Rehab. Igen.

Jag har ont i min axel. På riktigt ont. Den gick ur led för tre veckor sedan, förra veckan visade det sig att även leden till nyckelbenet gått ur led vid bröstbenet.

Jag är ledsen, trött, arg, och oerhört omotiverad till något alls.

Hur förklarar en för de som inte tränar vilken nivå av katastrof det här är?

Jag kan verkligen inte träna på det sätt som jag brukar. Jag är inte ens i närheten. Jag kan inte göra enklare övningar med en pinne utan att få ont. Jag förstår att jag är oerhört priviligerad iom att jag har en kropp som har fulla funktioner, även på en rätt avancerad nivå. Jag är också snart 35 och kommer från att ha tränat på elitnivå. Fallet för mig ner till en kropp som är såhär ofungerande är högt.

Så jag blir arg. Arg på att kroppen inte håller. Arg på att den inte samarbetar. Jag jobbar mot att komma till nivån där jag kan vara glad för det jag kan göra.

Men vet ni: jag har mycket hellre problem med mina knän,och är begränsad i min löpning, men hel i axlarna så jag kan fortsätta med de utmaningar som gymnastiken innebär. Som det är nu: trasig axel som förhindrar all gymnastik, och knasiga knän, som gör att de där löppassen som jag kan göra inte är kul, för jag får ont även då.

Ja. Fasen just nu är den förbannade. Väldigt tydligt.

One clap, two clap, three clap, forty?

By clapping more or less, you can signal to us which stories really stand out.