Mitt kvarter

En artikelserie där arkitekter bakom bostadsområde går på nostalgitripp. Från Nacka Värmdö Posten 2013–2014.

Ulf Gillberg. Foto: Jenny Frejing

Innehåller vandringar från Orminge, Fisksätra, Järla sjö, Jarlaberg, Stensö, Sjöstaden, Gustavsberg, Kvarnholmen, Alphyddan och Henriksdalsberget. Bildsatt på NVP.se/mittkvarter.


Han skapade Orminge som 23-åring

Han var färsk arkitekt, och hade inte byggt ett enda hus. Då fick 23-årige Ulf Gillberg uppdraget att förverkliga Västra Orminge. Ett område med 2 600 bostäder.
– Det var bara att ta för sig, säger han.

Planerna för det nya området drogs upp i en matsal på Sveavägen. Runt bordet satt HSB-pampar, byggexperter, arkitektkontorets grundare — och så debutanten, den 23-årige arkitekten Ulf Gillberg.

Det var han som skulle konstruera de 2 600 bostäderna i Skarpnäs (sedermera Orminge). Då hade han ännu inte byggt ett hus.

– Det var mitt första jobb. Det var bara att ta för sig, det var en sådan tid, säger han.

Tror du att din ålder kan ha påverkat resultatet?

– Ja, jag visste ju inte hur det skulle vara, att man ”skulle” bygga sex till åtta våningar i långa längor. Det är en fördel med unga människor. De är inte avtrubbade.

Socialdemokratiska Boo kommun hade drömmar om tunnelbanan. Man krävde en hårt exploaterad stadsdel med punkthus. Invånarantalet skulle fördubblas. Arkitek­terna höll emot, ansåg att områdets verkliga kvalitet låg i platsen.

– Vi hade sett effekterna av de höga husen, och började ifrågasätta dem. Dessutom fanns ju inget annat än natur här ute. Det fanns inte förutsättningarna för en stad med butiker och restauranger längs livliga gator, säger Ulf Gill­berg.

Och han fick sin vilja igenom: låga hus överallt, så när som på några punkthus i områdets utkant.

Nära 50 år har passerat. Det är en regnig dag i Orminge. Ulf Gillberg lyfter på paraplyet och tittar nyfiket på ku­berna, som släppts ner bland kullar och tallar. Detta är området han är mest stolt över.

– Man ska gå här i dåligt väder. Allt ser bra ut i sol.

Förutom storleken på husen är själva kulören — det be­tonggråa — det som främst väcker uppseende. Praktiska or­saker låg bakom. Man gjöt fasaden med insidan nedåt i formen. Den släta ytan blev innervägg, som kunde tapetse­ras.

Den raspiga ytan blev fasad. Man försökte förändra den gråa nyansen, men det gick inte.

– Få personer gillar rå betong. Men det fanns då en vilja att jobba med enkla volymer.

Gillar du själv rå betong?

– Ja, rätt använd. Men det hade varit bättre med en an­nan typ av sten, så att det blivit ljusare.

Ursprungsplanen innehöll platta tak, men det blev för dyrt. Taken gjordes i stället av krökta plåtar, som fått hu­sen att likna tågvagnar.

– Jag ville inte ha sadeltak. Det hade sett ut som för­vuxna stugor i betong.

Hade du gjort Västra Orminge annorlunda i dag?

– Ja, det är klart. Men det var en annan tid. Jag kan inte påstå att det hade blivit bättre i dag, men annorlunda. Då brydde man sig inte om den yttre designen. Det var vikti­gare hur husen var placerade och fungerade. Vi hade heller inte med sociologer i processen, som visste hur människor och ting hängde ihop. Den kunskapen fick vi söka själva.

Den brutala stilen har splittrat tyckarna från starten. ”Den första demokratiska nybebyggelsen”, skrev Expres­sen. ”Finns det ingen gräns för hur fult man får bygga?” skrev Aftonbladet. Samtidigt fick husen pris som Nackas bästa moderna byggnadsverk 2001, efter många röster från de boende.

Just Ormingeborna har bidragit till att göra området unikt, hävdar Ulf Gillberg.

– Det var mycket 68:or på vänsterkanten, unga, intellek­tuella som sökte sig hit. Vi hade fixat samlingslokaler, och de blev väldigt viktiga. De fick själva bestämma hur de ville ha det på gården, och så fanns en aktiv Folkets hus-före­ning.

Fler exempel finns på de boendes inflytande. Det fanns bara en bärande pelare i lägenheterna, så invånarna själva kunde ändra planlösningen.

Även den yttre miljön skapades med hjälp av invånarna. De ligger bakom att lägenheterna på bottenplan har bal­kong, och inte uteplats.

– Jag ville öppna upp, och stod här ute med byggarna och diskuterade det. Men då kom boende förbi och sa att folk skulle komma med stora schäfrar och anfalla barnen. Yt­terligare en förklarade att vi inte fick ”privatisera kollekti­vets mark”. Det var en sådan tid.

Invånarna ratade också ett parkförslag från den i dag in­ternationellt erkände landskapsarkitekten Per Friberg.

– De aktiva människorna ville hellre ha en fritidsgård och en plaskdamm. Så blev det.

Vi tar oss till Östra Orminge, som byggdes ett decennium senare, också det under Ulf Gillbergs ledning. Radhusom­rådet framstår som sin västra grannes raka motsats. Ske­net bedrar. Produktionen var likartat industriell och väg­garna gjordes i betong. Därefter lade man på en träpanel, som maskerade alltsammans.

Tror du att de som bor här känner till det?

– De borde i alla fall ha märkt det när de försökt slå in en spik.

Området skulle egentligen rymma femvåningshus, men så blev kommunen borgerligt styrd. Politikerna ville ha marknära bostäder, utan störande bilar.

– Det blev en reaktion på det fyrkantiga och enhetliga. En längtan att få krångla till det, berättar Ulf Gillberg och ser sig omkring:

– Kanske blev det lite too much! Det känns lite stökigt. Samtidigt, visst är det älskliga bostadsmiljöer?

Fakta: Orminge

Västra Orminge
Planerades 1964–1967 — Byggdes 1967–1971
Ansvarig arkitekt:Ulf Gillberg, genom Jöran Curmans arkitektbyrå
2600 bostäder (hälften bostadsrätter, häften hyresrätter)

Östra Orminge
Byggdes 1978–1981
Ansvarig arkitekt:Ulf Gillberg, genom Jöran Curmans arkitektbyrå
712 bostäder (hälften bostadsrätter, hälften egnahem)

Ulf Gillberg om …

… nästa miljonprogram
– Vi står inför ett nytt miljonprogram. Det räcker inte med förtätningsprojekt. Då måste man öppna upp stora områ­den någonstans. Och jag hoppas att man tar lärdom av ti­digare satsningar.

… dagens segregerade bostadsbyggande
– Det svenska folkhemmet finns inte längre. I dag finns rika och fattiga. Det tycks ha blivit tillåtet att bygga hur dåligt som helst bara för att det är hyresrätter. Det byggs många dysfunktionella lägenheter, och nog känns det som att man gett upp en del.

… sitt eget boende
– Jag bor så bra man kan bo, på Strandvägen, högst upp vid Djurgårdsbron. Jag är nog en typisk innerstadsbo. Jag skulle ha svårt för att sitta i bilköer på vägen till jobbet. Men det hindrar mig inte att försöka att förstå hur det är att bo så här, som i Östra Orminge. Hur det är att sitta på trappan med en kaffe i solen och snacka med grannen.

… miljonprogrammets modeller
– Modellerna över områdena var fruktansvärt vackra. Man hängde gärna upp dem på väggen som tavlor. Man hade ett fågelperspektiv på miljön. För detaljerna hade man teck­nare som målade vackra perspektiv, barn som lekte, djupt urringade kvinnor, alltid blommande grenar. Fast dagens datoranimerare är inte sämre på att fuska.


Han kämpade mot höghus i Fisksätra

”Att det blev så här är en prestation.” Det säger Kjell Rosenborg när han vandrar i Fisksätra, orten han skapade. NVP tog rygg på en nöjd arkitekt.

I en öppning på Fisksätra torg står en torr och knotig ek. Den har funnits länge på just den plätten, först på en äng, sedan i utkanten av en motocrossbana.

Och sedan fyrtio år tillbaka omgiven av betong.

– Den eken står här som ett minnesmärke. Den har överlevt med vissa svårigheter, säger Kjell Rosenborg, mannen som skonade trädet.

– Grönskan berikar Fisksätra, både den bevarade natu­ren på gröngårdarna och vid planteringarna. När knop­parna slår ut blir det som en grön oas. Herregud vad mjukt det blir. Det försonar mycket av det stela och storskaliga.

Tre arkitekter planerade Fisksätra. Kjell Rosenborg är den ende kvarvarande.

De andra två hette Ulf Snellman och Tore Forsman, och utgjorde den duo som 1961 vann Nackas arkitekttävling för marken på den kuperade norrsluttningen nedanför tågspå­ret.

Uppdraget var att med en tajt budget pressa in 9 000 personer på en kvadratkilometer. Kjell Rosenborg klev in i handlingarna först i slutet av 60-talet, då med en stadsplan i handen, och ett uppdrag att förverkliga ritningarna.

– Jag skulle göra det här lite mänskligt, säger han. Jag skulle översätta den storskaliga planen till en trivsam bo­endemiljö.

Mottot var redan satt: Det går att gå, och baserades på en trafiklösning som hade liknats vid Venedigs. Garage placerades i ett våningsplan under hela området, och ut­gjorde den första totala trafiksepareringen i landet. Bilarna skulle maka på sig.

– Det finns inget Venedig i det här. Snellman hade en romantisk idé om det, men jag tycker att Fisksätra klarade sig på sina egna premisser. Man kan röra sig genom hela området utan att passera en väg, och slippa buller och av­gaser. Det var då unikt och nytänkande.

Samtidigt var det just bilarna som utgjorde kärnan i bygget. Bredden mellan husen — 25 meter — hade sin grund i garagens utformning. Då kunde man maximera antalet parkeringsplatser. Samtidigt som naturmarken ovanför sparades.

– Det var otroligt planerat för bilar. Kurvan pekade mot himlen, det gällde att ligga före. Bilarna kunde bli hur många som helst. Därför anpassades de yttre parkering­arna för att kunna bygga på med flera däck.

Kjell Rosenborg har vandrat längs Ålgatan, Braxengatan och Sikgatan flera gånger på senare år, och föreläst för bo­ende om hur orten blev till. Han tycker att mycket blev lyckat. En sådan sak är just trafiksepareringen.

– Det tycker jag fortfarande är en bra idé. Se så lugnt det är. Inte en bil. Barnen kan springa fritt.

Men annat är han mindre nöjd med. Han tar fram stads­planen igen, den han fick i sin hand för fyra decennier se­dan. Den var rationell, med sina lamell- och loftgångshus. Ibland för rationell.

– Som komposition är planen vacker, med tydliga axlar, säger han och drar upp linjer på ritningen med handen. Men formen är stel. Det var tidsandan, man byggde jätte­gator. Jag skulle gärna se små förskjutningar i husen istället. Att man saxade lite. Men kravet på rationalitet gick inte att rubba.

Ramarna för det nya samhället sattes upp av kommu­nen, vars bostadsbolag marknadsförde Fisksätra som ”Skärgårdsstaden”.

– De hade ett område, här skulle det byggas, och så an­ordnades tävlingen. Det fanns en yta nere vid vattnet också, men det räckte inte för att få in alla bostäder. Man fick till exempel dra om järnvägen för att rymma en boll­plan. Därför är närvaron av vattnet, trots läget, inte stark här. Det är ett problem, men inget jag kunde påverka.

Och det fanns strikta regler, som sa att inget fönster får stå närmare en bil än 15 meter. Därför har husen utmed Fisksätravägen inga fönster i gavlarna, vilket skulle borga för en vacker vy, och åstadkomma en mindre sluten upple­velse.

Samtidigt ser han inte området som tidstypiskt för mil­jonprogramsåren. Tvärtom.

– Det här byggdes när entreprenörerna var som mest brutala. De ville ha åtta våningar. Det var ett helvete att försöka få in mjuka argument, men vi försökte hålla emot. Att bygga i en mänsklig skala. I tävlingen var husen fyra-fem våningar. Det blev fem-sex.

– Om ni visste hur hårt det var. Det krävdes att allt var oerhört rationellt och billigt. Fisksätra hade sämst förut­sättningar. Det här var en protest mot miljonprogrammet. Vi skulle få in 9 000 personer här, men vi ville göra det på ett annat sätt. Vi höll nere skalan till varje pris. Det var väldigt estetiskt medvetet.

På Ålgatan 18 finns ett exempel. Huset är sex våningar högt, men känns inte särskilt skräckinjagande, snarare tvärtom. På marken träd och lekplats. I gatuplan finns en träbalkong av radhussnitt. Lite högre upp varvas olika skikt med ömsom plåt, ömsom mangantegel (fastän arki­tekterna föredrog Höganästegel).

– Blicken ska hålla sig här nere, här ville vi koncentrera allt intressant. Våningarna ovanför skulle bara försvinna.

Exemplet är ett i mängden i försöken att mjuka upp närmiljön. Färgsättningen, jordfärger i rött och ockra, var ett annat.

– Svårigheten är inte att göra bra saker, utan att få göra bra saker.

I ursprungsplanen fanns en hel del som aldrig förverkli­gades. Så som ett stort Fisksätra centrum, som skulle bli det kommersiella navet i Saltsjöbadenområdet.

– Då kom Tippen, mitt i projektet. Förutsättningarna ra­serades. Våra planer sjönk ihop. Tänk om vi hade fått göra det!

En annan ej genomförd plan är att bygga ett till etage ovanpå biblioteket, med samlingslokaler och en ljusgård. Allt är ordnat för det. Rör är dragna. Marken är gratis.

– Bästa tomten i området.

Och så borde det finnas kaféer och andra lokaler längs med Fisksätra allé, tycker han. Liksom att man borde öppna upp området ut mot de omgivande gatorna, och göra entrén för gående besökare mer inbjudande.

De senaste åren har synen på miljonprogrammet sakta börjat omprövas. Det gäller inte minst för Fisksätra, där den genomsnittliga kötiden för en förmedlad hyresrätt i fjol var sex år. Den som ställer sig i kö i dag kan få räkna med en bra mycket längre väntan.

Samtidigt håller ryktet, som länge var skamfilat, på att förändras. Inte minst tack vare de boendes eget engage­mang.

– Det blir bättre och bättre. Självkänslan har förbätt­rats. Jag har märkt av den skillnaden.

Han vankar vidare, tittar nöjt på platsen han själv skap­ade.

– Det är väldigt positivt. Vi jobbade så mycket med all­ting. Tänkte så mycket, jobbade så envist. När det byggdes var entreprenörerna som hårdast. Att det ändå blev så här är en prestation.

Fakta: Fisksätra

Arkitekter: Ulf Snellman, Tore Forsman och Kjell Rosen­borg.
Huvudansvarig för bygget: Seth Granberg.
Kom till efter en arkitekttävling 1961.
Byggdes: 1971–1974.
De omgivande områdena Båthöjden, Fiskarhöjden och Få­gelhöjden fördelades ut till ”förlorarna” i tävlingen, och byggdes under samma år.
Invånarantal: 7 475 personer (2010). Orten är Sveriges mest tätbefolkade.
Ägare: Stena fastigheter äger alla lägenheter, efter att ha köpt beståndet av Nackas tidigare bostadsbolag Nackahem 1996.


Småstaden Järla byggdes för svensk vinter

Årets mörkaste dag var i fokus när Järla sjö byggdes. Husen är utformade för svensk december, och de är färgsatta för att sticka ut. Kanske inte konstigt att små­staden blivit internationellt uppmärksammad.

– Jag bara kom på det.

Vi står och tittar på ett vitt välvt trästycke ovanpå ett svagt sluttande tak. Konstruktionen är unik för Järla sjö, förklarar arkitekten Vernon Gracie. Han har anpassat den efter årets mörkaste dag.

Så här: Sverige ligger i norr. Svenskarna behöver sol. Trästycket reflekterar ljuset, och ”funkar över förväntan”. Dessutom minimerar takets sjugradiga lutning skugg­ningen på byggnaderna bakom.

– På årets kortaste dag lutar solen 7,5 grader. Det inne­bär att taken inte bidrar till att skugga husen bakom. Det gör livet bättre både för folk och planteringar.

Kollegan Håkan Jersenius spanar ut över fasader i gult, falurött, mossgrönt, och lila.

När området planerades befarade tyckare att färgvalet skulle uppfattas som anstötligt. En grå dag som denna känns det inte riktigt så:

– Det är ofta dåligt väder i Sverige. Då måste man jobba med starka färger, säger Håkan Jersenius.

Duon, som ritade Järla sjö, har genomfört många vand­ringar längs gränderna. Sammanlagt handlar det om 150 turer med gäster från knappt 30 länder. Många kommer från Japan, Nederländerna och Danmark, och de förtjusas av en nybyggd småstad med rosenbuskar, bryggor och ge­mytligt låga byggnader. Variationsrikedomen är stor, inget hus tycks vara likt det andra.

Samtidigt är marken tätt exploaterad.

Hur kan det gå i betongboxarnas tidevarv?

– Besökarna säger att det inte finns så många platser i världen som är så här. Jag tror att det handlar om att fri­göra sig från det som är trendigt. Man är ofta för uppfylld av de idéer man har vid en viss tidpunkt, säger Håkan Jer­senius.

I Nacka och Saltsjöbadens tidning den 19 november 1970 presenterades en mycket tidstypisk plan för dåvarande Järla industriområde. Området i södersluttningen skulle ge plats för ett väldigt företagshotell — en enda jättebyggnad för 5 000 personer. Satsningen skulle bli unik i Europa.

Men så blev det inte.

Decennierna gick, och förslag efter förslag ratades.

Grannarna i Lillängen ropade alltid högst.

Håkan Jersenius var ledare för en kurs i stadsplanering i Nacka kommun, och hittade 1997 en lösning som väckte villaägarnas gillande. Förslaget innebar en barnvänlig och modern småstad med en touch av Arboga. Samtidigt skulle de historiska industribyggnaderna bevaras och rustas upp.

Förslaget antogs, och irländaren Vernon Gracie, som i många år jobbat ihop med Ralph Erskine, kontrakterades som arkitekt.

Vi vandrar mot vattnet.

– Här ville vi ha ett sammanhängande gatunät mot Lillängen. Men de som bodde där ville inte det. Kommunen var lyhörd. Men det är inte svårt att ändra på det beslutet om man vill, säger Håkan Jersenius.

Firma Jersenius/Gracie är ändå nöjda med det mesta i Järla sjö. Så som att gårdarna uppfattas som gemytliga (folk säger hej till främlingar), placeringen av vardagsrum mot gatan (för att kvällstid ha upplysta fönster mot trotta­rerna), och växtlivet (med blomning i etapper från vår till höst).

Vid piren når vi fram till den plats som tidigt gjorde om­rådet uppmärksammat i bostadsbilagorna. Husen som står på vattnet intill Gustaf Daléns fyr.

– Vi hade först tänkt ett torg på land. Men en morgon hade Vernon helt enkelt valt att flytta ut det på sjön. Jag var för hämmad att ens komma på tanken. Men ägarna blev eld och lågor. Det här ska vi bygga först, sa de, berät­tar Håkan Jersenius.

Hur fick du idén, Vernon?

– Hur får man idéer? Det bara händer.

Det fanns emellertid en hel del idéer som aldrig genom­fördes. I ursprungsplanen fanns en kanal, som gick rakt genom området, och som var tänkt att avslutas med en vat­tentrappa ner mot Järlasjön. Den ansågs för dyr.

– Det var en stor miss, säger Vernon Gracie.

På torget uppe vid entrén till området planerades för så­väl matbutik, som saluhall, bageri och torghandel. I stället blev det parkering, en 7-eleven-kopia, möbelbutik och fri­sör.

– Jag saknar också ett ställe som Bowlers, som fanns här i början och innehöll bowlinghall, restaurang och café. Men jag styr inte över marknadskrafterna. Modecentret behövde mer utrymme, säger Håkan Jersenius.

Samtidigt, det här med att saker inte alltid blir som man tänkt sig är inbyggt i strukturen. Vernon Gracies filosofi bygger på det:

– Om man uppför ett bibliotek kanske det kan behålla sin form. Men bostäder ändras alltid över åren. Det måste man ta hänsyn till när man skapar nya områden.

Det senaste tillskottet i Järla sjö är bostäderna i den gamla Läderfabriken. Roströda lådor med exklusiva pent­houselägenheter har placerats på taket. Men Vernon Gra­cie blir inte stött.

– Det är tillåtet. Det innebär att det är ett levande om­råde.

Fakta: Järla sjö

Arkitektur och stadsbyggnad: Vernon Gracie och Håkan Jersenius
Medarbetare: Bengt Smideman
Byggår: 1999–2006

Området rymmer 700 bostadsrätter fördelade på lägen­heter, radhus och parhus och 35 000 kvadratmeter kontor­syta, varav 25 000 kvadratmeter fanns i befintliga byggna­der.

Historik: Platsen hette tidigare Järla industriområde, och här har Gustaf Dalén och Gustaf de Laval haft verksamhet. Sten Sture d ä och Gustav Vasa, har båda bott i Järla herr­gård.


Jarlaberg — Nackas svar på Toscana

Det blev varken 15-våningshus, villamattor eller kolupplag. I stället kom Jarlaberg att bli en postmodern toscansk by. Arkitekten Ulf Gillberg berättar hur det gick till.

Ser man Jarlaberg på avstånd får man nästan gnugga sig i ögonen. Plötsligt, mittemellan motortrafikled och oljehamn, tronar en toskansk by på en höjd. Vita hus med tinnar och torn.

Egentligen hade Ulf Gillberg lite mer återhållsamma planer för området, med enklare 50-talshus som förebild. Men så hände något som tvingade honom att tänka om:

Den nya stilen.

– Postmodernismen kom och frälste HSB, som skulle bygga området. De ville absolut hänga på det. Och vi förstod att vi måste spotta upp oss, säger han.

Bofills båge vid Södra station var ett exempel på det nygamla sättet att se på arkitektur. Man skulle gå tvärt emot idealen från miljonprogrammets modernism.

Det förbjudna blev tillåtet: kolonner, färg, utsmyckningar.

– Vi utnyttjade hiss- och fläktrum ovanför trapphusen till torn. Vi använde färg i rent dekorativt syfte. Det gick hem!

Länge var det oklart vad marken runt Birger Jarls gamla utkiksberg skulle användas till. Först fanns tankar om ett kolupplag. Ett tag på 60-talet tänkte man dra hit tunnelbanan och bygga 4 000 lägenheter i 15-våningarshus.

När den planen gick i stöpet ville man lägga ut en villamatta i stället.

Och när även den idén ratades ifrågasattes om man över huvud taget kunde bygga bostäder så nära intill Bergs oljehamn. Lukten ansågs svåruthärdlig. Dessutom fanns en soptipp i området.

– Vi placerade ut smörbyttor för att se hur mycket lukt de drog till sig. Alla som haft smör i kylskåpet vet ju hur det luktar efter ett tag. Vi klarade det testet.

Till sist kunde politikerna i Nacka enas om ett trafikseparerat område (det sista i kommunen) med blandad bebyggelse, hyresrätter, bostadsrätter och radhus.

– Man var medvetna om vikten att inte få segregerade områden. Socialchefen var väldigt inblandad i projektet. Men gestaltningen lade man sig inte i, sådana saker började man intressera sig för först många år senare, säger Ulf Gillberg, som var den som fick uppdraget att rita alltsammans.

25 augusti 1990 invigdes området av kulturministern Bengt Göransson, S. Han ankom i SL-buss och med en konsumkasse i handen (i kassen låg hans tal). Folkligheten till trots: hyresrätterna ombildades snabbt till bostadsrätter.

– Vi lyckades inte riktigt uppfylla ambitionen. Däremot kunde vi variera storleken på lägenheterna, så att det blev en blandning inom varje kvarter. Jag uppfattar Jarlaberg som problemfritt. Jag tycker alltid att människorna här känns lite söndagsfina.

Ulf Gillberg vandrar i området. Så stannar han upp. Vi står vid en av kvarterens gårdar — de som skulle utgöra själva kärnan för bebyggelsen. Han är inte helt nöjd. Själva platsen är okej, tycker han, med 70–80 omgivande bostäder, träfflokal, tvättstugor och lekområde.

Men:

– Kvarteren är lite väl slutna. Det är tveksamt om det är rätt. Man borde nog ha genomgående portar från gågatorna runt om kvarteren in till gården, då får man mer kontakt med varandra.

Politiker befarade i planeringen sociala problem i det nybyggda området, där folk saknade släktband och rötter, och man diskuterade att på konstgjord väg etablera ett socialt skyddsnät för de nyinflyttade, bland annat med ”trapphusombud”. Några sådana tillsattes aldrig.

Det har inte hindrat föreningslivet från att växa sig starkt i området.

– Jag tror att det kan bero på den låga skalan, säger Ulf Gillberg.

Han beskriver Jarlaberg som förortsarkitektur i en mer stadsmässig dräkt, eller med ett lite elakare ordval: förklädnad. Så är också området byggt i samma betongelementsystem som Västra Orminge (som Gillberg också byggde).

Jarlaberg rymmer dock något som få innerstadskvarter kan stoltsera med: högklassig konst. Original av bland andra Peter Dahl, Olle Nyman och Elisabet Hasselberg-Olsson finns att beskåda i bostadsrättsföreningarnas trapphus.

– De var de främsta konstnärerna inom svensk nutidskonst.

För övrigt har de boende själva betalat för konsten: 5 kronor i månaden per lägenhet under två decennier.

De vita husen följdes sedan av en till etapp.

I norra Jarlaberg fokuserade man på vyn från Stockholms inlopp. De nya byggnaderna skulle passa in bland tegelbyggnader och gråa cisterner. De blev därför tegelfärgade.

Så vad hände med Nacka strand? Upprustningen och utbyggnaden av industriområdet Augustendal fanns faktiskt aldrig i tankarna när Jarlaberg byggdes.

– Det är lite roligt att se hur höghusen sticker upp. Men hur de kom till fattar inte jag. Det uppstod på ett par år, jämfört med Jarlabergs 10-åriga planeringsprocess, minns Ulf Gillberg.

Därför är områdena inte sammanflätade, fastän de är placerade som grannar på kullen.

Fakta: Jarlaberg

Byggherre: HSB Stockholm

Ansvariga arkitekter: Ulf Gillberg och Göran Andersson.

Planering: 1978–1982 (planen överklagades sedan i flera varv).

Produktion: 1988–1992, 1 230 bostäder med bostadsrätt, 20 egnahem.

Grannar: Alldeles intill Jarlaberg finns Nacka strand, som tillkom senare, men även Bergs oljehamn, som planeras att bli ett bostadsområde med 2 000 bostäder (läs mer om dessa planer på sidan 7).

Landmärke: Vattentornet, med målning av Åke Pallarp.


Stensö byggdes för tunnelbanan

Tunnelbanan var på väg till Stensö. Då satsade Nacka stort. Tio höghus skulle byggas i skogen, och arkitekterna hämtades direkt från världseliten. Dragplåstret var ett omsusat Berlinkoncept.

Ett grönt streck på en karta avgjorde saken. Här bland tallarna var tunnelbanan tänkt att dundra fram på väg till Bollmora, och då gällde det att snabbt agera om Nacka kommun alls skulle få en station.

Tio identiska höghus beställdes av Malmöbaserade stjärnarkitekterna Fritz Jaenecke och Sten Samuelson, fastän duon egentlig inte hade möjlighet att delta i bygget. Platsen låg alldeles för långt från Skåne.

Så kom den drygt 25-årige Guggen Ressner in i bilden. Han hade fått jobb på arkitektkontoret och skulle egentligen flytta ner med sin familj, men plötsligt fick han tag i en 160 kvadratmeter stor hyresrätt mitt på Hornsgatan.

– Våningar som den växer inte på träd, inte då heller. Så jag sa till Fritz att jag inte längre ville följa med. Då gjorde vi en deal. Jobbet med Stensö var ju i Stockholm, då fick jag jobba med det. Det var mitt första stora jobb.

Ett halvt sekel har gått sedan han senast stod vid Älta centrum, med sitt karaktäristiskt blåa höganäskakel. Då var det med anledning av slutbesiktningen.

Han hade varit ansvarig för hela konstruktionen, från början till slut, och hade haft hyfsat fria händer.

Besöksfrekvensen har visserligen varit låg genom åren, men husen har ändå många gånger fångat hans uppmärksamhet. Guggen viker upp en pappskiva på vilken ett välbekant motiv målats. Ritningen har legat under en glasskiva på skrivbordet hemma i lägenheten.

– Så här skulle det se ut.

Den största skillnaden mot dagens hus är att byggnaderna enligt planen skulle vara helt i gult tegel och målad vit betong.

Slutresultatet skiljer sig något från ritningen, men blev ändå mycket märkvärdigt, tycker han.

I Stockholmstrakten finns bara ett fåtal byggnader som ens liknar skivhusen i Stensö, en klunga om fyra vid Danderyds sjukhus.

– De lånade ”fyra takter” där, men vi var först.

Vad inte alla vet är att Stensö också finns i Berlin. Eller så är det vice versa. Den i kriget sönderbombade stadsdelen Hansaviertel skulle fyllas med nya hus. Arkitektutställningen Interbau anordnades 1957 och världens toppnamn fick chansen att bygga ett hus var.

Alvar Aalto, Oscar Niedermayer och Walter Gropius var några av deltagarna. Fritz Jaenecke och Sten Samuelson ritade Sveriges bidrag. Deras åtta våningar höga byggnad — som står kvar på Altonaer Strasse och i folkmun går under namnet Schwedenhaus — är mycket likt de tio hus som nu står vid Ältasjön.

Guggen Ressner besökte Interbau under en studieresa med en kurskamrat. Han blev starkt influerad — i synnerhet av hemlandets bidrag.

– Jag gillade det skarpt. Och det var det som gjorde att jag sedan började jobba för Jaenecke & Samuelson.

Tillbaka till Stensö. Vi har fått komma hem till Terese Sjöbacka, som har bott i området sedan tvåårsåldern. Här inne i hennes tvårummare ser man det unika med husen. Alla rum, även köket, har balkong. Den löper längsmed hela fasaden. Djupet varierar från en halv till två meter.

Poängen med det?

– Den tunna delen handlade nästan bara om att få ett liv på fasaden, att ge skuggor, berättar Guggen.

Att bry sig om utseende var annars ytterst otrendigt bland 60-talets arkitekter. I stället låg fokus på kvadratmeter, bekvämligheter, naturen och ljuset. Det skulle vara rationellt. Därför brydde man sig heller inte om energieffektivitet. Framtidens el var ju gratis.

– Vi har fått tilläggsisolera, berättar Terese Sjöbacka, som också är nöjd med att de ursprungliga betongräckena bytts ut i bostadsrättshusen.

– Det kändes som att bo i en bunker.

Tunnelbanan kom aldrig till Stensö. Just som området var färdigbyggt ångrade sig regionplanekontoret.

Den nya spårdragningen skulle i stället gå via en annan plats i skogen — Södra Erstavik. Där fanns planer på ett annat nytt bostadsområde. Men det blev varken det ena eller andra.

Egentligen bygger alltså Stensö på en idé som aldrig genomfördes. Husen blev därför för höga, vilket byggnadsstyrelsen tidigt kritiserade. Och läget var för perifert, vilket länsarkitekten påpekade.

Ryktet har heller inte alltid varit det bästa.

– De här husen kallas ibland för ”Strandparksområdet” i bostadsannonser, berättar Terese Sjöbacka.

– Har ”Stensö” dålig klang? frågar Guggen Ressner förvånat, innan han fortsätter:

– Nej, jag tycker att de här husen står sig. Av mig får de ett plus i kanten.

En som håller med är rekordårsforskaren Lisbeth Söderqvist. Hon anser att området är kulturhistoriskt värdefullt, inte minst genom sina särpräglade balkongfronter i betong, som finns kvar i hyresrätterna. Hennes text i Nackaboken från år 2000 har rubriken: ”Dags för K-märkning!”

Fakta: Stensö

Bostäder: Tio skivhus på åtta våningar (fyra uppfördes av HSB, sex hus uppfördes av Nacka bostäder och var hyresrätter). Senare tillkom flera hus. Bygget var det största bostadsprojektet i Nacka i början av 60-talet. Totalt bor ungefär 2600 personer i området.

Arkitekter: Fritz Jaenecke (1903–1978) och Sten Samuelson (1926–2002). De fick också förfrågningar att bygga mer i området, men valde att avstå.

Ansvarig för bygget: Guggen Ressner

Fler byggnader av Jaenecke och Samuelson: Nya Ullevi, Malmö Stadion, Norrköpings stadsbibliotek, Baltiska hallen i Malmö.

Framtiden: Långt gångna planer finns att bygga en småstad i Stensö. Förslaget stöds av Andreas Jaenecke, arkitekt och son till Fritz. ”Det livar upp det hela. Det blev på sitt sätt stereotypt med bara betonghusen”, säger han till NVP.


Pensionärsmyten frodas i Sjöstaden

Många tror att Hammarby sjöstad byggdes för pensionärer. Men det är en myt, hävdar arkitekten Björn Cederquist.

– Så var det absolut inte.

NVP berättar historien om OS-byn som blev bugaboofolkets metropol.

När Björn Cederquist började jobba i Sjöstaden hade han sin arbetsplats högst upp i den gamla Luma-fabriken, med utsikt över kåkstaden Lugnet.

Året var 1996 och det var här planarkitekten Jan Inghe-Hagström och stadens projektledning hade samlats för att realisera den nya tidens stad. Plåtskjulen där nere på den giftiga marken skulle väck, i stället ville man uppföra en ekologisk idealstad, värdig en OS-by.

Arkitekten Björn Cederquist hade i uppdrag att sörja för det sociala ansvaret, med bland annat bostadsmix, skola, förskola och hälsovård.

17 år senare finns facit på hur det gått.

Han är inte helt nöjd. Någon mix har det ju knappast blivit.

– Det är för lyxigt. Målgruppen är så snäv, man måste ha bra inkomst och jobba båda två för att ha råd att bo här, säger han.

Det finns en myt om Hammarby sjöstad. En myt som har tjänat vissa syften. Det är att stadsdelen var planerad för pensionärer med nysålda villor. Inget kunde vara mer fel, hävdar Björn Cederquist.

– Så var det absolut inte. Nej, nej, nej.

Missförståndet har att göra med de allra första husen som restes. Byggherrarna där förutspådde att man i dessa skulle ta emot många före detta villaägare. Men inom kort visade det sig att stadsdelen snarare lockade till sig 35-åringar med barn (som senare kom att kallas bugaboofolket, efter en populär barnvagn).

– Vi från stadens förvaltning hade en befolkningsprognos där vi räknade med ungar. I planen fanns ritat tre förskolor och tre stora grundskolor med integrerad förskola. Det skulle bli en blandad stad för alla åldrar.

Ändå uppstod problem med såväl förskole- som skolbrist. Ett bekymmer som med tiden uppkommit i fler nybyggda områden, noterar Björn Cederquist.

– Det är en fråga om politisk vilja. Det handlar om att våga ta en risk att bygga en skola som inte blir fylld från starten. Dessutom är det ju bostäder som ger kommunen intäkter.

Trenden gick igen på annat håll. Systembolaget, matbutiker och vårdcentralen. Alla ville vänta till området vuxit till sig. Björn Cederquist beskriver processen som en helt marknadsanpassad stad.

– Förr la man ett centrum som kommunen hade kontroll över. Man bestämde att här ska Systembolaget ligga, här finns vårdcentral och apotek. Så gjorde man inte nu. I stället väntade alla på marknaden.

Redan 1991 presenterade Jan Inghe-Hagström en akvarell. Den föreställde översiktsplanen för området runt Hammarby sjö. Här kunde man bygga en stad vid vattnet, visade han politikerna. ”Ett nytt attraktivt innerstadsområde”, sa han. Många blev förvånade av utformningen. Planarkitekten som låg bakom trafikseparerade områden som Minneberg och Södra station pratade plötsligt om rationella rutnät med gator och torg. Med draghjälp av Stockholms OS-planer blev visionen verklighet.

Något OS blev det ju aldrig, men det blev ett Hammarby sjöstad.

Många har under åren blivit förtjusta i kombinationen av butiker, bryggor och vass. Arkitekturkritiker kallade skapelsen för ”det bästa som har byggts i Sverige sedan andra världskriget”, lanserade området som ”en kronjuvel” och liknade ett besök vid ”en solsemester i Spanien”. Andra ansåg att området blivit arkitekturens H&M eller Ikea, då så gott som allt nybyggt i Sverige kommit att inspireras av de kajliggande nyfunkishusen med öppen planlösning.

Jan Inghe-Hagström var nöjd med sitt verk, som han bevakade från sin bostad i Norra Hammarbyhamnen, fram till sin död 2005.

– Särskild nöjd var han med husen i Sickla udde och Sickla kaj. Han var mer bekymrad över att det fanns få stora lägenheter, så man kunde bo kvar när barnen blev tonåringar. I stället blev lägenheterna 40–120 kvadrat. De var lättast att få ut på marknaden.

Men att Sjöstaden skulle bli en ”stad” var inte självklart. I en intervju i tidningen Kritik från 1991 liknade Inghe-Hagström det ännu ej påbörjade Hammarby sjöstad med Röda bergen i Vasastan.

Men ett shoppingstråk blev det ändå.

– I planen finns plats för mycket butiker utmed huvudgatans bottenvåning, det är en romantisk idé om vad som skapar en levande innerstad, men det är för glest med kunder. Samtidigt ville man inte heller ha någon genomströmning av folk. Trafiken har ju dragits runt området, så få utomstående har vägarna förbi. Det var något som våra rådgivare från handeln påpekade direkt, men så blev det ändå, säger Björn Cederquist.

Just detta, stad utan stadsliv, har förre sjöstadsbon André Johansson skrivit om i blogginlägg och tidningsartiklar. ”När klockan är nio släcker Sjöstaden ner”, skriver han om ett område som han kallar för ett småsömningt semisuburbia. Dessutom anser han att den verkliga gågatan finns i Sickla.

Kanske är det också därför som fastighetsbolaget Oscar Properties härom året lanserade ett av sina nybyggen med parollen: ”Tänk på Sjöstaden — tänk nu tvärtom”.

– Det ska bli tuffare. Inte romantiskt som här i de tidigare delarna. Det är glas och svart, alldeles rakt, säger Björn Cederquist lite hånfullt.

Han föredrar själv området han kallar för ”Gamla stan”, alltså de första husen vid Sickla udde och Sickla sluss. De som till en början var svårsålda och mögelhärjade, men som nu ökat sitt värde med fyra gånger pengarna.

– Det är småskaligt och romantiskt. En ö med skärgårdskaraktär. Det nya är väl tänkt att tilltala superyuppisar.

Den som kan sin Sjöstadsgeografi märker hur området blir tätare ju längre ut man kommer. Drivande i den processen var dåvarande stadsbyggnadsborgarrådet Mikael Söderlund, M, som gav tjänstemännen bakläxa och krävde en tätare och mer ”stadsmässig” bebyggelse. I kombination med högre mark- och byggpriser har detta fortsatt.

– I Henriksdalshamnen kan folk hålla sina grannar i händerna när de går ut på sina balkonger. Man har byggt exakt så att brandbestämmelserna uppfylls.

En hel del annat förändrades också jämfört med den ursprungliga planen. Tvärbanan skulle egentligen ha gått till Slussen, Danvikslösen räknade man kallt med, och så skulle man bygga en gångbro från Luma till Södermalm.

– Sjöstaden är bara klar till 75 procent, hävdar Björn Cederquist.

Fakta: Hammarby sjöstad

Uppfört: Översiktsplanen lades fram 1991. Första detaljplanen klubbades 1997. Första invånarna flyttade in i december 2000. Bygget pågår fortfarande.

Bostäder: 2017 beräknas för 25 000 invånare och 300 000 kvadratmeter arbetsplatser. 60 procent bostadsrätter och 40 procent hyresrätter.

Initiativtagare: Planarkitekten Jan Inghe-Hagström (1944–2005). Upp mot 40 olika byggherrar och arkitektkontor har varit inblandade i projektet.

Pris: Området Sjöstadsparterren vann 2005 Kasper Salin-priset som årets främsta bygge i Sverige.

Framtiden: Ännu är inte Sjöstaden färdigbyggd. Kanten mot Nacka kommer att bebyggas med fler hus, liksom området närmast Skanstullsbron. Dessutom hoppas man alltjämt på Danvikslösen, trafikprojektet där Värmdöleden och tågspår ska dras in genom Henriksdalsberget, och frigöra yta för bostäder.


Turister vallfärdade till kooperationens Mekka

Först köptes fabriken. Sedan tog Kooperationen ett grepp om samhället. Tilltaget väckte stort intresse i utlandet, och prominenta gäster gick på guidade turer. NVP tog med arkitekten Claes Tottie på en nostalgitripp i Gustavsberg.

När turisterna kom till Gustavsberg fick de en guidebok i näven. En trettio sidor lång exposé om orten, författad på svenska, engelska, franska, tyska och finska.

Här framgick att man på några få år höjt bostadsstandarden från ett rum och kök för en familj, till två rum och kök — med badrum.

– Besökarna tyckte att det var helt fantastiskt.

Det säger arkitekten Claes Tottie, som på den tiden drygade ut kassan genom att agera reseledare. Det var 50-tal, med bostadsbrist och bilexplosion. Alla ville veta hur framtiden skulle te sig, och kanske fanns svaret i Gustavsberg.

Där brydde sig nämligen fabrikens ägare om hur de anställda levde efter arbetsdagens slut. De brydde sig faktiskt om hela samhället.

– Man började med att mäta upp alla gamla bostäder, och planera om dem och ge dem högre standard. Alla fastigheter rustades upp, berättar Claes Tottie.

Hans rutt brukade inledas vid det första KF-byggda bostadsområdet: Höjdhagen, med 69 rektangulära små funktionella stugor för arbetarna och deras familjer. Nu som då målade i falu rödfärg.

Kulören kan hänga ihop med ansvarige arkitekten Olle ”Thun-Olle” Thunströms tanke att man skulle ”banalisera på slutet, annars törs folket inte flytta in”.

– Först funderade man på bygga tvåvånings lamellhus. Men det blev billigare att göra så här. Sedan ville man ha något som anslöt till skärgårdsnaturen.

I ett zig-zag-mönster är vinkelbodarna utplacerade. Thunström hade vandrat många varv i terrängen och studerat stigarna. Han ville helst inte att husen skulle störa det som redan fanns. Staket saknas följaktligen. Tomterna går in i varandra.

– Naturen skulle vara kvar. Hade vi haft staket hade det blivit som hönsburar. Nu flyter det fram.

Fram till kooperationens köp av porslinsfabriken 1937 hade Gustavsberg styrts av släkten Odelberg, där först Wilhelm och senare sonen Victor agerade brukspatron och ortens högste politiker.

Dessa hade erbjudit de anställda alltifrån bolån, till barnbidrag och pension. Dessutom utlovades halverad kommunalskatt efter tio års trogen tjänst.

För de 3,35 miljoner kronor KF lade ut fick man alltså inte bara en fabrik med 900 anställda, utan även ett samhälle. Och det var en chans man inte tänkte för­sitta.

Kooperationens arkitektkontor, som till stor del innehöll unga män med funktionalistiska och socialistiska visioner, ville i Gustavsberg skapa ett mönstersamhälle, kooperationens Mekka.

Lite förenklat kan man säga att KF förlängde Odelbergs system med ett halvt sekel. De ägde arbetsplatsen, de byggde daghem, varuhus, klädaffärer och skolor, och de agerade byggherre och hyresvärd. Allt hängde ihop.

De guidade turerna följde ett givet mönster. Från funkisstugorna i Höjdhagen traskade man vidare till tegelradhus på Grindstugärde. Även dessa byggda i funktionalistisk stil. De gick också en vända i Mariaplan, och Hästhagen, med sina punkthus på pelare (inspirerade av Le Corbusiers villa Savoye) där lägenheterna hade utsikt mot alla väderstreck.

Och så avslutades allt med en lunch på Strandvik.

Claes Tottie, som var Olof Thunströms svärson, kom framöver att få en mer avgörande betydelse för Gustavsberg. Han fick några år senare i uppdrag att rita Gustavsbergs centrum. Vid den tiden var det en plats för fabrikens porslinskross, ändå var det här ortens mittpunkt skulle ligga, ansåg KF. I hamnområdet skulle inte butiker och bilar få plats.

Tanken var att motorvägen skulle sluta precis intill det som nu är centrumparkeringen.

– Det skulle vara väldigt mycket rörelse här. Tanken var också att det skulle finnas gångstråk från Hästhagen ner mot centrum. Längsmed vägen skulle det finnas butikslokaler med lägre hyror, med plats för hantverkare.

En sak är klar. Dagens centrum är mycket olikt det som lämnade ritbordet. På ritningen var hela området inglasat, efter inspiration från gallerior i London och Paris. Claes Tottie muttrar under promenaden förbi torget som Stig Lindberg möblerade.

– Det var en väldig skillnad. Nu är det lite Hagalund, säger han och åsyftar det tämligen rigida området i Solna.

– Tillbyggnaderna är väldigt märkliga. Det är dags att städa, liksom samla ihop det. Man borde fullfölja grund-idén.

På Claes Totties cv finns från Gustavsberg en rad villor och tillbyggnader, men även Folkets hus, Gustavs-bergsteatern, och det voluminösa Domusvaruhuset.

– Jag var väldigt nöjd med det, med sin stora spännvidd. Det var den ultimata lösningen på den tiden. Det fanns inga pelare, så man kunde möblera fritt. Säljytan och kassalängden blev maximal.

Värmdös kommersiella nav hittar vi istället när vi sitter bakom ratten på väg från orten. Claes Tottie får syn på Coop Forum och raden av köplador. Det är här och vid köpcentret i Mölnvik som Värmdöborna nuförtiden spenderar sin lön.

Samtidigt som centrum blivit perifert.

– Det är naturligtvis fiffigt för den med bil, säger Claes Tottie lite bekymrat.

– Men det är inga roliga anläggningar. De omgestaltar våra samhällen helt.

Fakta: Gustavsberg

Några av arkitekterna i KF:s Gustavsberg: Olof ”Thun-Olle” Thunström (ansvarig arkitekt 1937–1962) och Claes Tottie. Båda vid KF:s arkitektkontor. Hästhagen, Höjdhagen, Grindstugärde, Mariaberget, Lugnet, Hushållsporslinsfabriken, Sanitetsgodsfabriken, Badkarsfabriken, Kvarnbergsskolan, Runda huset och Gustavsbergs centrum hör till byggena.

Några andra arkitekter: Ferdinand Boberg (Strandvik), Magnus Isaeus (Grindstugatan, Franska byggena, Höjden, Ekedalsskolan), Gustav Améen (Gustavsbergs kyrka), Bertil Ahlqvist (Munkmora, norra Lugnet)

Folkmängd: 11 333 personer (2010)

Namnbytet: Tidigare hette orten Farsta, efter Farsta slott. Slottets ägare Gabriel Oxenstierna ändrade namnet 1640 för att hedra sin far Gustaf.

Framtiden: Fabriksstaden, som ska ligga i hamnen, innebär att 2 300 nya bostäder ska placeras i centrala Gustavsberg. Byggena möjliggörs av att tillverkningen av sanitetsporslin flyttat till Ekobacken.


Funkisfästet banade vägen – här föddes ”ljust och fräscht”

Här finns landets första funkisområde. Sedan invigningen av Kvarnholmens radhus har ljust och fräscht varit ledord för allt som byggts i Sverige. Nu ömsar ön skinn på nytt. NVP tog med arkitekten Claes Tottie på en historisk vandring.

I en södersluttning mot Svindersviken finns trettio märkvärdiga radhus. När de byggdes 1928 var de unika. De låg placerade som sockerbitar i backen, hade knappt någon utsmyckning, så när som på de gröna fönsterkarmarna.

Och här skulle fabriksarbetarna bo.

Då 32-årige arkitekten Olof ”Thun-Olle” Thunström hade året innan besökt Weißenhofsiedlung i Stuttgart. Ett område med arbetarbostäder i den nya strama stilen. Thunström blev tagen — så här skulle även KF:s anställda på Kvarnholmen leva, istället för att hetsa till pendelbåten vid arbetsdagens slut.

Standarden var banbrytande även på insidan. Alla hade badkar och toalett.

– Jag vågar påstå att det är det första utpräglade funkisområdet i landet, säger svärsonen Claes Tottie, som också varit arkitekt vid KF:s arkitektkontor.

Han vankar bland husen, som varit hyresrätter sedan byggåret, och konstaterar att de inte är sig riktigt lika. Vitt har blivit beigt.

– De har tappat karaktär. Jag vet inte varför de gjort det så murrigt.

På Kvarnholmen blev det dock mest tjänstemän som hade råd att bo i radhusen. Två flerfamiljshus byggdes bakom, och där matchade hyrorna bättre en arbetarlön.

Funktionalismen, funkisen, kom att få sitt svenska startskott med Stockholmsutställningen 1930. Nu ville man låta funktion gå före form. Själva utseendet skulle automatiskt framträda, när väl funktionen fått sitt.

Att det var just Thunström som blev epokgörande hänger ihop med arbetsplatsen. Kooperationen plockade talanger direkt från arkitektutbildningen. Många var medlemmar i vänsterrörelsen Clarté. De längtade efter något nytt, och skulle komma att bygga det moderna Sverige, med rådhus, teatrar, skolor, restauranger — och affärer.

– Det var mycket ideologi. Ofta byggdes Konsum-butikerna direkt när orten kom till, fastän man visste att de i början skulle gå med förlust, säger Claes Tottie.

Han kom in i bilden som praktikant 1948, och sedan anställd 1951. Vägen gick via Olof Thunströms dotter Ulla, som han var tillsammans med. Det blev således naturligt att börja på svärfaderns kontor. Och med tiden blev han Thun-Olles högra hand.

Påläggskalven har också kommit att sätta sin prägel på Kvarnholmen. Och inte bara med radhusförlängningar och silobyggen. På öns norra sida, intill tegelpalats och skrikande byggkranar, finns den ”liggande skyskrapa” som kallas för Munspelet, från 1966. Länge tjänade byggnaden som KF-bolaget Kvarnen Tre kronors huvudkontor.
 Detta monument över den framgångsrika spann-målsproduktionen ritade Claes Tottie ihop med svärfadern, som då hade fått strupcancer.

– Vi satt på Gyldene freden och ritade på det. Sedan dröjde det flera år innan bygget kom igång, och då hade Thun-Olle gått bort.

Egentligen är det tänkt att se ut som en mås som breder ut sina vingar. Men sedan 70-talet är huset tillbyggt med ett undre glasparti.

– Jag tror aldrig jag har varit så arg som när man byggde det. Ingen frågade mig.

Först 1992 upphörde Kooperativa Förbundets tillverkning på ön. Då förfogade man över en samling fabriker och mark i ett attraktivt läge. Claes Tottie föreslog i en djärv plan att man skulle bygga bostäder, en bro till centrala Nacka, en monorail mellan Forum och Slussen, ett Nobelmuseum och ett Nacka universitet. Så blev det som bekant inte.

Men en bro ska det bli (den är självklar, enligt Tottie), liksom 2 500 nya bostäder och lika många arbetsplatser. Ön befolkas på nytt, men den här gången har KF ingen roll i utvecklingen. De sålde sitt innehav i fjol.

Vi vandrar längs kajkanten mot Stockholms inlopp. Några arbetarbostäder uppförs inte längre här på ön. I stället vill byggherrarna få köparna att punga ut med 80 000 kronor per kvadratmeter golv (den dyraste bostaden kostar tjugo miljoner kronor). Vad gäller utformningen är den fortsatt stram. Men istället för vitt föredras svart.

– Här var det mörkt. Nästan att det känns lite tyskt, säger Claes Tottie, för att i nästa mening berömma nybyggarnas syn på de gamla husen.

Många av industribyggnaderna kommer att stå kvar. Radhusen och lamellhusen på den södra sidan rör man inte heller. Och så har man planer för ”Munspelet”. Claes Tottie får syn på en grafik över hur byggnaden är tänkt att förändras. Glaspartiet — som en gång i tiden förargade honom så mycket — ska bort.

– Vad roligt! utbrister han.

Fakta: Kvarnholmen
Byggår: 1927–34, 2010–22
Invånare: I dag några hundra personer. När området är färdigbyggt ska 5 000 människor leva här.

Arkitekter (KF:s del):Olof Thunström (1896–1962), Claes Tottie (1929-), Artur von Schmalensee (1900–1972). JM och Peab bygger de nya husen. De äldsta byggnaderna, bland dem Kvarnen Tre Kronor, är från 1890-talet.

Historik: KF köpte hela ön 1922 för att starta en egen produktion och hålla nere priserna på spannmålsprodukter. Man lade ner verksamheten på 90-talet, och sålde sin ägarandel i nybyggena 2012.

Kuriosa: Ön hette Hästholmen fram till 1938, då det blev ohållbart att blandas samman med Hästholmen i Ödeshögs kommun. Mycket post hade genom åren hamnat på fel plats. Tidigare kallades ön Finnholmen.


Husen som skulle nå till himlen

Det var rekordår och det moderna samhället byggdes i Nacka. I Alphyddan fick arkitektstjärnorna Backström och Reinius chansen att skapa entrén till den expansiva kommunen — och de siktade högt.

När Marianne Wiskmann och hennes man baxade in sina flyttlådor och ställde sig vid köksfönstret tänkte hon: ”Här kan det väl aldrig bli något?”

Året var 1964, och hon åsyftade den fria utsikten från sjunde våningen i den då nybyggda hyresrätten. Stockholm låg på ett betryggande avstånd. Värmdöleden fanns inte. Henriksdal restes först året därpå. Hammarbybacken var en soptipp.

– Vi var det sista huset mot stan. Men nu har min utsikt krympt.

Ett halvt sekel har gått. Numera har 89-åringen alla butiker på gångavstånd.

– Jag kanske blir storstadsbo nu?

Men vi backar bandet.

Den trånga och förlegade kvartersmiljön var aldrig tänkt att nå hit. Vid denna tid drog ju en rivningsvåg igång, där centralt belägna kåkar jämnades med marken. Nacka hade således ett guldläge, de behövde inte ens riva för att skapa ett rationellt och funktionellt samhälle.

Här i Alphyddan anlitades landets då hetaste arkitektduo: Leif Reinius och Sven Backström. Ramarna: Mycket folk, liten yta, bevarad natur och bilvänligt.

– Det var en väldigt svår tomt, berättar Adam Backström, son till Sven och vid tiden anställd arkitekt på kontoret.

– Ändå blev det ett utmärkt exempel på hur man kan bygga bra höghus, med jättefina planlösningar, och platta tak som var föregångare.

Framtidstron var stor. Det var rekordår och man skulle underlätta för snabb och enkel förflyttning. Med tanke på Nackabornas redan höga bilinnehav var det givet att Alphyddan innehöll två välutrustade bilserviceanläggningar — men bara en matbutik.

Dessutom fick de inflyttade eget parkeringshus, ett av de första som placerats i ett bostadsområde. För husen med garage ingick en plats i hyran.

– Prognosen var en bil per två invånare, minns Adam Backström.

Ändå räknade planerarna i underkant. Numera råder ständig parkeringsbrist i backen upp till husen, vilket är en ständig källa till irritation bland invånarna.

Åren efter kriget hade trevåningshusen blivit en standardlösning runt om i städernas utkanter. Arkitekterna hade tröttnat på dem. Nu ville man bygga högt istället.

Nacka var en framtidskommun, och gränsen mellan nytt och gammalt var skarp. Svängde du upp på Värmdövägen skulle du känna suset i magen vid åsynen av de röda accenterna på berget.

Backström/Reinius var sedan tidigare vana vid höjder. Några stenkast bort, vid Danviksklippan, hade duon på 40-talet byggt det första ”punkthusområdet”, vilket kom att bli en svensk exportsuccé. Dessa var dock inte alltid uppskattade. I Tyskland kallades byggnaderna till exempel för ”Schweden-Scheiße”, svensk skit.

Bland politiker i svenska förorter låg modellen däremot i tiden. Varför använda mer mark än nödvändigt? Och varför inte bygga högt när man kan? I Nacka innebar det en förändrad skyline med Alphyddan, Talludden, Ekudden, Finntorp …

Från taket kan vi avnjuta vyn. Härifrån kan vi bevaka hela innerstan och halva Nacka. Alphyddeborna pratar gärna om detta panorama. När man går på visning kanske spekulanten först kollar på planlösningar, närhet till kommunikationen och prisläge (husen är bostadsrätter sedan tidigt 00-tal), men det är utblicken som avgör saken.

– Samtidigt är lägenhetspriserna nästan lika oavsett vilken våning man bor på. Faktum är att den med dyrast kvadratmeterpris har legat på tredje våningen, säger John-Erik Ohlsson, ordförande i bostadsrättsföreningen.

I dag anses detta höghusformat inte längre modernt. Stockholms förra stadsbyggnadsborgarråd införde till och med ett förbud mot att i förortsmiljö placera ”hus i park”. Bilsamhället är ute, promenadstaden är inne.

Adam Backström tycker att resonemanget har en poäng.

– Danviksklippan står sig utmärkt såvitt jag förstår. Men det är inga områden som skulle byggas idag på det sättet. Vi har ju utrymme i Sverige. Vi ska inte behöva springa runt och pressa in så mycket som möjligt på minsta möjliga utrymme.

Och nu var aldrig Backström/Reinius endast höghusbyggare. Runt om i Nacka finns fler exempel på mångsidigheten hos dem (se faktaruta). Paradoxalt nog arbetade de oerhört rutinmässigt, alltid tillsammans, alltid på samma sätt, och vid samma tider.

– De hade underliga vanor för sig. De hade ett gemensamt rum där de jobbade vid ett bord. På morgonen satt de på ett sätt. Och efter lunch bytte de plats. Det var en unik personkombination, mycket olika, ändå partners i över 50 år. På slutet blev de osams. Men om man suttit mittemot varandra på kontoret så länge år blir det väl förr eller senare en trötthetsfaktor, säger Adam Backström.

För Alphyddans del väntar sannolikt både ett nytt punkthus och mer ”stadsmässighet”. I en glugg mellan byggnaderna planerar kommunen att konstruera en egen studentskrapa. Samtidigt som man nere vid Värmdövägen hoppas omvandla genomfarten till stadsgata, med butiker, kontor och lägenheter.

Invånarna är skeptiska.

Det skulle inte skada med några nya parkeringsplatser först.

Fotnot: Ett punkthus är ett friliggande hus med trapphus i mitten, och lägenheterna runtom.

Fakta: Backström & Reinius Arkitekter AB
KTH-kamraterna Sven Backström (1903–1992) och Leif Reinius (1907–1995) startade ett gemensamt arkitektkontor 1936. De hade sin bakgrund på KF och hos Le Corbusier (Backström), och Hakon Ahlberg (Reinius). Under åren kom de att bli superstjärnor i sitt skrå, bland annat med stjärnhusen och terrasshusen i Gröndal, men också med Vällingby centrum, Farsta centrum, femte Hötorgsskrapan och Åhléns city. De var också mycket aktiva i Nacka. Som personer har Leif beskrivits som känslig och inåtvänd, och Sven som glad och utåtriktad. En vinnande kombination, visade det sig.

Fakta: Här byggde duon i Nacka

Alphyddan
Byggår:
1959–1965
Bostäder: 700 lägenheter, då hyresrätter, sedan tidigt 00-tal bostadsrätter. Punkthus varvas med skivhus. I området byggdes också en skola ritad av Tore Axén.

Danviksklippan
Byggår:
1940–1945
Bostäder: 391
När husen byggdes låg Värmdövägen på husets vänstra sida. Till höger om husen fanns orörd natur. Området tillhörde fram till 1930 Nacka. Numera ligger Danviksklippan i Södra Hammarbyhamnen, och har blivit en del av Hammarby sjöstad. De spetsiga taken, som fick kritik av den tidens funktionalister, har fått husen att liknas vid blyertspennor.

Ektorp, Ugglevägen
Byggår:
1941–1950
Området var Nackas första bostadsområde utan anknytning till industrin. Även Hakon Ahlberg och Åke Porne ritade husen, men även en butikslänga, med tobaksaffär, pappershandel, livsmedel, skomakeri, järnaffär och frisör. Husen är låga och anpassade efter terrängen. Vid byggandet framhävdes kuperad terräng, vackra träd, sol och utsikt som starka säljargument. Vid den här tiden var variation eftersträvansvärt, vilket kan synas genom olika färger på puts, entrédörrar och balkonger.

Radhusen i Trollebo
Byggår:
1943
Tre enhetligt utformade gula radhuslängor grupperade som en hästsko kring en innergård mot Sicklasjön. Husen har förträdgårdar och garage i källare. Byggnaderna anses välbevarade och vara typiska för funktionalismen.

Nacka gymnasium, Nacka sporthall, Eklidens skola, Nacka simhall och Nacka aula
Invigning:
1959
Hela Nackas offentliga nav, så när som på stadshuset, har byggts av Backström och Reinius. Detta område är tänkt att ligga mycket centralt i det kommunen kallar Nacka stad. Nacka aula har varit prisat för sin akustik. Sven Backström hade gjort sin hemläxa och gjort studieresor till London och Moskva för att studera läran om ljudet.


Det fanns ett annat Henriksdal

Bröderna bakom pittoreska folkhemsförorten Årsta skapade några decennier senare miljonprogramsborgen i Henriksdal. Hur gick det till? NVP tog med deras söner på en tur i lokalhistorien.

Tore Ahlsén lutar sig mot balkongräcket och stirrar ner på den kala gården. Han tycks melankolisk, fastän byggnaderna han ritat nu står färdiga. Barn kivas där nere. Atmosfären är grå och trist.

– Ja, här bor man nu på Henriksdalsberget, som vi ritat, säger arkitekten suckande och förklarar att området i själva verket inte är klart. Han reciterar en dikt:

– ”Från en balkong ser jag ut i parken, trä’na ser jag ej, men jag ser ju marken.”

Scenen går att finna i en tv-dokumentär om bröderna Tore och Erik Ahlsén. Inspelningsåret är 1976 och i odyssén över arkitekternas karriärer utgör Henriksdal den svårmodiga finalen.

Men var bröderna verkligen missnöjda med sitt verk?

De avled i slutet av förra seklet och kan inte svara själva, men sönerna Sven och Erik — som också är arkitekter — minns hur resonemanget gick.

Sven Ahlsén (son till Tore) bodde 29 år på Henriksdalsberget:

– Pappa tyckte att det var fint. Men han var inte nöjd med parken. Anledningen till att man lade en kransbebyggelse på berget var ju för att få till grönytan. Pappa sa ofta att parken var större än Kungsträdgården. Först på 80-talet fick man till den som den var tänkt, och numera är det som en djungel sommartid. Det blir oerhört frodigt.

Erik Ahlsén (son till Erik) bodde fem år i området:

– Jag är säker på att de tyckte de lyckats med helheten med kransen runt en park. Sedan finns detaljer de säkert var mindre nöjda med, men jag tror inte att de tyckte lösningen från 50-talet var rätt för 70-talet. Med färre lägenheter hade de säkert sänkt våningshöjden men behållit huvudprincipen.

Så här var det nämligen. Redan 1950 tog Erik och Tore Ahlsén fram ett förslag för snudd på hela Västra Sicklaön. Lermodellen visar hur mängder av låga hus sicksackar sig fram över berget. Småbutiker, fritidslokaler och restauranger skulle här få plats i en gemytlig by med 350 bostäder.

Sedan kom Österleden.

Inte själva vägen, förstås, utan planerna för den. Motortrafikleden placerades som granne. Och markytan för det nya området minskade rejält.

Bygget bromsades, decennierna gick.

1964 kom en ny plan, anpassad för ett nytt krav på 700 bostäder. Det blev svårt att stå emot, medgav arkitekterna. Produktionsmetoderna krävde ju att krokigt blev spikrakt, och att lågt blev högt.

– Ett fel man gjorde var att det blev så stort. Men vid den här tiden skulle man ha fram en miljon bostäder. Då fick man rita på det sättet, berättar Sven.

– Jag har fått berättat för mig att de satt en natt med lera och gjorde den här kransen, säger Erik.

Det refereras ibland till att arkitekterna flörtat med den forntida borg som tidigare funnits på platsen, men det tror inte Sven på.

– Nej, de ville mer få fram grönytan. Man skapade en miljö som skyddade barnen.

– Bilarna finns bara på utsidan, och under husen, säger Erik.

Vissa klagar ibland på att området blivit lite för mycket av en ”bubbla”. Trots läget nära stan tar det ett tag att ens lämna berget. Erik kommenterar:

– Det är vare sig stan eller Nacka, och det är jobbiga backar med barnvagn. Man känner sig lätt isolerad. Men det gäller i och för sig inte bara det här området.

Henriksdalsberget blev snabbt populärt med sina moderna och rymliga lägenheter. Medelklassfamiljer som tröttnat på att bo trångt i nedgångna innerstadslyor var villiga att betala ansenliga hyror för att bo högt upp bland det gröna och nya. Följden blev dagisbrist — men också egna byalag.

Med tiden skiftade området karaktär. Det centrum som funnits, med mataffär, vårdcentral, post och bibliotek, monterades gradvis ner. Skolan försvann också. Många barnfamiljer flyttade.

– Det var en generering, och området fick lite dåligt rykte i svängar. En del kallade det ”dasslocket”, minns Sven.

Erik fyller i:

– All service hade ju försvunnit. Och vid busshållplatsen fanns ungdomsgäng som drev omkring utan fast plats i tillvaron.

I dag är läget ett annat. Bostäderna har blivit investeringar, och varje kvadratmeter i lägenheterna anses vara värd 30 000 kronor (2009 köptes de loss för 11 609 kr/m2). Det har gjort området tryggare, hävdar somliga, men också lite tråkigare.

– Det bästa vore en blandning av hyresrätter och bostadsrätter, säger Sven.

Bröderna Ahlsén är högt aktade inom svensk arkitektur.

De har vunnit priser för hus som PUB och Medborgarhuset i Örebro, men är kanske mest kända för 40-talets Årsta centrum, folkhemspärlan med en piazza inramad av kulturhus, bibliotek och varierande bebyggelse. Faktiskt inte helt olikt det ursprungliga förslaget för Henriksdal.

Samtidigt var de duktiga på att förnya sig, och anamma nya idéer.

– Ideologier och samhället på 1940-talet var väldigt annorlunda mot 70-talets samhälle med sin tekniska utveckling med TV, utökade kommunikationer, snabbköp med mera där bland annat bostadsbristen var ett samhällsproblem. Och bröderna var med sin tid, berättar Erik.

Så kom Tore Ahlsén också att bosätta sig på Henriksdalsberget.

Om han och hans bror hade kunnat återse området i dag hade de sannolikt saknat sitt centrum. I alla områden de byggde var mötesplatsen högt prioriterat, och duon ville ha mer än affärer. Kultur och social service var nog så viktigt.

I SVT-dokumentären från 1976 säger Erik Ahlsén d ä så här:

– Det handlar om vad folk ska göra socialt. Ska man ha en demokrati måste folk träffas. Vi vill stimulera en debatt och ett födande av intressen.

Han betonar lite senare i programmet:

– Vi bygger för människor, inte för byggmästare eller staten.

Fakta: Bröderna Ahlsén

Erik Ahlsén, arkitekt, född 1901, död 1988

Tore Ahlsén, arkitekt född 1906, död 1991 (bodde i Henriksdal 1970–1987, hustrun bodde i området fram till sin död 1991)

Båda hade en bakgrund på KF:s arkitektkontor, som bland annat byggt Kvarnholmen och Gustavsberg. De jobbade också nära Gunnar Asplund. 1937 startade de ett gemensamt kontor. Bland deras mest kända verk märks Årsta centrum. Bröderna blev hedersdoktorer vid KTH 1983.

Fakta: Henriksdalsberget

Byggår: 1968–1970
Lägenheter: 770 stycken
Byggherre: Bostads AB Nacka-Stockholm och Skanska.

Bebyggelsen: Området består av två höga skivhus på fem till åtta våningar placerade i en krans runt en inre gård. Området är helt trafikseparerat. Utåt är fasaden ockragul, för att smälta ihop med Södermalm, inåt grå, för att smälta ihop med naturen.

Namnet: Henriksdalsberget har fått sitt namn efter rådmannen Hindric Spak, som i mitten av 1700-talet var inspektor på Danvikens hospital. Han ägde en gård i området som hette just Henriksdal.

Några kända invånare genom tiderna: Katarina Taikon, Özgür Can, Max Peezay, Ann Jäderlund, Robert Gustafsson.

Lokalhistoria: Miljöpartiet bildades i en lägenhet i Henriksdal.

Framtiden: Nacka vill att hela Västra Sicklaön ska bli en tät stadsdel. 1300 nya bostäder ska byggas mellan Henriksdals trafikplats och Finnboda.

Fler Ahlsénområden i Nacka

Sickla strand
Byggår:
1947–1948
Sickla strand byggdes för att fixa tjänstebostäder åt Atlas Copcos anställda, där många kom från Italien. Geometriska mönster i klara färger smyckar fasaden. De inflyttade italienarna är också anledningen till att det finns en fullskalig bocciabana invid tennisbanan.

Finnberget
Byggår:
1948–1949
Finnberget var tänkt som en del i hela det nya Henriksdalsområdet, men har förblivit en enklav. Bostäderna var främst tänkt för arbetarna i Finnboda varv. Här hade även finska arbetarfamiljer sina bostäder. Nybyggda hus finns också i området, de uppfördes 2003–2004. Här har Marita Iivonen bott, som varit världsmästare i dragspel.

Solsidan
Byggår:
1952–1954
Området består av radhus och lamellhus och är placerade i lutande terräng. I området finns även butikslängor. Enligt kommunens stadsantikvarie är Solsidan ett av de främsta 50-talsområdena i Nacka, och det är känsligt för förändringar och tål inga förtätningar.

Bergs oljehamn
Byggår:
1959
Statoils oljedepå intill Nacka strand har också skapats av bröderna Ahlsén. Som bekant vill kommunen vräka oljebolaget och bygga ett nytt bostadsområde vid strandkanten.