Queen B

Jag gick och såg Beyonce när hon kom till Stockholm. Ska erkännas, jag är inte det största av fans, jag har bara sett delar av Lemonade och jag kan egentligen bara de stora hitsen.

Men!

Att missa en av våra största kvinnliga artister tänkte jag inte göra, så ändå nöjd över biljetterna.

Att notera var hur stor andel av publiken som var kvinnor. Jag är en festivalräv som älskar att gå på konsert, så jag har en hel del i bagaget, men det här var första gången jag varit med om så många kvinnor som ska på konsert. Fascinerande, och helt fantastiskt! Hela området vibrerade av förväntan och upphetsning, men på det där bra sättet. Det kan vara samma sak inför en stor fotbollsmatch, men känslan då är också att snart smäller det, för att spänningarna går över i något annat. Så var inte känslan här, och jag har givetvis mina teorier om varför.

Och alltså BAM vilken show! Helt fantastiskt! Det här är en kvinna som tar makten över orden, makten över hur hon porträtteras, och makten över sig själv. Det är starkt, det är välregisserat, det är dramaturgiskt fantastiskt, och jag känner mig nu två dagar senare helt överkörd.

”Om ni kom hit för att bli uppslukade av musiken, säg I SLAY!” ropar Beyoncé på Friends arena. ”Om ni är stolta över vilka ni är och varifrån ni kommer, säg I SLAY!” — Fredrik Strages recension

En feministisk ikon är det jag ser framför mig, som aktivt tar ställning i Black Lives Matter-rörelsen, som utnyttjar sin ställning och tar rollen som förebild. Ödmjuk ändå, tackar fansen för att de är där och möjliggör för henne att få göra det hon älskar.

Och djeflar vad hon är bra på det.

Alla bilderna har jag tagit, med min lilla Sony-kamera. Oerhört nöjd med kvalitén på bilderna från ett 35mm objektiv, men det underlättade såklart att jag satt mitt framifrån scen med.