Män som inte väntar

Text skriven för Sveriges Radios Radionovellen, inläst av Maja Rung. Även del i poddnovellsamlingen Människor som går iväg.


En fredag när min make påstod sig vara på tjänsteresa fiskade jag upp mobilen för att söka efter honom. Började leta i den där dejtingappen jag misstänkte att han använde. Svepte fram ansikte efter ansikte och matchades plötsligt med en Roman, man, 35 år.

“Jag är på jakt efter någon särskild”, skrev han och inget mer.

Vi satte igång en chattkonversation:

Jag: Ja, men hej.

Roman: Nej, det är inte du.

Jag försökte att fånga hans intresse, skrev att jag forskade om människors jakt efter gemenskap. Min enkät innehöll fyra-fem frågor om hans bevekelsegrunder. Jag undrade även vad som gått snett när min diskmaskin visade felkoden E:23.

Roman: Jag leder dig fel. Det är som jag skrev, jag letar bara efter någon särskild.

Jag: Jag med, faktiskt.

Roman: Har du hittat honom?

Jag: Han bor hemma hos mig, men jag har aldrig mött honom här. Jag tänkte att vi skulle matcha, han och jag, att det skulle ge vårt förhållande en ny glöd, men han dyker aldrig upp.

Roman: Inte min hustru heller.

Vi stämde träff samma kväll. Varför skulle vi sitta av livet i soffor medan våra respektive ägnade fredagskvällen åt andra? Blecktornskällaren låg mitt emellan våra GPS-positioner. Jag slängde på mig en kappa och fixade till håret, tittade hastigt i hallspegeln och kände mig, tja, intressant? Rusade dit för att inte vara sist, eller så att han inte skulle behöva vänta. Men han stod redan utanför, gick inte att missa med sina darrande pupiller. Han hade behövt en cigarett att hålla mellan fingrarna men var väl inte typen som rökte.

– Ja hej, det är jag, sa jag.

– Ja men tjena, sa han.

Det enda bord som var ledigt låg i halvdunklet intill Jack Vegas-maskinerna, vi beställde in två Starobrno på fat, betalade var för sig. Han såg verkligt missmodig ut, ansiktet fårat som hos en sömnlös. Möjligen ljög han om sin ålder, vissa gör ju det för att förbättra sina odds. Jag utgjorde knappast högvinsten, en möjligen bedragen frilansmusiker beroende av makens stadiga inkomst.

– Så vad jobbar du med? frågade jag

– Jag skriver böcker som ingen vill läsa. Vill du läsa?

– Säkert inte.

– Nej, jag menar det.

Han trummade med fingrarna mot bordsskivan, påminde om Art Blakeys Moanin’ med sin mjuka pulserande rytm. Jag var tvungen att fråga.

– Är det Art Blakey?

– Det är Art Blakey.

Han skrattade nöjt och började dricka av ölen redan innan skummet lagt sig. Jag fick honom på gott humör, förklarade han. Normalt gjorde han i och för sig samma sak, drack öl, fast hemma och ensam och gärna lite svårare märken och det fanns väl ingen egentlig vits med att ägna sig åt den sysslan om inte för att döva smärta och dämpa neuroser, så då gick det egentligen lika bra med Starobrno.

Hon, hustrun, skulle säkert komma hem med en god och trovärdig förklaring och sedan förklara sig sömnig och lägga sig med ryggen emot honom i sängen och somna. Hon var alltid trött nuförtiden.

– Trött på mig alltså, sa han.

– Jaha, så tänker du. Ja, det låter onekligen som att du knäckt koden. Kvinnor attraheras i gemen inte av män som väntar.

– Så vad ska jag göra?

– Du ska inte vänta. Så mycket vet jag. Finns inget värre.

En tanke slog rot i hans huvud. Jag kunde se den formas genom ansiktsuttryck. Så var den färdig. Han garvade skevt och inte vackert och vände handflatan inåt lokalen.

– Hon skulle kunna vara här, med honom. Den andre. Mannen som inte väntar.

– Jag antar det, om hon inte är där hon säger att hon är.

– Nej, hon skulle aldrig gå dit hon vill gå, hon skulle välja ett lite sjavigt ställe som det här, där jag inte skulle leta efter henne. Men tänk om …

– Tänk om vad?

– Tänk om hon faktiskt hade hittat oss här. Hon skulle komma på andra tankar. Om mig alltså. Att jag inte är en som väntar, eller vad du sa.

– Berätta mer om dina böcker istället.

En hette Dentalisten och handlade om en tandläkare som smusslade ner mikroskrifter med poesi i patienternas plomber, men blev upptäckt av en kollega när lagningarna sprack varpå denne började kräva ut nya dikter i utbyte mot sin tystnad, men eftersom tandläkaren led av brist på inspiration blev de nya verken så klyschartade att denne insåg sig besegrad och skolade om sig till sjukgymnast. Halva boken behandlade dessa studier.

– Det låter … avantgarde, sa jag.

– Ja, men jag hade läst en intervju med hon Lina Wolff, Augustprisvinnaren du vet, och hon förklarade att en framgångsfaktor bakom hennes författarskap var att hon slutade bry sig om vad som är riktigt, jag menar, grammatik och normer och det här jävla svenska ordvalskonferenserna och istället låta berättelsen växa organiskt genom henne och fingrarna och texten. Du fattar? Paul Auster säger samma sak.

– Jaha, ja, det låter rimligt. Så du skrev om en tandläkare.

– Ja, jag jobbar egentligen som tandläkare.

– Jag förstår.

Nu började jag dricka lite av ölen, den smakade öl, varken mer eller mindre, som all öl.

– Får jag fråga en sak, sa jag.

– Det går bra.

– Ni författare, hur mycket av det som står i berättelsen har hänt på riktigt, alltså hur mycket är du och hur mycket är påhittat?

– Jag har väntat ett liv på att någon skulle ställa mig den frågan.

Nästa morgon låg min make i sängen, fridfullt sovande med lätta drömmar kanske om apelsinodlingar och stridsflygplan. Jag hasade upp och ordnade med frukost, en Instagramvänlig måltid att fotografera från ovan. Fokus på cirklar: grapefrukt, pancakes efter recept från Jamie Oliver, skålar fyllda med yoghurt och blåbär, kaffe i porslinskannan. Han släntrade upp vid tiotiden och då satt jag med morgontidningen och skruvade upp en lycklig röst.

– Kära Victor, har du sovit gott? frågade jag.

– Ja, jo, blev lite sent igår. Landade vid tio och så ville Pontus gå vidare en sväng för att fira kontraktet, och jag är inte riktigt i position att tacka nej, du vet, organisationsförändringen. Men jag drack inget.

– Nej, jag vet. Och jag förstår precis. Slå dig ner. Jag tänkte att du behövde en god frukost efter alla strapatser.

– Strapatser?

– Slå dig ner sa jag.

Han tittade sig omkring som om han letade efter dolda kameror, vankade sedan mot bordet och satte sig mitt emot. Var på väg att inleda en mening, men hejdade sig.

– Vad var det du skulle säga? frågade jag.

– Inget, nej, det var inget.

– Jo, säg nu, sa jag och log ömt.

– Nej, men, är det något särskilt, jag menar med allt detta. Normalt äter du ju keso till frukost liksom.

– Jag tänkte att du behövde det. Att vi behövde det.

– Okej, okej, sa han och började slå nätt med en sked mot sitt hårdkokta ägg.

Att jag hade kunnat försörja mig som pianist var en bedrift. Jag saknade såväl utbildning som rykte, men kunde sniffa upp en möjlighet, ringde till äldreboenden och kursgårdar och förklarade att ingen som jag kunde spela Love me tender kväll efter kväll utan att tröttna eller tappa i intensitet. Det var förstås inte sant och när jag fick uppdragen framförde jag enbart stycken av Keith Jarrett i hopp om att en kännare skulle bli betagen och erbjuda mig en ledig plats i någon avancerad trio. Till följd av beteendet blev spelningarna mer sporadiska, och resorna längre. Det var egentligen inte värt pengarna att fara riket runt för att få trycka ner tangenter efter schema. Men det var så jag träffade Victor.

Han befann sig på Högfjällshotellets försvarskonferens, som alla andra under vecka tre, minglade i pianobaren med en avslagen Ramlösa. När jag hade spelat Birth kom han fram och frågade om jag hade en penna. Jag svarade nej. Han sa att det var synd eftersom han behövde skriva ner sitt rumsnummer. Jag svarade att mitt sifferminne var utmärkt efter mina år i militärens tolkskola (jag hittade på, men vad visste han om det).

– Numret är 351, sa han, kom förbi, vi ska spela memory i kväll. Kanske något för dig?

Jag tänkte att han fann sig snabbt.

Knappt en vecka efter mitt första möte med Roman inträffade mitt andra möte med Roman. Jag hade undersökt var han bedrev sitt tandläkarvärv och avvaktade en resttid som jag bokade åt mig själv. 07:10 en torsdag.

– Du överraskade mig verkligen, sa han.

– Det var meningen.

Han var snabb att försluta dörren bakom mig när jag gick mot undersökningsstolen. Som om jag verkligen agerade älskarinna. Som om vi verkligen var dem vi inte var.

– Ja men, du får väl undersöka mig. Jag misstänker att jag har några pågående inflammationer. Tror du att jag skulle tjäna på att skaffa en tandvårdsförsäkring?

– Du skämtar bara.

– Det vet du inte förrän du undersökt mig.

Efteråt sa han att jag hade några mindre hål som inte behövde åtgärdas, men som det kunde vara bra att hålla under uppsikt. Jag spottade i det lilla handfatet och satte mig upprätt igen.

– Håller du fortfarande på med den där appen? frågade jag.

– Lite grann, sa han.

– Har du sett henne där någon gång?

– Nej, fortfarande inte, men jag hittade en sköterska från avdelningen. Hon visade sig vara riktigt trevlig, vi hade inte haft tid att prata förut, alltså om vettiga saker. Hon letade efter någon att diskutera tennis med, skrev hon. Så nu pratar vi tennis vid trefikat. Roger Federer ska vara framstående har jag förstått.

– Han är väldigt bra, sa jag.

– Ja.

Det blev tyst. Jag hade gott och väl tjugo minuter kvar av min inbokade tid. Roman kliade sig i nacken som om jag blivit ett besvär.

– Har jag blivit ett besvär? frågade jag.

– Nej, men jag tror att jag börjat tycka om dig.

– Jaha!

– Ja, du är lätt att snacka med liksom, vi har liknande bekymmer, det här med våra svekfulla partners och det där.

– Du menar att du vill inleda en relation?

– Det menade jag inte.

– Victor skulle gärna få tro det.

Roman frustade fram ett skratt och började promenera runt mig i stolen och hytte med fingret. Hans ögon lyste som en eldsvåda, och han utbrast:

– Man ska inte vänta hela tiden!

– Vad kommer den här undersökningen kosta mig? Jag har det ganska knapert just nu och kan inte riktigt äska nya medel.

Han sa:

– Vissa saker kan man inte köpa för pengar.

När jag hade hittat fram till rum 351 fanns ingen där. Rummet låg intill ett flipperspel och jag övervägde att ägna resten av kvällen åt det istället för att jaga någon som bara haft tur med en replik. I övrigt fanns det egentligen inget tilldragande med honom. Han var kraftigt byggd, påminde lite om en yngre Lasse Kronér, men utan fryntligheten och med en större dos svärta. Det var väl diskrepansen som intresserade.

Utan vidare placerades en arm framför mitt synfält, han stod lutad mot väggen och påpekade:

– Jag sa faktiskt rum 353.

– Det sa du inte.

– Nej, det sa jag inte. Memory?

Han höll fram en ask. Den var kantstött och prydd med en påtejpad 80-talsversion av hotellets logotyp. Jag besegrade honom tio gånger på tio försök, men han tycktes inte besviken, sa till sist:

– Glenn Gould.

– Vad är det med honom?

– Spela som Glenn Gould. Och humma just som han gör på den där plattan. Det kommer folk att känna igen. Alla kommer att ta dig för ett geni. Då är du hemma, då slipper du lira för förlorare som jag själv och alla andra dövblinda på det här stället.

– Jag bryr mig inte om hur folk tar mig.

Det har gått tio år. Vi försökte yngla av oss under en period men förstod efter några misslyckade försök att vi egentligen föredrog att undvika ansvar, så vi la av, han jobbade vidare med missilpositioneringssystemen och jag började fokusera på att musicera som Glenn Gould och fick några spelningar på Fasching. Mitt namn blev inte känt, men tillräckligt aktat för att ta skada av spelningar på köpcentrum, varför jag utan vidare inte kunde försörja mig själv. Till slut hamnade jag ensam hemma med mobilen på fredagskvällar. Jag hade lärt mig att svepa vänster nu. Plötsligt dök Roman upp igen, och jag svepte höger med tummen.

Jag: Vad gör du?

Roman: Jag har just blivit utskälld av min fru.

Jag: Varför då?

Roman: Hon påstår att jag har en älskarinna. En väninna hade sett mig med en främmande kvinna på Blecktornskällaren i förra veckan. Jag har lite svårt att förklara omständigheterna bara. Du vet: Nä, det är bara en tjej jag träffade när jag nätdejtade, hon letade efter sin man och så letade jag efter min hustru så vi tänkte att vi skulle träffas och sen bokade hon in en undersökning hos mig. Men hon behövde den inte egentligen så vi pratade bara.

Jag: Nej, det låter ju inget vidare faktiskt.

Roman: Hon säger att hon slitit som ett djur för min skull och för vår relation och att jag behandlar henne som …

Jag: Ett djur?

Roman: En använd disktrasa.

Jag: Det behöver inte vara en dålig sak.

Roman: Det är en dålig sak.

Jag: Kvinnor tycker om män som inte väntar.

Roman: Hon säger att jag ska flytta ut.

Jag: Det kan vara en dålig sak.

Roman: Dina tips har milt uttryckt varit helt jävla värdelösa. Kärlek är för fan inte ett spel där man kastar tärning och flyttar pjäser. Det är som att skriva. Lyssna på Lina Wolff.

Jag: Och Paul Auster.

Roman: Precis. Man bara måste det man måste göra för att man måste det man måste göra.

Jag: Jag vet inget om sånt.

Roman: Jag kanske bara skulle ha pratat med henne.

Jag: Ja, kanske det.

Lördag igen. Jag berättade alltihop för Victor vid frukostbordet. Om dejting, mikroskrifter i implantat och min väns förestående bostadsbrist. Nu åt jag keso och avokado, han havregrynsgröt. Han tittade förundrat på mig som om jag löst en gåta för sjuåringar.

– Du får umgås med folk, sa han. Jag har aldrig sagt att du inte får göra saker när jag är borta.

– Jo, men jag tänkte att du letade efter någon annan. Men så fanns du inte där jag letade efter dig. Det är så komplicerat.

– Jag är ju här. Ser du mig? Jag sitter här framför dig.

– Jag ser dig nu, men jag såg dig inte då.

– Du får följa med på våra tillställningar, jag har sagt det massor av gånger. Men du vill inte. Så jag har slutat fråga, minns du? Efter den där gången du satt i ett hörn hemma hos Barbro och bläddrade i veckotidningar.

– De pratar ju bara en massa språk jag inte begriper. Och jag kan ju inte uttrycka mig i noter precis.

Han tog en slev gröt och det dröjde ett tag innan han var var talbar igen. Han fnissade förtjust. Jag tänkte att han var lite fin ändå. Så sa han:

– Vad bra att du funnit en ny vän. Det behöver du. Så jag tänkte att. Nej, det kommer att låta lite dumt.

– Att vad? Säg nu.

Han tog sats:

– Vad sägs om en parmiddag?