

»Berättarrösten tillhör den man som lär upp hjälten hur hon ska sköta sina arbetsuppgifter … Det slutar förstås med att hjälten går ut ur huset … Vilket symboliskt och självklart slut!«

Tio minuter senare var hon tillbaka vid skrivbordet. Blicken var på nytt osäker. Hon hade satt sig för att skriva. Den sömniga luften. Den mörka lägenheten. Det var ogenomförbart.


Kapitel 7: Fjärrsyn

En svarsruta dök upp på skärmen. Fortsätt eller Avbryt. Hon klickade på Avbryt.

För första gången i livet fick Vanja uppleva känslan av nederlag. Nog hade hon stött på motgångar tidigare, retsamma poängavdrag, slarviga examinatorer. Men det här var på riktigt. Vanja skulle aldrig mer kunna skryta om sitt driv, sitt perfekta cv, där inte en vecka låg fel. För en framgångsrik person som Vanja var bakslagen svåra att handskas med. Hon hade tidigare knappt behövt anstränga sig.

Med händerna för ansikten försökte hon reda ut manusförfattandets hemligheter. Hon önskade att hon hade haft fallenhet för denna konstform, men av allt att döma var begåvningen inte mer än ordinär. Kroppen sjönk ihop. hon lät händerna falla. Uppgivet stirrade hon på parketten.

Mot eftermiddagen ringde telefonen. Vanja svarade. hon hörde Ebbe andas och blev gladare, räknade med att han hade ångrat sig, kanske till och med var intresserad av att få veta hur hon mådde? Det var flera månader sedan de sist talades vid.

– God eftermiddag, sa han, det är Ebbe Bergström från den medievetenskapliga institutionen.

– Ja, jag vet vem du är, svarade hon.

– Jag ser här att du är sjukanmäld, fortsatte han. Influensan går på institutionen, till och med vikarierna är utslagna. På måndag ska du hålla en föreläsning … tror du att du kommer att vara frisk till den?

– Det vet jag inte, svarade Vanja irriterat.

– Som jag sa finns inga ersättare. Vi undrar om du kan dyka upp även om du inte är helt frisk?

– Varför frågar du då om jag är återställd? frågade Vanja. Om jag nu inte har något val?

– Du, jag måste ringa vidare, det är fler som berörs, svarade han.

– Är det så här jag ska behandlas efter en så lång och talande tystnad! sa hon pressat och harklade sig högljutt i luren.

– Sluta, sa han tyst, du gör mig ledsen.

»Vad har jag gjort?« tänkte Vanja. Men djupare, bakom de omedelbara orden, kände hon: »Så bra. Vad skönt. Han är ledsen.«

Dagarna blev fattigare på ljus. Vanja släppte ner persienner och släckte all belysning. Utanför fönstret jämrade sig vinden. Grannfrun rökte som vanligt. Hon stängde igen till köket, tryckte igång tv:n. Ville glömma bort tankar på avhandlingar, filmmanus, förälskelser. Med pekfingret pressade hon ner en av fjärrkontrollens siffror. Mer eller mindre medvetet hade hon beslutat att gå upp i låtsasvärlden. Tv-apparaten kom till liv och världens färger fyllde lägenheten.

Timmarna gick.

Å, hon ville stanna hos bilderna för alltid. Om och om igen dök det upp verkligheter som överträffade lägenhetens dystra. hon blev kvar framför skärmen. Gradvis övergick det bedrövade känsloläget till nollpunkten, där hon stannade. Skälmskt leende betraktade hon omvärlden. Så fort något påminde om hennes egen verklighet bytte hon kanal.

Vanja försökte påminna sig varför hon sprungit iväg från allt. Nu framstod det bara som ett vagt minne.

Det var märkliga tider. Människorna föredrog att engagera sig i lekande vuxna och försäkringsbolags börskurser framför hungrande i Niger, världsomspännande miljöavtal och politiska val. Vanja tog emot bilderna från Michael Jacksons ranch. De följdes av en skildring av en krokodiljakt i Australien. Sedan lärde hon sig laga fiskgratäng. Inte någonstans talades det om att det just den här dagen hade dött trettio tusen barn runt om i världen. Inte heller förklarades att två britter i dag, som alla andra dagar, hade avlidit av passiv rökning på sina arbetsplatser. Att kvinnor endast ägde en procentenhet av världens samlade tillgångar, det sa ingen något om. För övrigt inträffade alla dessa händelser varje dag. En nyhet ska vara ny, annars är det något annat än en nyhet.

Vanja uttryckte inte längre något missnöje över denna ordning. Hon ville inget veta. hon hade Spektaklet på sin sida. Det erbjöd alltid en plats för den som ångrade sig. Tryggt inbäddad bevakade hon utvalda delar från omgivningen. På en kanal var det en man som började gråta, han kunde inte sluta. På en annan kanal uppfördes en stad för döva. På en tredje kanal hoppade en kvinna fallskärm, men skärmen löstes inte ut. På en fjärde kanal hade en hälsorådgivare gått bort, motsägelsefullt nog genom självmord. På en femte kanal hade närmare hundra tusen människor gått under i en jordbävning.

Vanja vaknade efter några dagar till sans. Rummet var mörkt sånär som på det ljussken som silades in genom persiennbladen.

Någon knackade på dörren. Vanja raglade sig genom lägenheten. Nästan girigt andades hon innan hon öppnade upp för gästen. Hon kisade. En främmande man stor där. Profilen var skarp, hakan spetsig. Som en blandning av bockgestalt och bussig farbror. Vanja såg förundrat på den gamle, som öppet visade att han hade för avsikt att kliva in i lägenheten. Mannen lyfte en penna och markerade någonting på den rapport hon höll i en pärm framför sig.

– Hallå hallå, jag heter Nathan Person och kommer från Radiotjänst, sa han hastigt. Jag ser att ni äger en tv.

Antingen hade Nathan sneglat in i allrummet och uppfattat skenet från tv-apparaten eller hade han chansat. Det var inte vidare riskfyllt att tro att någon kunde ha en tv. Situationen var tillräckligt besvärande för att den påkomne skulle ta emot räkningen utan att ifrågasätta iakttagelsens. Vanja fräste irriterat.

– Någon sån jävla låda äger jag inte! svarade hon och bredde ut sin kropp för att täcka av dörröppningen.

Person rättade till kragen. Liksom tyngd av sin ålder suckade han ljudligt. Han höjde ögonbrynen, log återhållet. Ur bröstfickan tog han upp glasögonen, satte dem på sig, tittade ner på sina papper. På nytt läste hon upp namnet på lägenhetsägaren. Ja, det var Vanja Hedmans bostad hon besökte. Person instruerade att alla människor som i Sverige ägde en tv enligt lag var skyldiga att betala tv-licens. Mannen ställde ett fåtal kontrollfrågor efter vilka han hörde efter om han hade Vanjas tillåtelse att gå in i lägenheten för att personligen styrka det Vanja hade sagt. Han fick inget svar. Person klev in, upptäckte den påslagna tv-apparaten, muttrade och började fylla i en talong.

»En sån fräck sate«, tänkte Vanja.

Hon fylldes av en mäktig livsenergi, marscherade förbi mannen, drog kontakten ut ur väggen, lyfte tv:n och med den förvånade licensmannen kvar i lägenheten gick hon ner med den till grovsoprummet. Med ett dån splittrades rutan när tv-apparaten släpptes på det kompakta cementgolvet. Efter trettio sekunder var Vanja tillbaka.

– Nu tar vi det från början, sa hon och sammanförde händerna, du frågar om jag äger en tv och jag svarar just som förut. O nej, kära du, jag äger ingen. Hur har du kunnat få för dig den tokiga idén? Och någon radioapparat äger jag ju inte heller, men det gör min granne, du kanske skulle prata med henne istället, hon skulle kunna behöva lite sällskap! Stick!


Kapitel 8: Tillbaka

Utan skärmen återvände Vanja snabbt till vardagen.

På måndagen satt hon i rummet på institutionen. Trädgrenarna utanför fönstret vajade. Flinande, fåniga ansikten och mössor spatserade med sina hundar längs Karlavägen. Vanja var böjd att tro att de hånade henne. Hon var alltmer böjd att tro det.

I dag förväntade sig samhället mycket mer av henne än fönstertittande. Å andra sidan var det vetenskapliga arbetet i grund och botten en reflexiv process. Det stod nedskrivet någonstans. Men framsteg väntade. Det kunde hon lova. De försvunna månaderna var bara en väg hon hade slagit in på, en rörelse inom henne som inte hade kunnat hejdas. Och så manuset. Varför hade det skänkt sån tröst? Hon kunde inte begripa det.

Väsentligt senare blev rummet trångt. Besökaren var en av de i regel frånvarande, en hafsig kvinna, uppsvullet ansikte, med någon slags fördjupning i ena kinden. Det såg underligt ut. Hon flinade säreget när hon steg in, hade väl hoppats på att få vara ensam. Men snart blev hon på ett lysande humör:

Tillbaka, ser jag, inte längre sjuk?

Det är som du säger, sa Vanja.

Kvinnan hostade.

Men, lade hon till, det är bara kroppen som har varit tyngd av sjukdomen. Tanken är som bekant rörlig.

Så sant, sa hon och nickade, så sant.

Vanja fick en förevändning att i några minuter uttala sig om konkreta problem, kodnummer, öppettider, schemaändringar. Vilken god insats hon stod för i denna scen. Sen kände hon en barnslig lust att fråga:

Ja, men vad har hänt sedan sist? Här på institutionen. Har något hänt … menar jag?

Hänt och hänt … jaha, så som skvaller? undrade kvinnan och såg road ut. Har väl inte hänt mer än vanligt … eller jo … du vet Adjunkten?

Vanja nickade.

Hon har setts ute på en krog med han, ja, vad heter han, i receptionen.

»Självklart!« tänkte Vanja. »Så måste det vara!«

Ebbe Bergström, påpekade hon.

Han ja, nu vet jag inte mer än så, men det är väl vad som har hänt, inte så mycket.

Vanja skrattade, nästan glad över ha fått förklaringen till månaderna av tystnad. Hon borde vara stark nog att möta nederlaget. Det var elakt av den dumma kvinnan att baktala Adjunkten. Vad Ebbe beträffade konstaterade hon att hon haft rätt. Han sökte efter något annat än en neurotisk mara utan framtidsutsikter. hon var i behov av någon som fanns där hela tiden. Någon som Adjunkten.

Jag har aldrig tyckt om det här rummet, sa Vanja utan tydlig orsak. Det är instängt, torrt, vidrigt.

Hon reste sig och gick.

Allt det här med Ebbe Bergströms svek satte igång en ökad tankspriddhet. Saker och ting ordnade sig inte som de brukade. De ordnade sig faktiskt inte alls och om de mot förmodan gjorde det bildade tingen endast tokiga mönster. Såna mönster är svåra att fokusera på. Vanja tappade dem ur sikte, blev virrig.

»Ebbe, ja, så listig hon är«, tänkte Vanja, »ja, listig, det är han … lömsk är han … Fan ta honom! … Han är inte värd mig. Ingen är det, ingen är värd mig … Nu går jag hem! Ja, det gör jag, går hem. Ha-ha! Nu blir de snopna, när jag kommer hit, ska hålla föreläsning och allt, och så går jag hem. Ha-ha!«

Redan i korridoren stoppades hon. Professorn kom gående tjugo meter längre fram. Trots avståndet lade han märke till Vanja. Professorn log nöjt. Den förlorade dottern hade tydligen kommit på andra tankar. Allt som nu återstod var för dem att prata lite. Sedan skulle doktoranden komma på rätt spår och i rullning.

Ett kort meningsutbyte: Jaha, du är här, Ja, det är jag, Så trevligt att se dig, har du tid att tala en stund? Ja, det antar jag, Så bra, då säger vi så. Långsamt styrdes stegen mot Professorns kontor. Dörren förslöts bakom Vanja och Professorn klappade henne på ryggen:

Det är bra att du tagit ditt förnuft till fånga, unga dam.

Nog för att Vanjas förnuft var fångat, men när Professorn sa så klingade det nästan falskt. Hon skakade av sig tanken. Professorn tog en promenad runt skrivbordet, satte sig på andra sidan.

Kaffe? Nähä.

Tröttheten kom inpå Vanja. Det var varmt i rummet, tryckande och luften var full av damm. Hon fick huvudvärk, det bultade. Hon kliade sig i hårbottnen. Det var tveklöst så att hon höll på att bli galen.

Professorn var omåttligt hurtig. Kanske skadeglad över att Vanja inte stod emot systemet och hade vänt tillbaka? Gladde han sig över att än en gång ha fått rätt? Vanja kunde ha fått rätt, hon kunde ha skrivit en annan avhandling, hon kunde ha hoppat av, men gjorde det inte. Sånt hade Professorn varit med om tidigare. Han var rutinerad. Vanja letade efter något att fästa blicken på, visste inte vad. Slets mellan olika detaljer. Väggur, nej, fotot på Professorns dotter, nej, hon fastnade en stund för en ljusgrön mapp. Varför nu den var så viktig.

– Vad är det där? frågade Vanja och pekade på mappen.

– Titta själv, så får du se.

Jaha, det var den där avhandlingen. Hon bläddrade hastigt igenom den. Ett äckel la sig över tillvaron. Så usel texten var. Det entoniga språket. Innehållsförteckningen med sina asymmetriska punktrader. Det förbisedda kommatecknet efter årtalet i det andra stycket i den tredje hypotesen. Det låg något smärtsamt över alltihop. Hon slog mappen ifrån sig.

– Vad vill du med det här? frågade Vanja.

– Jag har låtit professorn i Göteborg granska din avhandling, svarade Professorn. Hon blev imponerad. Se själv, hennes kommentarer finner du längst bak.

Mycket riktigt hade någon med vårdslös skrivstil tecknat En saklig och tänkvärd framställning på sista sidan.

– Nu står det väl klart för dig att det här är något som är värt att bygga vidare på? frågade Professorn flinande.

Det var en tanke. Men vem orkade tänka? Vanja svarade inte. Hon hade redan förut intalat sig detta. Det var nonsens, lönlöst och tjänade inget till! Samtidigt tyckte hon att det låg något tilltalande i att erkänna sig besegrad.

»Vad ska jag ta mig till?« funderade hon. »Arbetet är ohyggligt, en tjock gröt av bagateller. Kan jag ändå låtsas som ingenting, skriva det för att få ut min doktorstitel? Kanske gör jag klokast i att bara göra som hon säger?«

– För det där andra ämnet du talade om blev det som bekant inget med, sa Professorn fortsatt flinande. För sakens skull försökte jag få det prövat, men svaret var som du inser inte överdrivet positivt. Du ersätts för att skriva den här avhandlingen, inte för att skriva om … ja, vad det nu var.

Professorn skrattade. Vanja darrade. Med nageln karvade hon en djup rispa i skrivbordet. Det var en fälla, men Vanja gick in i den. Den föll över henne. Hon överrumplades fullständigt.

»Vad i helvete!« tänkte hon.

Hon stötte ner foten i golvet. Var än en gång försjunken i ett trassel av okontrollerad avsky, eller någons sorts förvirring, något åt det hållet.

»Gubben hatar mig!« tänkte hon. »Och han flinar mig upp i ansiktet! Detta självgoda freak!«

Hon svarade:

– Du gav avslag på en uppsatsidé som du inte ens kände till? Din fårskalle! Insåg du inte att själva Spektaklet stod i begrepp att avtäckas? Och vilken björntjänst du gav vår institution som under kommande decennier skulle ha fått sola sig i min glans! Nej, herrn, det är inte bara djupt upprörande, det är även ett högst inkompetent förfarande!

– Nu … är du … känslobetonad, sluddrade Professorn.

– Hör här, fortsatte Vanja, nu riktigt tillmötesgående.

Hon berättade om sitt filmmanus. Vi minns ramhandlingen. Ett flervåningshus där människorna kläcktes och tillbringade all sin tid. Det var till detta projekt hon var i behov av finansiella medel, för att på heltid studera manusskrivandets hantverk och sen omvandla tankarna till ord. Själva filmandet var en småsak i sammanhanget. Så fyndig som intrigen var. Men det förstod förstås Professorn.

Men det förstod inte Professorn. Han skruvade obekvämt på sig. Tittade länge ner i sina händer. Andningen var tung. Han satt så i fem, tio, femton sekunder. Det var under en sådan inandning som Vanja la märke till Professorns slips. En kavalkad av grälla färgtoner. De trängde in i sinnet. Helt och hållet åtskilda från varandra. Ingen som helst enhet. Färg på färg på färg. Hon tog sig för magen.

Jag har aldrig tyckt om det här rummet, sa Vanja på nytt, lika plötsligt som tidigare och med samma avsaknad av tydlig orsak. Jag måste resa mig, gå måste jag, nu måste jag gå. Vi får ses och talas vid, eller bara talas vid. Senare.

Hon reste sig och gick.

Det var komiskt hur hon blivit behandlad. Hon kände skrattet inom sig. Inte ens arg kunde hon vara på den tafatte Professorn, så trög som hon var! En bur som letade efter en fågel. Flyg, flyg, bästa Vanja, lyft!

Någon försökte hålla henne på marken. Så besvärligt. En student. Vanja vred kroppen av och an när studenten spärrade av korridorens mynning och frågade: Återställd? Ja, men nej, sjuk igen, måste gå, har inget här att göra, När får vi tillbaka hemskrivningen? Vilken onödig oro du brottas med. Vad händer med föreläsningen? Jaha, du ger dig inte, men var lugn, min tanke var att högt ur Prefektens noteringar, så tala med honom, han vet mer än jag, tror hon, ja, det tror han verkligen.

Vanja tappade koncentrationen. Stod där med alla partiklar framför ögonen. Buffade omedvetet undan studenten.

– Det är nerverna, sa hon baklängesgående, du får förlåta mig … måste rusa … och du har inte så mycket till val, eller hur? … att se mig rusa, menar jag … och le … för Guds skull, glöm inte bort att le!

Hon sprang till tunnelbanan, for hem.

Men nu lämnar vi Vanja för en stund. Rättare sagt är det hon som lämnar oss. Vi behöver inte bege oss särskilt långt. Låt oss återvända till den medievetenskapliga institutionen där Ebbe Bergström sänkte blicken mot armbandsuret.

Han reste sig, tittade ofrivilligt i spegeln innan han tog sig till undervåningen. Varken utanför eller i Furhoffsalen syntes tecken på undervisning, istället en lapp som förklarade lektionen inställd. Samtidigt som vår huvudperson bytte tunnelbanelinje i T-centralen frågade Ebbe Bergström den student som helt nyligen hade talat med Vanja vad som hade blivit av föreläsaren.

Studenten hade blivit illa berörd av doktorandens uppförande, svarade: hon verkade disträ, överansträngd, nog inte helt frisk. Ebbe vände upp till receptionen, ringde till Vanja. Signal på signal. Inget svar. Hon satt i köket och fantiserade om grannfrun. Andades in cigarettrök och lät telefonen ringa. Ebbe ville förklara sig. Adjunkten hade stått bredvid honom, ja, när han ringde och frågade om Vanja kunde jobba. Därför var han inte vänligare. Adjunkten var jobbigt efterhängsen, han kunde inte tala fritt. Det hade varit nog ändå med att han hade sagt att han var ledsen. Adjunkten hade sett undrande ut, hört upp med papperssorterandet, men frågade ingenting.

Det rörde sig alltså om ännu ett av dessa missförstånd som Vanja nästintill magnetiskt drogs till. Skadan var trots det lika betydande. Den känsliga själen hos vår hjälte sårades oändligt.

Och hon reagerade därefter.

Hon drev runt, tyckte om promenadstråket vid Råstasjön, styrde stegen dit. Sicksack mellan höghusen, snömassorna. Gick fort i vimlet. Hjärtat bultade hårt. hon segnade ner i parkområdet som öppnade sig. På det grusbelagda spår som stod emellan den dundrande vägen och den av kommunen uppgrävda insjön började hon röra sig fram längs kustremsan.

En tant med slarvigt knäppt rock bugade sig i en hälsning. Vanja gick förbi. Det förvånade henne att någon kände igen hennes ansikte. Hon skakade på axlarna. Var det något som var meningslöst i denna stund var det hennes eget beteende.

Träd närmade sig och passerade. Fötterna gjorde avtryck i den brustna jorden. hon klev på en tom Fanta-burk. Tröttheten kom inpå henne. Hon hade ont i lederna, fann en bänk, borstade byxbenen fria från småsten. Runt omkring henne fortsatte rörelsen. Någon klippte sjuka grenar av en björk. Änderna masade sig upp mot grusgången. Himlen mörknade. Molnen slog över till regn och åska. Vanja blev ensam. Det snurrade i huvudet. Vattnet var svart.

Vanja satt på träbänken med ryggen mot bilvägen, kände inte kylan som slöt sig om henne. Hon betraktade sin kropp. Som väntat fann hon att den hade blivit genomskinlig, som hopväxt med bänken. Och runt henne började tingen klyvas. Inget lät sig längre överblickas. Allt tycktes än dras isär, än pressas samman, och så isär. Avlägsna bilder. Labyrinter av ord. Allt ordnades för hennes ögon. Möttes och förenades, och sprängdes.

Vanja antog att hon hade funnit sanningen, och sanningen att säga — hon var inte särskilt förtjust i den. För nu flöt även hon omkring. Fullkomligt sönderdelad, som en del av världsalltet.

»Det är vatten, det är en brygga, en bänk, en himmel. På andra sidan av molnen undanhåller sig inte ett kolossalt och outforskat universum … Jaja, vi säger att det inte är något annat än moln och himmel, ja, moln och himmel … Inget mer med det … Men å! Sluta tramsa, försök i alla fall! … Äsch!«


Kapitel 9: Isolering

Hon tog sig hem.

Hela kvällen rann i väg. Längst in, i sovalkoven, satt Vanja hopkurad. Hon var på vippen att gråta. Trött och förvirrad, förvirrad därför trött. Det var bara galet alltsammans! Vinden sjöng och skakade om gatubelysningen. Sång efter sång. Som en oändlig och sorgsen konsert.

Timmarna avlöste varandra.

Till sist morgon igen. Ett fint regn drev mot fönstret. Dörrar öppnades och stängdes i trapphuset. Befolkningen skenade fram och tillbaka på gatorna. Skolbarn, arbetare, rappa steg utanför lägenheten. Det regelbundna följde schemat. Då for en varm flodvåg genom Vanjas kropp. Efter några minuter föll hon ner i sängen.

Från munnen kom frustningar. Droppar av svett sipprade ut genom huden. Drömmarna styrde henne fram och tillbaka. Hon vaknade klockan var fyra på eftermiddagen. Mörker igen.

Några mil längre bort, på institutionen, avrundades arbetsdagen. Från fikarummet hördes innerliga skratt. Faxmaskinens papper byttes ut. Prefekten åkte hem lite tidigare för att hämta barnen hos dagmamman, och Ebbe Bergström gjorde ett nytt försök att komma i kontakt med den planlöst drivande doktoranden.

Vanja var något mer tjänstvillig än tidigare.

– Vad vill du mig? mumlade hon. Prata högre, jag sover!

Ebbe hade överseende igen. Han bidade sin tid. När möjlighet gavs för ett instick förklarade han sig. Vanja fick höra de omständigheter vid vilka det första samtalet hade genomförts. Hon lyssnade, skärrades först av missförståndet. Hon knorrade fram lösryckta meningar. Men vid närmare eftertanke gjorde det varken till eller från om Ebbe Bergström tyckte om henne. Han bara pratade och pratade. Påstod till och med att hon hade slutat skriva på den nya avhandlingen! Ingen sanning kunde få hennes hjärta att frysa som denna. Hon svarade trött att hon avsiktligt gjort sig oanträffbar.

Plötsligt mindes hon något. Hon ville berätta om ett fint minne. Lika taget ur sitt sammanhang för Ebbe Bergström som för oss sa hon:

– Jag ser framför mig hur vi sprang längs fälten. Vi var lyckliga, med ljusa tankar.

– Vad säger du? frågade han.

– Vad säger jag?

– Det du talade om är bara påhitt, tillrättavisade han henne, det har aldrig hänt.

– Inte hänt?

– Jag är ledsen.

– Jag hittar på? frågade hon förvånat. Min hjärna hittar på?

– Ja.

Hon liksom nyktrade till. Ändå kunde Vanja minnas hur hon på väg till ängen hade bemödat sig för att hålla bilens kurs, med Homer Simpson påhejande i baksätet. Saaben svängde åt alla håll, var omöjlig att manövrera. Som hon hade försökt att hålla bilen under kontroll. Som hon hade försökt!

Hon avslutade samtalet.

Ändå var det en behaglig historia. Kanske kunde hon vid denna sinnesstämning även klä sitt filmmanus i ord, nu när hon hade sovit på saken och låtit hjärnan bearbeta den senaste tidens impulser och utkast? Nog kände hon sig i denna stund fantasirik.

Bråttom. Vanja sköt upp dörren i köket, satte sig framför datorskärmen. Idén kunde bara överges i samma sekund som den var tänkt. Vanjas blekblå blick stirrade intensivt på skärmen.

Men nej!

När ordbehandlaren öppnades låstes Vanjas kreativa ådra. Orden blev inte bryggor mellan sinnet och språket. De blev bara murar. hon blundade, knöt händerna i raseri och började banka på tangentbordet. Mycket var hon dömd till, och mycket kunde hon godta utan att brusa upp. Men att aldrig få utlopp för denna sin själs önskan … hon fick svårt att samla sin uppmärksamhet … förargligt var en underdrift … det var fruktansvärt … en undergång … ett hjärnans koncentrationsläger! Hon grät.

»Alltihop är inget annat än sjukt och förvirrat«, tänkte hon. »Sånt måste ha varit annorlunda en gång i tiden … det här är ju … ja, vad är det?«

Det var synd om Vanja.

Hon beslöt att undvika allt som på något sätt kunde ställa henne i dålig dager, stannade därför hemma. Dessutom tyckte hon ändå inte längre om Sundbyberg, institutioner, tunnelbanor, promenader, affärer, människor. Hela deras värld av betong, plast och metall var så skrattretande. På avstånd kunde hon inget annat än generas över sitt deltagande i detta opålitliga samhälle.

Ett lager av smuts la sig över lägenheten. Framemot eftermiddagarna vaknade hon. Musik från grannarna trängde fram till Vanja och hon lyssnade till den som om den spelades inom henne själv. Mot nätterna fick en ruskig sorg henne att vilja yla mot månen. Hon hörde allt som ägde rum i byggnaden. Dygnens mekaniska och mänskliga ackord. Grannfolket släntrade in så sent som vid fyratiden på morgonen, lyckliga, sorglösa. Somnade gjorde hon inte förrän på morgonen.

Onda drömmar malde och malde. Tankarna rörde sig som meteorskurar. Dagarna gled förbi. Hon somnade, vaknade. Huvudet blev trängre. Hon var för trött för att läsa böcker, tidningar, för slö för att aktivera sig. Vissa nätter sov hon på golvet, vaknade vid någon obestämd tid upp med värkande rygg. Olyckligt försökte hon förklara för sig själv att en människa är värd lika mycket som de prövningar hon utstår.

Morgontidningen och posten blev dygnets viktigaste riktmärken. Något enstaka julkort damp ned på hallgolvet, bara standardiserade lyckönskningar. De enda brev som faktiskt riktades till just henne kom från Nathan Person på Radiotjänst. Tv-uppsägandet hade inte registrerats i bolagets register. Det sändes inkassokrav.

Hur blev det egentligen så här? Vanja som hade allt, hög status, utbildning, sociala kontakter, ekonomiska resurser. Så avstod hon från allting.


Kapitel 10: Hypokondri

Vanja vaknade av att klockan i kyrktornet slog tre.

Den kunde lika gärna ha slagit fem, elva, tolv, det var ändå bara siffror. Åren bröts ner som allt annat, månader, dagar, timmar, minuter, sekunder.

Hon reste sig. Gråsparvar kantade fönsterblecket, men de flaxade bort så fort hon fingrade på haspen.

»Vidriga kräk!« tänkte hon.

Vanja ställde sig bredbent som för att slänga sig ut. Istället betraktade hon minutvisarens gång över urtavlan. Hon bar dubbla lager kläder, började ändå rysa. Och nysa.

»Håller jag på att bli sjuk?« tänkte hon.

Hon hade länge haft på känn att något otrevligt skulle hända henne. Det verkade ofrånkomligt. Vanja stängde fönstret och gick till köket. Knappt hade hon hunnit nysa igen förrän hon lutade sig bakåt och tog sig för ryggen. Hon stelnade till. För vad var det där? hon pressade ihop läpparna, kände med handen över ryggslutet. Något ojämnt. Omsorgsfullt kände hon efter, flera gånger och från alla möjliga vinklar. Var det … visst inte … men jo … kanske … en elakartad svulst … skulle hon dö?

Det gick inte många dagar förrän hon på allvar förstod att kroppen börjat förtvina. Cancern drev snabbt fram. Hon satt i sitt hörn i sängen och grubblade. Vad spelade det för roll? Hon hade ju gett upp allt. Redan levande död. Hon smålog, kliade sig i håret, tittade ut genom fönstret. Aldrig skulle hon komma att lämna lägenheten. Kroppen skulle hittas här. Så förvånade alla skulle bli.

Det föll snö, mycket snö. Den till en början välvilliga inställningen till bortgången övergick till oro. På avstånd betraktade hon höger arm och kände hur den föll ifrån henne. Hon tänkte på hur hon en gång blivit sövd som barn. Hur hon skrattade. Nej, intygade hon när läkarna med fingrarna räknade ner, jag kommer inte att somna om fem, fyra, tre seku …

»Det är vad som händer nu«, förstod hon, »jag somnar in. Och armen lämnar mig!«

Inom henne skrek en röst:

»Nej! Det är inte så här det får sluta, inte så här! Det är för odramatiskt och oöverlagt! Jag är för ung!«

Hon reste sig, fäktade med armen, tänkte på hastiga ansiktsförlamningar och cancersvulster, fann under sängen vikter som hade varit orörda så när som när hon stuvade ner dem till flytten. Armhävningar! Häv, häv, häv. Vikter upp och ner. Hon återfick kontrollen. Lossade greppet om vikterna. Armarna blev viktlösa.

»Jag ska inte dö i dag«, intalade hon sig själv, »jag ska inte dö i dag. Jag ska inte dö i dag!«

Kampen ackompanjerades av onyktra människor från grannvåningen som med buller och bång firade, ja, vad som helst, någons namnsdag. De närmaste dagarna blev hon mycket religiös, tillbringade timmar åt att från sovalkoven komma underfund med världsalltets förgänglighet. Hon både knäppte händer och bad till högre makter. Allt hade kommit mycket nära henne, sånt som skulle inträffa långt, långt fram i tiden. Brukade liv avslutas så där, utan att något viktigt eller spännande någonsin inträffade?

Dagar förflöt i förtvivlan. Sömn eller andra berusningsmedel fick fungera som lindring. En kväll fick hon en lysande idé. Hon ringde sjukvårdsupplysningen. De var dessvärre lika okunniga som hon själv. Det här var en fråga för en läkare att undersöka, kunde inte göras över telefon. Hon satte sig på sängen igen. För- och nackdelar vägdes noggrant. Hon la sig ned, stödd på armbågen. Även Big Brother-deltagare skulle få tillstånd att lämna huset under såna omständigheter. Hon lät övertala sig.

Dagen efter vankade hon mot vårdcentralen. Efter att ha suttit i en väntsal en längre tid blev hon inkallad för observation. Läkaren hade tätt sittande ögon, smutsigt hår. Efter att Vanja berättade varför hon hade kommit brast läkaren ut i ett hånfullt fniss. Vanja fick lust att skratta med henne.

Ett irriterat uttryck uppstod då i läkarens ansikte. Hon hade stött på patienter av Vanjas typ tidigare. I doktoranden såg läkaren en fasad, ett ytligt förstånd, en viljesvag människa som i Afrikas vildmark skulle ha gått under efter bara några minuter. Krypet framför henne hade förmodligen ändå någon välbärgad släkting som kunde se över de förtvinade lederna och det uppsvällda egot.

Läkaren gjorde sin plikt, betraktade, kände, tryckte mot Vanjas ryggslut. Och så ett skratt. Nu skrattade också Vanja. Utan att ännu ha fått höra en förklaring antog hon att döden just hade skjutits upp. Läkarens goda humör försvann än en gång. Så också Vanjas.

Det var inget mer än en simpel fettknöl, förklarade kvinnan. Den var visserligen harmlös, men gick att operera bort om den vållade obehag. Vanja borde börja motionera. Läkaren skyndade att påpeka att Vanja förmodligen satt stilla för mycket. Troligen i en och samma ställning. Detta borde hon göra något åt, annars väntade med tiden ryggproblem.

Vanja skämtade om sin begynnande puckelrygg. Läkaren mumlade något avvärjande och pekade mot fettknölen. Ett osunt leverne får ofta svåra konsekvenser! Sen släpptes Vanja ut ur rummet.

Hon vandrade snart utefter backen upp mot kyrkan. Och tänkte: Jaha, var det inte mer än så här? Inte ens livet lyckades hon glädja sig över särskilt länge. För bara någon timme sedan hade hon kunnat koppla bort allt det andra, kunde av instinkt koncentrera sig på överlevnaden. Men den störda maskinen behövde bara få ett kugghjul bestruket med olja. Nu kunde den återvända till sin normala produktionstakt.

Så vad väntade?


Kapitel 11: Sankta Lucia

Nya och ändamålslösa dagar.

En regntung eftermiddag med isigt dugg satt Vanja vid fönstret, lyssnade på stad. Någon gick tungt över på övervåningen. Golvplankorna knarrade. Långt borta hamrade någon. Hon satt orörlig. Satt så länge.

När vi betraktar skeendet i den lilla lägenheten utgår vi lätt ifrån att inget händer. Att omvärlden visserligen omsluter Vanja och hennes fåtal kubikmeter, men att den inte kan tränga sig in. Det är inte sant. Tunna väggar eller känsliga golvplankor utgör visst inte mer än antydan till omvärld. Ändå hade Vanja ofta alltsammans framför sina ögon, med laptopen i knät.

Det fanns så mycket att se. Så mycket att sjunka in i. Rubriker. The coldest december since late 1800s?, Dela skärm med varandra och Brain scans help think away pain. Musik. Efterklang, Jacques Brel och Iiris Viljanen. E-postmeddelanden. Ebbe, jag behöver dig, Trött på Spam och Virus? och How Does It Feel To Be Loved? Människor. Inga-Britt Ahlenius, Karl Staaff och Debbie Reynolds. Det var allting, och när som helst kunde hon stänga av. Även då och för sin inre syn kunde hon inte se inget annat än trådlösa nätverk, bevakningskameror, tangentbord och routrar. För det var så världen var konstruerad. Med flämtande armaturer, röda, gula, gröna. Servrar som tog emot trafik. Brandväggar som motade trafik. Utskriftshanterare, kopiatorer, skannrar. Textmeddelanden till mobiltelefoner, tusentals i sekunden. Runt, runt, runt. Maskinmässigt gick allt i lås. Miljoner, miljarder signaler som forslades till rätt fåror. Pixlar växlade pålitligt färg på skärmarna. Telefoner ljöd och grannens tv-apparat virades in i en enformig mardröm, där allt upprepades om och om igen.

När hon stängde av datorn kände hon sig mycket ensam. Ju mer hon betraktade på avstånd, desto mindre blev hon själv. Det var som om små försåtliga satser av gift hängde i luften. Kanske var det därför sundbybergsborna undvek henne? De var inte i stånd att se den verklige Vanja Hedman. Så fort hon vandrade ner till Tulegatan för att köpa fryspizza och lämna papper, burkar, glas till återvinning, kände hon de där brännande blickarna. Ville egentligen bara hälsa tryggt, le mot spädbarn i trehjuliga barnvagnar, klappa och lugna kopplade, gnyende hundar.

Vid det laget hade regnet börjat falla hårdare. Alldeles efter att kyrkans belysning slogs på inträffade något oväntat. Det knackade på dörren. Vanja stod stilla och tittade tyst mot trapphuset.

Vem?

Tankarna drog iväg med henne. Andningen var behärskad. Händerna slöts tätt mot handtaget. Hon öppnade. Allt föll på plats. Drömmen tog vid där den sist avbröts, som om uppehållet inte hade ägt rum.

– Din pajas! skrek Vanja. Vad fan gör du här?

Besökaren kom av sig. Nathan Persons armar och ben veknade. Tigande stod han kvar med skjortan öppen i halsen, yllekepsen rakt sittande. Händerna fogades och sjönk ned under nyckelbenet. Han blev stående vid tröskeln en god stund, kikade försiktigt in i lägenheten. En aning glimtade till i tv-licensmannens hjärna.

– Får jag … får jag stiga in? frågade han.

– Behöver jag ens svara? svarade Vanja.

– Jag … jag … ville … nej, skulle, undersöka.

– Om jag fortfarande saknar en tv?

– Ja … så, stapplade Person. Du har inte betalat. Jag måste sköta mitt arbete.

– Gå in då, stå inte bara där!

Vanja ledde tv-licensmannen in i köket. Diskbänken var skyld av ett fint dammlager. Luften var kvalmig. Kaffebryggaren slogs på. Sarkastiskt berömde hon Person för de välformulerade och känslokalla brevet. Person mumlade generat, fann en stol, satte sig. Fick det sedan kaffet upphällt i en kopp med ABB-logotyp. Han stirrade en stund ut mot hallen, ville säga något, men orkade inte, famlade efter ord, men de slocknade så fort han kom nära.

Vanja ville också prata. Hon fick bara inte riktigt till det. Hon skrattade till, tänkte:

»För vem är jag stum? En nitisk statstjänsteslav som inte ens litar på sina egna ögon …«

Vanja satt med blicken ut mot kyrkan. Person strök med fingrarna över skäggstubben. Vanja iakttog.

»Vilka utstående ögon hon har«, tänkte hon, »och vilken ovanligt skev och uppsvälld näsa … och så härjad hon ser ut … borde raka sig.«

Hon öppnade munnen. Person hade tänkt på annat. Spratt till när Vanja höjde rösten. Därefter fann hon sig, nickade, hummade, drack lite kaffet och visade prov på en yrkesmans tålamod. Vanja lät orden välla ut i en evig monolog. Lät minnen springa fram över köksbordet. Person var trög med svaren, lyssnade bara halvt förstrött. Noterade något om ett uppbrott, någon man som hette Hebbe. Ytterligare något om en avhandling, elledningar, tunnelbanor och Homer Simpson. Han lade märke till hur grannfrun satte igång radion. En smaskande röst skar av samtalet. I Irak har ytterligare en självmordsbombare …

– Sänk ljudet, för fan! skrek Person av reflex.

Vanja blev blek, var halvt borta och förvirrad. Hon betraktade händelseförloppet med beundran. Snart var det möjligt att tala i vanlig samtalston. Men Vanja viskade:

– Hon är en jävla kärring. Jag hatar henne. Hon gör mitt liv outhärdligt. Hon skiter i mig fullkomligt.

Persons närvaro uppmuntrade henne till svordomar.

Tv-licensmannen rodnade. Ryckte koppen ur munnen. La armarna i kors. Lät blicken vandra över väggarna. Svarade till sist:

– … det låter jobbigt, så där ska du inte behöva ha det.

Det var en ordkarg och svårtydd mening, men Vanja var överförtjust.

»Så fulländat!« tänkte hon. »Så enkelt, oförädlat. Just så svarar ett snille som har sett, accepterat, vänt åter och begripit.«

– Vänta här, sa Vanja piggt, du ska få se vad jag arbetar med.

Vanja stack iväg, snubblade fram över köksgolvet, hördes klicka hårt. Snart smattrade skrivaren. Person tog en stor klunk av kaffet. När Vanja kom tillbaka hade hon i handen sitt filmmanus, eller åtminstone dispositionen. Inte behövde Person få veta att något verkligt manus inte fanns. Tv-licensmannen grep manuskriptet. Harklade sig. Läste förstrött, det gick ganska fort. Sedan kallade hon historien för löftesrik och originell. Han tystnade. Av rädsla för att behöva ge en utförligare beskrivning lade han till ett bra och det kan nog bli något … det där.

»Har jag ljugit för honom?« tänkte Vanja. »Tror han att jag är en manusförfattare?«

Det var så lömskt att Vanja plötsligt fick svårt att hantera känslorna. Allt hon ville var nu att tala om hur det stod till. Hon höll andan. Tårar fyllde hennes ögon. Började rinna över kinderna. Det blev tyst. Vanja skakade på huvudet som besatt.

– Jag är ett misslyckande! Förlåt mig! Jag skriver inte på någonting. Jag varken är eller gör någonting. Och det där … filmmanuset … ja, det blev en katastrof … det blev svulstigt uselt, ett misslyckande … det med.

Person var oberörd, tyckte att hela saken lät intressant.

– Så nu blir det där med filmen inte av? frågade han.

I Vanjas psyke klarnade en insikt. Blicken blev bottenlös. Den försvarade henne inte alls, men orden var obevekliga.

– Nej, svarade hon utan att tveka, jag ska snart dö.

Klockan närmade sig sex. Samtalet hade efter hand övergått till grubbleri. Duon hade i timmar beskrivit sina misslyckanden, sporrat varandra till överdrifter. Men eftersom Vanja var döende stod hon som evig segrare i de gagnlösa kamperna om den näst sista eller sista platsen. Person hade först fått ett besvärat uttryck i ansiktet när det kommande dödsfallet avslöjades. Sen, när Vanja tycktes oberörd, hade han återgått till att tala som förr. Möjligen mer uppsluppet. Det kunde han gott bjuda den döende på.

Vanja hade med bultande hjärta avvaktat Persons reaktion. Efter en respektingivande paus hade hon sen inlett ett längre resonemang om grannfrun och rökandet. I stort gick det ut på att hennes lungor föll sönder. Någon gång runt femtiden hade Person velat ha något att tugga på. Vanja gav henne några mjuka kex från skafferiet, bjöd sedan på en glögg från förra julen. Glasen fylldes i omgångar. Några minuter över sex skålade de igen.

– För framtiden! ropade Vanja.

– För filmen! sa Person.

Nostalgiska vindar virvlade upp i dem. Inte ens hundskall från trapphuset kunde upphäva känsloläget. Som en lugn, närande sömn lindades de in i varandras levnadslopp. Person berättade med halvslutna ögon om föräldrarnas skilsmässa. Sin rädsla för pensionen. Om flytten från Rättvik. Om sin barndomsdröm att bli författare. Om hur dåligt ställt han hade det. Och då var det inte konstigt att han var noggrann. Han fick ju provision för varje ogärningsman som avslöjades. Han gjorde många återbesök, var i behov av pengarna, bodde i ett hus i Åkersberga, ärvt av en släkting. Fastighetsskatten hade varit hög, hög. Han hade bott i huset under somrarna som barn. Då var han samvetsgrann, mycket hjälpsam, slogs aldrig. Mitt i samtalets trivialiteter sa Vanja:

– Hör här, sa hon, jag har ett erbjudande till dig.

Person såg frågande på henne.

– Jaså?

– Jag vill att du ska skriva mina memoarer.

Det var ju allt Vanja önskat sig. En sammanfattning, ett förråd där hon konserverades. I flera sekler kunde hon hålla till på någons vind. Vid ett antikvariat. Under ett bord på en loppmarknad. Att hon ljög för Person blev en obetydlig episod i sammanhanget, brydde sig inte om hur det verkade, ville inte mer än övertyga den melankoliske tv-licensmannen till att lyssna och sedan författa de memoarer som skulle bli avstampet för allt det andra.

Lätt undvikande svarade Person:

– Varför inte skriva dem själv?

Vanja dröjde lite med svaret, var tyst en sekund.

– Nej nej, sa hon slutligen, det vore för fåfängt.

– Ja … kanske det, svarade Person. Men varför just jag?

– Du sa att du bär på författardrömmar, svarade Vanja. Och vi har fått en god kontakt, jag känner det. Min tanke är att du kunde komma hit som du har gjort i dag, talar en stund, skriver ner, sedan går du hem och sammanställer. Det blir bra, båda gynnas av ett sådant förfarande.

Egentligen föraktade Vanja människor som Person, men tiderna hade förändras. Förr backades hon upp av folk på institutionen. I dag insåg hon att de varken företrädde någon motsats eller föredraget alternativ.

Men då får du berätta lite, sa Person välvilligt, möjligen en aning påverkad av alkoholen i glöggen, om vad jag ska skriva … alltså … lite mer detaljerat … förstås … annars blir det svårt.


Kapitel 12: En kort biografi

Vanja Hedman föds 12 augusti, 1984.

Fadern dör när dottern är sex år gammal. Vanjas barndom kommer därför att domineras av modern och morföräldrarna, i en socialdemokratisk miljö i Sundbyberg. Hon betraktas som lillgammal. Först vid sju års ålder börjar hon regelbundet umgås med andra barn.

En karaktäristisk egenskap hos den unga Vanja Hedman är hennes förströddhet. Mamman har väglett henne till ett liv som konstnär. Sartre och de Beauvoir är hjältar. Bob Dylan och Janis Joplin anses vara musikaliska storheter.

Vid middagsbordet brukar både filosofi och utrikespolitiska frågor avhandlas. Vanja får en grundlig skolning om läget i världen. Hon tar även lektioner i piano och schack och anses talangfull. Under tonåren håller hon sig i hemmet, läser böcker, skriver poesi och drömmer förstulet om en karriär som skådespelare. Trots mammans tidiga förhoppningar blir hon förtjust när ansökningsbeskedet från universitetet ankommer. Inte ens behöver den 19-årige Vanja fara långt. Hon har beretts en plats på den medievetenskapliga institutionen i Stockholm.

Tiderna har varit goda. Utöver faderns död förekommer inga trauman under Vanja Vanjas barndom. Dessutom är tillståndet i världspolitiken mer hoppingivande än på många år. Ordkriget mellan supermakterna USA och Sovjetunionen trappas av när Michail Gorbatjov blir vald till ny kommunistledare. hon sätter igång reformer för en öppnare stat, och under Vanjas skolår kommer Berlinmuren att falla och Sovjetunionen att upplösas. På samma gång omdanas vad som tidigare har varit Sveriges traditionella handlingsmönster. Neutralitetspolitiken läggs i praktiken åt sidan och landet ansöker om medlemskap i den europeiska unionen. Under denna period försvagas även statens monopol på tv- och radiomarknaden. Utvecklingen av persondatorn och det världsomspännande datornätverket internet kommer också att få stor betydelse för Vanja Hedman, som snart sätter sig in i tekniken.

Som student är hon ivrig och deltar till familjens förvåning i många föreningsaktiviteter. Hon är vid god fysisk kondition, motionerar regelbundet och spelar innermittfältare i institutionens fotbollslag. Studieresultaten sviker inte. Vanja avancerar raskt genom hierarkin, blir antagen till magisterprogrammet. Den påföljande uppsatsen är en succé, är skriven med stöd av professor Hans Zetterqvist och det imponerande resultatet når till Dagens Nyheters debattsida. Ett faktum som får stor uppmärksamhet på arbetsplatsen. Vanja Hedman förefaller vara ett framtidsnamn. Vägen bereds för henne. Snart tillhör hon doktorandgruppen, föreläser på d-nivå och anses mycket fackmannamässig. Doktorsavhandlingen utarbetas efter hand, men efter ett års arbete med en djupgående studie i borgerliga förstatidningars uppköp av socialdemokratiska andratidningar bestämmer hon sig för att bryta upp arbetet för att istället koncentrera sig på en ny avhandling med en annan frågeställning. Institutionen godkänner emellertid inte Vanjas beslut efter vilket hon tar beslutet att lämna doktorandgruppen. Till naturen är Vanja en lugn person. Men när institutionen beskyller henne för falskheter kan hon inte stå emot, känner sig föranledd att avfärda dem i ett utbrott. Hon vill ta heder och ära av alla, men springer istället iväg.

Fram till denna tidpunkt har Vanja vaggats i säkerhet att hon lever en ostörd och lagbunden tillvaro. Nu händer något med henne. hon inser att ingenting längre kommer att bli som förut. Allt som har med Vanja Hedman att göra roterar. Går inte längre att hålla isär från något annat. Efter att ha rusat iväg en gång gör hon det flera gånger. Det ter sig enkelt och rationellt för den nye Vanja. Sånt som tidigare har tagits för givet, bestämmelser för socialt umgänge, förmåga att manövrera känslor och tankar, är bortglömt. Hon plågas av ensamhet, gör visserligen försök att närma sig andra människor. Men det är som förgjort. Hon får i avskildhet framhärda med sitt. Än har hon i alla fall inte gett upp hoppet om en lyckosam framtid. Hon arbetar från hemmet, har nya och friska uppslag och står och hötter med näven vid barrikaden.

En dag blossar något upp och skaver i psyket. Som en sjukdom. Kanske en sådan? Det är ett sår som aldrig kommer att läka. Snart hänger hon kraftlös över samma barrikad, vid vad som det verkar är slutet. Hon tänker på hur hon i sin tidiga ungdom hade en känsla av en högre mening med sitt liv, att vägen till en större andlighet skulle vara enkel och kort. För Vanja är inne på sitt trettioandra år. Det är komplicerat, fyllt av text, skärmar och vånda. Hon försöker trots allt att författa den nya avhandlingen, men ger upp. Med sina sista krafter försöker hon utarbeta ett filmmanuskript. Hon ger upp även denna syssla. Om manuset vet vi ytterst lite. Det har liksom alla andra av Vanjas tillhörigheter utplånats, men de personer som har fått läsa historiens synopsis eller fått manuset berättat för sig talar om någonting synnerligen lovande. Med största sannolikhet satte självkritiken käppar i hjulet för en framtid inom filmen. Förutsättningarna för en stor sådan fanns onekligen.

Det sägs existera en lag i varje revolutionär utveckling att det under en period dyker upp människor bredvid ledaren just när denne som mest behövs. De är dessa människor som är mest användbara just då, som likt befriare lockar fram den största frispråkigheten hos den behjälpte, erbjuder samtal och vänskap. Receptionisten Ebbe Bergström och tv-pejlaren Nathan Person hamnar på det viset i Vanjas virvlar, sugs upp i hennes agerande. Men när det blåser för hårt är de borta. Ensam står Vanja kvar. En våldsam storm fattar tag i hennes overksamma leder. Tillståndet är i högsta grad tärande. hon har samlat så mycket styrka, gjort sig redo för stordåd, men aldrig getts tillfälle att agera.

En känsla av tomhet hugger i henne, en som plågar henne intill döden. Hon har övergett både sin egen identitet och sina anhöriga. Det ursprungliga brottet var sanktionerat av Vanja Vanjas egen logik och moral. Knappt var handlingen utförd förrän hon präglades av ångest. Därför beslutar hon sig för att en gång för alla bemästra känslolivet och låta den tänkande människan utgå som segrare.

Det ligger nära till hands att tro att en särskild händelse ligger till grund för Vanjas beteende. Därmed inte sagt att så nödvändigtvis är fallet. Som framgår av biografins första sidor beskrivs här en irrationell kvinna som lika plötsligt som helhjärtat kan gå in för ett nytt projekt. Likväl hävdar vissa att Vanja Hedmans uppbrott från den medievetenskapliga institutionen grundats i en enskild händelse, en som på allvar fick henne att ifrågasätta både sig själv och sin omgivning. Om inte annat tycks det förnuftsenligt, med tanke på den styrka hennes känsloliv kom att rör sig av och an. En teori som har fått en del uppmärksamhet talar om en nära-döden-upplevelse som ursprung till vad som kom att bli hennes faktiska död. En annan något mer utbredd teori gör gällande att Vanja uppfattade den unge Ebbe Bergströms kallsinne inför hennes uppvaktning som ett stort och förödande misslyckande. Vad vi med säkerhet vet är emellertid att vi ingenting kan veta, svaren har tillintetgjorts. Även om de hade funnits tillgängliga skulle de inte med säkerhet varit behjälpliga, ty förmodligen visste Vanja Hedman själv inte hur och varför hon handlade som hon gjorde. Det gör inte berättelsen mindre betydelsefull eller intresseväckande. Att denna kvinna bar med sig ett mångfacetterat sinne, där flera personligheter levde i symbios, är emellertid något vi kan slå fast. Därmed konstateras även att dödsfallet hade många olika orsaker, förmodligen vitt skilda från varandra, men av Vanja sammanförda.

Av åtskilliga vittnesmål att döma tycktes Vanja Hedman uppsluppen in i det sista. Även om det finns motstridiga uppgifter från boende i grannskapet, som hävdar att denna under sin sista tid ska hon varit en aning vårdslös i behandlingen av sitt utseende men även i kontakten med utomstående.

Från Vanja Hedmans sista dagar i livet finns inte många anteckningar sparade. Hon förde dagbok, men brände upp den och i stort sett alla andra anteckningar innan självmordet. Vad som däremot finns bevarat är de e-postmeddelanden hon då och då skrev till sina anhöriga. Modern ska ha mottagit nedanstående brev den 1 december 2016:

Jag vill föras med den levande floden av människor som svallar fram under mig i underjorden. Jag vill på samma gång lyfta över dem, slå följe med fåglarna.

Andra e-postmeddelanden är mer hoppfulla, som det i utdraget nedan, tillägnat Ebbe Bergström, som skrivs i samband med att Vanja upplever sig göra känslomässiga framsteg:

Min kropp stod intill spisen, vattnet småputtrade mot kokkärlets teflonbotten och alldeles som jag skulle vrida på det reglage som styrde plattans temperatur och slå omkull det kokande vattnet ner i den vita tekoppen kom jag fram till att jag i samma stund hade framkallat ett nytt minne. Det var ett angenämt minne, jag stod alldeles bredvid spisen och skulle just stjälpa upp vatten i tekoppen. Både vattnet och tekoppen var beståndsdelar i det nya minnet. Jag stod alltså vid spisen och insåg att ett nytt minne hade framfötts, inte ett som förde tankarna till ett gammalt minne. Tidigare hade det funnits ett oöverstigligt gap mellan min kropp och känslorna. Vad som bara dagar innan hade kännetecknats som, så kallade, nya minnen var sånt som i mitt tidigare liv hade karakteriserats av att vara, så kallade, minnen som åstadkom känslor. De, så kallade, nya minnena åstadkom alltså inga egna känslor, de påminde mer om att minnen förr i tiden gjorde det. Nu var det förändrat. Inte längre betraktade jag de miljontals molekyler som svängde om i kastrullen, jag såg vatten.

Så sent som den 12 december 2018 tycks hon tillfreds med sina livsvillkor. hon kan skriva sida upp och sida ner om de mest banala företeelser. I exemplet nedan beskriver en till synes belåten Vanja sina gardiner.

Jag ser inte ens orden jag antecknar, jag iakttar någonting annat, orden blir en tillflyktsort, men gardinerna, de är min trygghet. En lågsinnad lycka i en ofattbar värld. Välvilliga, späda vågor som avtar i styrka, från och till blir kulören förtätad i koncentrerat brunt. Löven som faller mot den höstgula fonden, vindströmmar som vid en första anblick beter sig oberäkneligt, men som från ett annat avstånd handlar …

Jag måste faktiskt dra mig hemåt nu, avbröt Person.

Vanja la papperna åt sidan, slutade läsa. Stressat började hon sparka på bordsbenet. Berusningen släppte. Här och var under berättelsen hade hon velat hämta andan, men fokuserat på uppgiften. Nu begrep hon. Nathan Person förstod inte, ville inte, kunde inte sätta sig in i detta. Han satt bara tyst, med en besvärad min. Tom glöggkopp.

Vanja reste sig. Luften var fylld av elektroniska signaler som färdades för att bistå alla trådlösa underverk. De påstods vara harmlösa, men i denna sekund kunde Vanja uppfatta dem alla. De for genom hennes kropp, skar hål i huden på vägen in och ut. Nathan Persson hostade storsint, tuggade på ett kex, reste sig, tackade för fikat.

– Jag hör av mig, lovade han.


Kapitel 13: Karlavägen

En låg, grå himmel sträckte sig över Stockholm.

Kylan hade dragit fram över landet. Vanja satt därför inomhus, vid ett fönster på Karlavägens norra sida. Hade beställt in en falafel som hon långsamt satte i sig. Efter Persons avsked hade hon knappt sovit. Bara tänkt, fyllts av hat. Insåg sig tvungen att göra något åt saken.

I flera timmar hade hon väntat. Det var tråkigt och händelsefattigt, men viktigt. Viskandet och tassandet gjorde henne trött. Hon ville se det med egna ögon. Mittöver gatan stod byggnaden som ett hårt och gåtfullt palats. Rörelser inne på institutionen. I hennes eget rum var lampan tänd. I glaskorridoren sprang studenterna fram och tillbaka.

Klockan halv ett öppnades skjutdörrarna. Adjunkten steg ut, iklädd grön polotröja, svarta kostymbyxor. Ingen rock. Det var lunchtid. Promenaden skulle bli kort. Adjunkten hade fräknar över hela ansiktet, kunde inte någon gång se gammal eller ilsken ut. Hon var så alldaglig att Vanja blev matt bara av att se henne.

Men tätt efter följde Ebbe Bergström. Först begrep Vanja ingenting. Sen kände hon en malande och smärtsam ilning över bröstet. De båda försvann förbi enbuskarna vid grannhuset och in på restaurangen. En kort stund var de utom Vanja blickfång. De satte sig sen vid ett bord intill fönstret.

Vanja stirrade på dem med förakt. Det var som om hennes inälvor ville slita sig ur kroppen. Tinningarna höll på att spricka. Och själen hade mörknat, blivit svart. hon försökte värja sig mot rösterna, skämdes över tankar som inte borde ha varit hennes. Ingivelsen:

»Den där Adjunkten skulle bli ett fint lik.«

Hon var nästan nöjd. Ändå ville hon skrika, få tag på ett rostigt svärd, sticka det i Adjunktens hjärta. Men allt hon hade med sig var sina händer. Förmodligen inte ens dem. Hon såg. Hon såg alldeles för mycket. Ljuset föll i otäcka stråk över paret. Omgivningen som ett grått skimmer. Hon upprepade för sig själv:

»De borde veta bättre … de borde förstå.«

De sammansvor sig mot henne. Undan för undan blev hon säkrare. Så var det. Hon försökte uttyda läpprörelser. Förde konversationen åt dem. Den var smärtsam att konstruera. Vanja försökte ändå vara stark i stunden. Det var bara att bita ihop och komma igen. Ta nya och friska tag. Skam den som ger sig.

Hon fick en slags vision. Det gällde förstås att dra nytta av känslor av detta slag, inte nonchalera eller hålla tillbaka dem. Hon reste sig, korsade den lugnt trafikerade Karlavägen. En kall bris blåste, hon vände bort ansiktet. Håret fladdrade.

När hon kom in i lokalen var det var som om tiden hade gett upp. Som tysta skulpturer ordnades människorna runt henne. Hon valde ett bord på ett betryggande avstånd från fönstret.

En lång stund satt hon med böjt huvud och lyssnade till klappret från klackskor. På sorlet från samtal. Hon höjde huvudet. Allt i rummet formades utan vidare som en tunnel. Hon kunde inte, hur mycket hon än försökte, se annat än hur Adjunkten och Ebbe Bergström i ultrarapid förde maten till sina munnar. Hon åt skaldjurssoppa. Han pyttipanna. Hon drack vatten. Han juice. Varför upptäckte de henne inte? Då skulle hon ju ha erkänt det omöjliga för sig själv, blivit rädd, rest sig och rusat därifrån igen.

Ebbe var direkt ful. Hans linjer utefter kinden tydde på ålderdom snarare än grace. Huden som hängde under hakan var lös som på en kalkon. Han stödde armbågarna mot bordet när han åt. Inte med värdighet, av okunskap. Och vad hade han på sig? Som en skyltdocka satt han vid fönstret och tittade ut. Hon upplevde samma känsla som när hon i skolan skadade sig på gymnastiken. Då möttes hon av fnitter. Hon hade vridit sönder fotleden!

Vanja ville väl. Vad fick hon för det? Så här kunde det inte fortsätta. Dags att göra motstånd, inte bara mota slag hela tiden. Händelserna fogade sig så att ett mord på Adjunkten tedde sig som självklart. Försvarbart. Varför stå emot?

Med ett tafatt grepp fattade hon en bordskniv. Skaftet vilade osäkert i handflatan. Tiden var inne. Hon skulle överraska Adjunkten till synes av en slump, för att sedan forcera kniven in i kvinnans tidigare så trogna hjärta, slita organet i stycken. Adjunkten skulle själv få vara vittne till hur hjärtrytmen stannade av. Känna hur blodet utrymde hjärnan. Vanja skulle verserat torka av kniven med en servett, spotta på kadavret, lugnt gå från platsen.

Från och med i dag skulle hon respekteras.

Hon drog ut stolen. Allvaret. Trådarna i restaurangens glödlampor liksom kyldes ner. En strålkastare riktades mot henne. Uppmärksamhet drogs till den märklige figuren, som hade rest sig upp, stått tyst, men nu satte sig ner på nytt. Under ett ögonblick var det som om hela restaurangen borrade sina blickar i henne och förstod att Vanja var i färd att utföra det mest vidriga av dåd.

Som ett korthus hade modet rasat när Vanja mötte Adjunktens blick. Problemet: Adjunkten kände inte igenom henne! Helt uppriktigt hade rivalen stirrat tomt i Vanjas hatiska ögon. Adjunkten log artigt och undvikande. Sen vred hon blicken mot Ebbe och sa något beundrande om hans händer. Så lena de var jämfört med hennes egna, så oförstörda.

Vanja svor tyst. Inte kunde det ligga i människans natur att inte döda. Historien talade avgjort ett annat språk. Hon bet av en flagnad bit hud från läppen. Hon vände och vred sig.

»Jaha, nu har jag visat vem jag är.«

Ryggkotorna skar in i ryggstödet. Skorna cementerades i golvet. Huvudet blev trött.

»Det skulle vara som att trampa på en mask.«

Hon gapskrattade plötsligt, tittade sig sen skamset omkring. Lyfte ena handen som om hon talade i en mobiltelefon.

»Inte vill jag döda henne, det vore fånigt … Så vilsen jag är, så tragisk … Kan inte någon bara bära mig hem? Du där?«

Hon tittade på en servitör, förde över blicken till en kvinna vid bordet bredvid.

»Eller du? Eller vem som helst?«


Kapitel 14: Gas

Men ingen ställde upp.

Dagarna gick. hon drev som vanligt omkring i hemmet på Bergsgatan 8. I trapphuset hördes julmusiken dag som natt. Vanja satt spanande vid fönstret med fötterna mot elementet. På gatan trängdes sundbybergsborna. De hade fått bråttom, bar tunga kassar när de flöt förbi. Ibland delade de upp sig i två led. Här fanns lugna kvinnor i hårt spända kappor. Stressade pappor utan halsduk. Frusna pensionärer med basker. Den sprakande luften bedövade alla ansiktsuttryck. Käkarna fick arbeta hårt för att tala eller gäspa. Men snart skulle de lugna ner sig. I morgon skulle människor fylla kyrksalen, se på Jesusbarnet i krubban, svänga om julgranar, följa med Kalle Anka på äventyr och efter det riva upp presenterna.

Själv var Vanja fast där hon var. Hon hade fascinerat följt julens uppbyggnad. Nu snart klart.

Skymningen fyllde rummet. Kyrkan doldes av tjock dimma. Gatan hade till sist tömts på folk. Elementets hetta brände på fötterna. Telefonen ringde. Klockan var halv sju. Vanja hade räknat med att få ett samtal.

Det var han skyldig henne.

Här är mitt svar, sa Nathan Person.

Han talade lågt, särskilt sävligt och mjukt.

– Alltså, som du förstår, nej, det går inte … nog bäst att vi inte ses på ett tag … är inte hälsosamt … och biografin, ja, det var väl inte särskilt genomtänkt, bara något du sa … så jag tog det inte på allvar.

Vanja vrålade:

– Ingenting är allvarsammare! Du måste ta ditt ansvar, i det här spektaklet är alla människor hopflätade!

– Nej, svarade Person, mitt svar är nej.

Vanja fick en känsla av något förutbestämt. Rösten mattades av i ett gutturalt läte, kunde inte sluta. Hon hulkade sig obehagligt i luren. Generat försökte Nathan Person upprätthålla en opersonlig ton. Gick sisådär. hon beslöt att ringa vid ett senare tillfälle.

– Vi slutar väl här, sa Person. God jul förresten!

Vanja stod med en stum telefon.

Nästan hela vägen upp hade hon kommit för den branta sluttningen. Inte ens för sig själv hade hon vågat medge att hon var på god väg att bli frisk. Naturligtvis väntade många år av liv, decennier. Den tanken hade hon kommit överens med. Hon hade ju så sent som under eftermiddagen glatt sig å sundbybergsbornas vägnar.

Så knuffades hon hela vägen ner igen.

Hon log giftigt.

Kanske var det rätt åt henne? Hon var medveten om att hon då och då hade begått misstag. Såna begår människor, de blir förlåtna. Hon som bara ville tro på något, om än bara på sina principer!

Det var tomt.

Hon grät ända in på natten. Utifrån trapphuset hördes inga ljud. Barnen hade lagt sig. Deras föräldrar gjorde i ordning inför morgondagen. Det var som om hon inväntade någonting. En plötsligt uppenbarandes Gud. Ett samtal från en ångerfull tv-licensman. Ett jordskred. Istället bara ett enda stort ingenting. När Vanja på allvar begrep vad Nathan Persons falskhet innebar skälvde kroppen okontrollerbart, som i feber. Ängslan blev skräck. Hon började dricka whisky. Alkoholen förstärkte upplevelse, hon hamnade i ett outhärdligt inferno.

Det här måste få ett slut.

Hon vred igång gasen på spisen. Tände inte.

Sen la hon sig i sängen och blundade.


Kapitel 15: Alltjämt levande

Vanja Hedmans avsikt, om det nu var en sådan, var att utföra den modigaste handling hon i sin feghet kunde företa sig. Så hon gjorde det. Sen vaknade hon.

Orörlig låg hon på rygg. Det rungade i öronen. Vad hade hänt med hennes kropp? Skavsår på knogarna, avlånga skråmor längsmed vaden, stickor i fötterna, svidande ögon, och blåmärken nästan överallt. Över golvet sträckte sig en tunn morgondimma. Men det mest förvånande var kylan.

»Jaha, nu förstår jag«, tänkte Vanja, »väggen mot kyrkan är borta.«

Blygrå moln kastade vattenskurar in i hennes krater och kylde ner den värsta eldsvådan. Utsikten var hänförande. Från sängen såg hon hela kyrkbyggnaden och inte bara ett torn. Det var en tilltalande julaftonsmorgon. Men knappt hade hon öppnat ögonen förrän hon slöt dem.

»Så konstigt«, tänkte hon. »Vid den här tiden brukar jag inte vara vaken.«

Vanja försökte åter igen gå igenom alltsammans. Rungandet, huvudvärken, den uppslitna väggen. Varför låg allt huller om buller, vykort, glasflaskor, pocketböckerna? Varför såg hon in i grannfruns lägenhet?

»Det här är en naturtrogen dröm«, tänkte hon.

Tankarna rörde sig vindsnabbt genom Vanjas huvud. Det var som om hon inte kunde tolka vad ögonen återgav. Kanske drömde hon inte. Hon lyfte en liten, liten aning på ögonlocken så att det inte skulle märkas. Det såg ut som vid förra glimten. En kväll gick hon och la sig och morgonen därpå var lägenheten bortsprängd. Vad hade hänt? Det var svårt att komma ihåg. En rörelse med handen. Ett försiktigt skruvande. Sen var allt borta.

Hon steg upp ur sängen.

Benen knakade av sin egen tyngd och en sky av smärtsamma stick störtade över huvudet. Hon var rätt illa däran, borde ha väntat på räddningspersonal. Och det var kallt. hon gick runt i sin pyjamas. Gick till garderoben, bara för att upptäcka att ingen sådan fanns … men … böckerna då? … hon störtade till bokhyllan … som inte stod där … datorn? … men … och den ende som tycktes ha överlevt explosionen var hon själv. De bärande väggarna i sovalkoven hade skyddat henne.

Vanja drog ett djupt andetag.

Stupet hade uppstått där hon förr suttit lutad mot en fönstergavel. Nu fanns där inget fönster. Högar av murbruk täckte golvet, men det mesta hade fallit ner på gårdsplanen. En skur av glas och yttervägg täckte gräset, liksom Sartre-affischen, köksbordet, alltihop. Hon höjde blicken, kisade mot kyrktornet. Som hon älskade den här utsikten, ja, allting med lägenheten fick plötsligt ett sentimentalt värde. Hon försökte minnas. Stadens dämpade sorl. De tidiga morgnarna med grannfruns morgoneko på radion. Stranger Things på den andra grannens tv.

Hon steg in i köket. Dörren hade blivit överflödig, även om vi förstår att den hade undsatt henne. Noga hade hon stängt den i går kväll, som hon alltid gjorde, ville i sömnen inte behöva andas in grannfruns cigarettrök. Den var till och med isolerad för ändamålet. Gasen hade genom hålet i väggen fyllt upp både hennes eget och grannfruns kök. Och stannat där.

Grannfrun, ja. Borde hon inte vara här någonstans?

Hon spanade in i grannlägenheten.

I går kväll hade Vanja hört henne hosta.

»Nu går jag in och ser hur hon har det«, tänkte hon. »En ordentlig titt. Det ska jag ta.«

Hon klev över en tröskel som tidigare bar en annan vägg, en viktig sådan, visserligen isolerad med tidningspapper, men ändå den som avskilde deras världar. Hon såg sig om efter den gamla damen. Men hon kunde inte hitta henne. Så mycket annat fanns inte heller att se. Lägenheten såg ut som hennes egen. Samma mått, komposition. Just som en spegelbild. Två identiska utrymmen hade alltså vuxit ihop till ett enda bur av förödelse.

Med sin suddiga och slöa blick betraktade Vanja grannfruns ruiner. Där låg en stekpanna, en kopp, en samling bestick, en servett, en diskho, några kuvert, en brandvarnare. Hon föreställde sig hur det här hade stått otidsenliga och förmodligen slitna möbler. Just här brukade hon sitta och röka sina morgoncigaretter. Där borta skrev hon brev. Här var telefonjacket. Alla samtal med dottern. Hade hon ens haft minsta intresse av dem hade hon kunnat studera kvinnan så ingående att hon hade haft material för ett tiotal böcker.

Visst hade Vanja retat upp sig på kvinnan. Samtidigt hade hon paradoxalt nog hyst en viss beundran för henne. Hon satt i en enrummare med rymlig hall och sovalkov i ett tredje klassens hyreshus med ett handikapp som hindrade henne från att leva spontant. Någon gång hämtades hon av hemtjänsten, men i regel befann hon sig i lägenheten. Löste korsord över telefonen. Resonerade kring ålderdomshem och gulaschrecept. Det hade varit något lugnt över hennes väsen.

En hallspegel låg sönderslagen vid ytterdörren. Vanja skärpte ögonen och såg sig själv bland skärvorna. Ögonen liksom brann av den orubbligaste livsglöd. Aldrig hade ett ansikte tilltalat henne så. Hon brast i ett skärrat skratt. Det slog henne att något fantastiskt hade hänt. hon levde och hade inte annat val än att börja om någon annanstans. Kunde gott tänka sig att arbeta i ett smalt och dåligt upplyst kontorsrum och författa små fromsinta avhandlingar. Egentligen var hon nöjd. Men så fick hon inte känna, det visste hon.

Nej!

När alla ens ägodelar förstörs blir människan förtvivlad. Och när någon blir utfattig för att hon inte har tecknat någon försäkring ska hon bli kolossalt bedrövad.

»Oj, oj, oj«, tänkte hon. »Vad gör jag nu?«

Hon lyfte höger fot och började stampa i golvet. Det här var orättvist. Lika osannolikt som en lotterivinst. Trägolvet knarrade högt under fötterna när hon med sitt stampande röjde undan ljusstakar, träflisor, bränt papper, champinjoner på burk, en halvt uppbrunnen elräkning. Omkring henne flög dammpartiklar. Hon började känna sig en aning vimsig. Kanske borde hon inte stöta ner foten så här? Det luktade verkligen egendomligt, fränt. Hon såg sig omkring igen. Ja! Hon fick en idé.

»Nog för att jag kan vara förvirrad«, konstaterade hon, »men jag kan ändå skilja på rätt och fel.«

Genast var det till exempel fullkomligt rätt och riktigt att försöka finna reglaget till gasen för att vrida det tillbaka. Inte för att lägga hinder i vägen för något polisarbete, nej, hon ville bara stänga av gasen, bara det. Tråkigt nog hon hade svårt att finna sin spis. Men se där! Inne vid väggen låg delar av grannfruns!

Hon sicksackade sig mellan högarna. Satte sig på huk. Med ärmen lindad kring handen vred hon på reglaget. Så där, nu skulle man nästan kunna tro att den frånvarande grannfrun själv och mycket hänsynslöst hade orsakat alltsammans. Sen tog hon ett bloss av cigaretten och gjorde slut på allt. Det var ju så det hade gått till.

Vad spelade det för roll vems gas hon antände, nu när hon var borta? Det Vanja sysslade med var inte ondskefullt. Rakt motsatt. Så här agerar människor. Det är visserligen dystert, men ändå ett faktum. När allt kom omkring var Vanja inte mer än en människa. Hela det kapitalistiska systemet hade ju vuxit fram för att samhället skulle gagnas av egoism. Efteråt satte hon sig ner, mitt i grannfruns lägenhet, väntade. Nu började huvudvärken bli plågsam. Vanja kände sig väldigt trött. Inom kort fann hon inget annat val än att ge efter. Hon la sig raklång, andades tungt. Huvudet föll, hon tittade ut mot kyrkan.

Det var ljust ute. Regnet skadade parkettgolvet. Snart skar sirener genom julaftonsmorgonen. Närmare, närmare. Vibrationer från människor i trapphuset. Snart skulle de se henne, snart, snart. En nyckel gnisslade i låset, hon vred huvudet, smålog. En mörk rodnad la sig över hennes ansikte. Hon måste ha sett komisk ut, låg i bara pyjamas på ett främmande golv. Tungan krånglade när hon försökte förklara hur allt stod till.


Limbo är skriven av Jörgen Löwenfeldt år 2007. Tio år senare debuterade han med romanen Ensamma tillsammans (Mima förlag) och följde upp med poddnovellerna Människor som går iväg.