Oneliners

Kortare än kort. Från Instagramkontot Bagatellerna.


Oberoende av varandra hade vi blivit beroende av varandra.


Jag träffade min farfar, av misstag när jag var 23.


Rösten inuti sprider ut sig. Blir beteende.


Det får inte bli för tyst för tänk om någon lyssnar.


Inte mer kronisk än att du kommer att gå över.


En dag är vi alla levande.


Jag hade flyttat men jag var kvar.


Slutet som en kundpinne. Bandet rullar.


Man är kvinna.


Oförsiktig sår jag identiteten i barnet


Vårda din hybris.


Jag är upptagen med att registrera allt jag inte gör.


Nej, men jag är ensam från dig.


Jag tycker inte vi längre.


Man kunde tydligen leva länge i sitt egentligen.


All den oro du inte har har jag.


Jag räknar dig skrev vi och förekom autocorrect.


Du klär dig.


Klart man kan hitta på men det måste ändå vara sant.


Jag skulle vilja att det var som det inte är.


Det här hände aldrig. Därför måste det berättas.


Någon som inte bara gillar läget utan gillar läget.


Jag tänkte att jag skulle undvika det postkontoret i framtiden.


Jag syr ihop några meningar som inte behöver mig som jag behöver dem.


Å jag vill aldrig sluta åldras!


Fogarna lossnar. Jag ser jag bortom jag.


Hur vet du allt? Jag vet inte, jag bara vet.


Jag är en bagatell. Jag talar med alla men aldrig med samma röst.


Att skriva är att hitta en väg till alla universum som redan finns.


Jag är här. Jag är verkligen här. Jag är verkligen.


Om du bortser från det som faktiskt hände skulle något annat ha hänt.


Är det inte det ena är det det andra, men det är i varje fall inte det ena.


Jag var din typ, sa du, och jag antog att du föredrog psykotiska män, men det var inte det.


Jag spelar ingen roll.


Här är där jag inte är.


Jag är den som är den.


Jag försöker bara leva som om jag ska dö.


Bara för att alla gör det är det inte normalt?


Felet med dig är att du har för realistisk fantasi.


Jag sover inte dåligt. Jag vaknar dåligt.


Jag satt faktiskt inte hemma hela tiden. Jag låg.


Vänner är vänliga, men inte säkert.


Gör inget som någon annan skulle göra.


Den här texten tillägnas allt som inte låter sig skrivas.


Naturligtvis bryr jag mig om honom, men inte på det där empatiska sättet.


En lätt match. Sen en svårare. Som livet.


Här är jag alltid här.


Lösningen på problemet var att hitta på en lösning på problemet.


Jag spårade ur och spårade på och man behöver göra det ibland för att bli tillräckligt urspårad för sitt eget bästa.


Nästa roman skulle behandla de fiender jag skaffade mig genom att skriva nästa roman.


Du springer in i mig. Du springer inne i mig.


All den här kreativiteten behövde få sitt utlopp någonstans, men det blev ett inlopp och jag fylldes till brädden av fantasier som blev mig.


Låt gå, sa jag aldrig, men du gick.


Jag skulle vilja att det var som det inte är.


Jag reser mig hela tiden. När jag sätter mig är det för att resa mig.


Det här hände aldrig. Därför måste det berättas.


Det värsta som kan hända är det som ändå händer.


Någon som inte bara gillar läget utan gillar läget.


Å jag vill aldrig sluta åldras!


Fogarna lossnar. Jag ser jag bortom jag.


Att skriva är att hitta en väg till alla universum som redan finns.


Jag var din typ sa du och jag antog att du föredrog psykotiska män, men det var inte det.


Här är där jag inte är.


Du tycker att jag är intressant, nu.


Vår monolog. Du ville prata om den. Så ja, det gjorde du.


Jag behövde en identitet och fann din. Den låg ute på internet. Och jag tyckte om mig som dig.


Du vill ha mig som en undulat som ibland får flyga i lägenheten men bara ibland eftersom undulaten ska känna till det undulaten inte får tillgång till.


Här var den, inspirationen. Jag menar: där.


Hon ropade: Grattis! (alla ni som inte lever era liv genom mig)


Då var då och nu var då. Allt hade varit perfekt, i perfekt.


Du var okomplicerad, egentligen, sa du, och jag trodde att du betonade okomplicerad, men det var egentligen.


Börja varje dag med att lajka dina egna selfies, skrev aldrig Mia Törnblom.


En tanke leder sin kropp. En hund går med sin människa. En penna instruerar sin hand.


Jag ser ditt wi-fi ibland. Det fladdrar till, som en bekants bekant i en anekdot.


Livet är en långsam flykt och återkomst.


Vi sa så mycket men nu är vi ändå döda, eftersom vi föddes så till.


Vi borde omfamna krisen, sa vi. Den öppnade för personlig utveckling. VILKEN MÖJLIGHET.


Kollegerna tystnade när jag närmade mig bubbelvattenmaskinen, ty de visste vad jag tyckte om att fräta tänder.


Han gick ur tiden, in i historien


//: du är okoncentrerad eftersom du saknar fokus eftersom ://


Johan får allt han pekar på men han pekar fel.


Du verkade vara det du blev.


Jag uttalar dig, här och där, som ett mig.


Skrivande är mitt sätt att vara mindre mig fast mer.


I den här texten fann jag ett och annat som intresserade mig, som jag plockade ut och det här blev kvar.


Jag har följt dig i ett decennium, men du vänder dig inte om.


Mitt liv blev bättre efter att jag började anpassa det efter mig.


Jag ser, varianter av dig, som ler.


Dagen la sig över mig, tryckte mig nedåt, jag fick blunda mig fram.


Han var avlönad, avlövad.


I det här sammanhanget framstår jag som så klar, så levande. Jag är text.


Nu ville jag mig någonting.


Jag vet inte tillräckligt om åldrande, men jag lär mig.


Hon sökte det exakta språket, det som skulle formulera henne.


Vaken. En annan dag. Den första, om man räknar bakifrån.


Till slut har vi alla slut på selfies.


Alla ord valdes bort utom dessa.


Alla de här sakerna som bara du tänker (men som alla tänker). Tänk på dem.


Ursäkta babblet, jag har varit så instängd i mig själv.


Ett nu byggt av sen.


Mystiken var iförd flera lager vardag.


Du ska inte behöva lyssna på vad en sån som jag har blivit har att säga, sa han inte utan fortsatte prata.


Lugn, du går över.


Trygghet är en illusion, säger trygga människor.


Det är svårt och det är omöjligt (jag vet) men resan är möjlig.


Jag vill att det jag skriver är det jag menar att det du läser är det jag menar.


Det är egentligen här vi börjar, innan var vi var och en och nu är vi vi.


Nej men vad sägs om att fokusera lite på allt du inte är?


Namedroppa mig som om jag borde kännas till.


Det är svårt att inte tänka på dig, sa han, men det är svårare att göra det.


Förlåt, vad sa du? Mina tankar var på för hög volym.


Helst vill jag inte lägga mig i mitt skrivande.


Man vill bara ge sig hän.


När det här inte inträffade befann jag mig långt därifrån.


Ingen skriver som jag, som jag.


Ingen mening är en ö.


Jag flätar mina berättelser, hårt.


Jag har alltid känt mig som gjord för att bli äldre.


Är det inte det ena är det det andra. Men det är i varje fall inte det ena.


Alla ansikten hade bytt plats, vilket kunde ha blivit besvärligt om jag inte sett det som en möjlighet.


Året då jag blev den jag är.


Du avrundar mig uppåt, fortsätt.


Jag skriver inför er och för mig själv.


Jag har inte förstått att det ska vara svårt.


Mindfulness, men jag tänkte bara tinnitus.


Jag har fått instruktioner om att aldrig anpassa mig så jag låter bli!


Faktiskt hinner man en del om man lever.


Lägenheten luktade trådlöst nätverk. Routern knäpptes av. Du kände dig röd nu, nyss gul.


(Modet-Rädslan) x Vind = Flyga


Jag saknade dig fastän du inte fanns.


Så fort du tänkt autenticitet så är den borta.


Det var bara en ring. Man kan inte äga andra människor. Men du höll inte med.


Jag var så ensam att jag placerade min sportbag på sätet intill i tunnelbanan i hopp om att en dag bli tillsagd av dig.


Du är mitt tinnitus numera, säger jag och du frågar om det kan vara en bra sak?


Jag kände mig vi med dem.


Till en början vet man inte om det är början eller slutet.


Minns du när du glömde mig? frågade hon om gårdagen. Nej inte direkt, sa jag och nickade.


Å andra sidan bär du runt på mitt ansikte!


Sprickan i surfplattan är släkt med barnets första ärr.


Vi är olika och du är fantastisk.


Det är som en besvärjelse, detta händfokus och rutinförakt som spinner vidare i nostalgi.


Säg inget oåterkalleligt, sa du. Men allt är ju det, sa jag.


Ditt ingenting var någonting, det är alltid någonting.


Jag är äldre än vanligt.


Vi snyggar till det gamla så vi kan fortsätta föryngras.


Ni får ursäkta min hjärna, den är lite pratig.


Att synas utan att verka är också en konst.


Det är roligare att expandera, sa du men avsåg inte kosmos.


Sprickorna i molntäcket spricker upp.


Hon river av ett år och vaknar om.


Ja, jag hör dig, jag förstår dig, men vi ska i varje fall handla mjölk. Vi ska i varje fall handla mjölk!


Det var egentligen bara arbetet i arbetet som besvärade henne.


Jag borde ha lyssnat bättre när du pratade med dig själv.


Huset som en sjuvåningsbarrikad mot trafiken som aldrig blev.


Inget händer någonstans och vice versa.


Ja jag vet inte jag sa du men du visste.


Jag skrev några texter i namnlöshet, eftersom de inte redan var skrivna.


Ja men det där var lite intressant! Dessvärre bara lite.


Dessa avgörande Norgeresor sker allt tätare, varje juli.


På sidan 660 fann man Michele Sánchez Castille död. Det var inte ett avslöjande i egentlig mening. Alla dör.


De ringde aldrig så jag köpte en telefon.


Vi tänkte på de obyggda husen, hur det kändes att inte bo där.


Grafithimlen växer. Vi borde gå in. Hänsyn kanske är att ha tråkigt tillsammans var och en, säger du.


Enligt den nya kalendern finns inget att göra.


Nej, tillvaron tappade greppet om mig.


Egentligen var det du som sa nej först; utdraget och ljudlöst.


Du var aldrig sjuk förrän du blev det.


Hon lägger bilnycklarna på sängen, och går.


Det mesta händer inte.


Jag insåg att jag borde gå till doktorn. Sen tänkte jag: Vad stökigt det är i kylskåpet.


Ibland när någon frågade Violet vad hon ätit svarade hon lövbiff, fastän hon i själva verket käkat pannbiff. Detaljerna, sa hon då som en förklaring.


Sen kom en med ett manus om innanförskap. Det lät mer som min grej.


Fyrtio år senare sa han: Nu kom jag på vad jag ville säga. Jag är mycket stolt över dig.


Ingen hade egentligen tänkt på att hon var borta, men så — en dag var hon tillbaka.


Jag säger att jag inte kan komma på något att göra. Du säger att det är synd om människor som känner så.


Här ville hon placera sitt piano, sa jag och markerade ett streck på ritningen. Riv hela skiten, klottrade jag i marginalen.


Kanske var det inte bara magknip. Kanske var hon på väg att gå av.


Men tänk om du inte dör! sa mamma viktigt. Då har du sagt allt detta i onödan?


Vi låg i sängen och tänkte på våra pengar. Jaha, sa hon, då är vi i den här fasen där allt är möjligt men inget görs.


Jag kunde inte hålla mig längre. Förr om åren hade jag säkert låtit Farfar pladdra vidare, men nu sa jag som det var: Gud finns visst!


En dag skulle all ångest dö. Det gjorde henne lite munter till sinnes.


Vi kom gemensamt fram till att Anders nog visst hade varit otrogen med Roland kvällen 24/3–1978.


Du hade ett utseende som bara en far kunde älska.


Allt roligt händer någon annanstans, sa du. Jag fick ge dig rätt på den punkten.


Under en längre period hade Martin upplevt hur det drog till över magen.
Någonstans i Stilla havet var klockan 14:28.


Det var tsunami. I och för sig kunde vi båda ringt och sjuk­skrivit oss, men vi var inte såna människor.


Vi var labradorer och blev alldeles förtjusta, alldeles alldeles betagna — i allt faktiskt.


Just så här hade jag föreställt min framtid. Villan, jobbet, barnen, hustrun. Då var det bara att vänta.


Vaken. Kanske lördag? Men det är tisdag.


Vi behöver dammsuga här hemma, sa hon. På den punkten var vi eniga. Dags att sälja igen.


Vi belönade oss med några minuter då vi inte behövde göra något annat än att bara vara.


Man kunde tänka sig att det skulle börja så här, mitt på ett tomt ark. Men det började inte alls. Hon visste inte ens vad jag hette.


Lagom till att Barnet åldrats nog att förstå att farsan inte är en gubbe, så skulle han vara en.


Studenten skrev att kursen hade varit givande. Läraren svarade att det verkligen behövs konstruktiva utbyten bortom attityder för att på sikt åstadkomma förbättring av olika slag.


Det visade sig att man fick göra så eftersom han gjorde det.


Äntligen var hon tillsammans!


Eller … vadå? frågade jag honom nyfiket efter dansen. Är jag blind eller … vadå?


Vi driver runt på Cypern. Huden garvad av solen. Maten förträfflig. Vi äter som grisar. Å vad man kan ha det bra.


Det uppstod ingen lösning, för det fanns inget problem.


Vi brukade håna varandras ålder. Jag sa att hennes fyrtioårskris skulle komma tidigare än min, men nu visste jag bättre.


Rut läser platsannonserna. Lars fyller år. Bo dricker whisky med mjölk i.
De skulle kunna prata om vad som helst.


Hur många gånger gjorde vi det? Ett fåtal, femtioåtta, jag minns inte. Allt jag vet är att det var ett misstag redan från början.


Fredag morgon. Det är tyst på bussen. Man kan fråga sig varför. Om alla lever så här inkapslade i rutiner. Men man frågar inte någon på bussen.


Här är skräcken. Alla ser att jag inte känner någon. Jag står mitt i rummet. Har ingen. Ingen att prata med.


Som en å genom tinningen. Så kändes det att ha hjärnblöd­ning, gissade vi. Men själv låg jag inte i riskzo­nen. Jag var ju odödlig.


Jag låg på golvet. Nu hade jag chansen att göra det där jag drömt om. Jag låg på golvet.


De visade sig jobba där. Jag slutade genast prata.


Nej, svarar han som läst din journal, du kommer hit igen om det blir värre.


Mötet sammankallades. Det var vår ursäkt för att inte jobba, men det fick man inte säga.


Jag frågar vad hos mig han tycker om. Det är nästan allting. Snart skarvar jag också på sanningen.


Jag hade blivit snygg. Tydligen en komplimang.


Någon skjuter skarpt från ett torn. Duvor, säger servitrisen. Men så – likt en tom säck faller hon ihop.


En svarsruta dök upp på skärmen. Fortsätt eller Avbryt. Han klickade på Fortsätt.


Du borde ta ut din ledighet nu, säger han. Du svarar att du inte vill, att du behöver rutiner. Han envisas, upprepar budskapet varje morgon, utom en.


Synd att det regnar, viskar röster i badrummet.


Om du vill nå dit ingen nått kan du inte gå där alla gått.


Vem är man, vem var man, vart är man på väg? Det visade sig att jag var en etta i Västertorp.


Jag har smitit från situationer som denna i hela mitt liv, sa du innan du gick.


Jag avskydde egentligen skadegörelse, men jag tyckte om att vara med dig.


Det här kan vara dagen då inget särskilt hände.


Jag pratar mig liten men jag kan bli mindre när du pratar.


Tiden skulle nog skrämmas mindre om jag kapslade in den mellan händerna och svalde alltihop med lite vatten. Trodde jag. Men nu var den i mig.


Jag måste skriva oss ur det här.


Hur blicken söker sig till det du inte har.


Picknicken blev en kolossal framgång. Vädret var okej, och det kom folk.


Du vaknar, i ditt hem, i din säng. Något är förändrat. Du slår på tv:n, du zappar. Alla talar finska.


Problemet, upplyste mäklaren, var att det fortfarande var jag som skulle bo där.


Alla gigabyte som kom och gick. Inte visste jag att det var livet.


Fan ta alla normer, tänkte jag och for på en egen smekmånad.


Far betraktas bäst på distans. En trettio år eller så.