Kontinuerlig spridning av och nya arenor för projektet

Progressionen i projekt skrivs vanligvis samman i en slutrapport, men Berättelsemaskinen har valt en annan dokumentations och spridningsmodell. Projektet har omfamnat och sjösatt en kontinuerlig dokumentering av processen och dess aktiviteter. Det är en ny metod och mycket lämplig sådan då allt fler intressenter önskar allt mer öppenhet i dessa typer av projekt. Metoden bygger på att ett flertal aktörer ansvarar för och driver dokumentationsprocessen kontinuerligt utifrån sin egen tolkning och förståelse för vad som sker. Elegant.

Den rullande ansvarsfördelning av dokumentationen säkerställer också att ett flertal röster gör sig hörda genom hela projektet. Idén om den flerstämmiga dokumentations och kommunikationsmodellen har likheter med det Dysthe och Fyen Borlie (1996) talar om som det flerstämmiga klassrummet, där elever likväl som lärare på olika sätt kommer till tals. Analogin passar väl in i ett projekt som Berättelsemaskinen med sitt fokus på elever som medproducenter av innehåll och digital storytelling snarare än digitaltinnehållskonsumenter. Dessutom är designintentionen driven av en inkluderingsambition som också den syftar till att låta fler involveras, engageras och ge avtryck i den samskapade berättelsen.

Utöver löpande blogginlägg sker också annan processdokumentation av projektrelevanta aktiviteter. Det kan nämnas att Designgruppen har träffats i Stockholm den 5,6 April 2016 där de dokumenterat sina samtal och resultat som ljudfiler, fotografier och en transkriberad intervju. Detta material är delat i projektets facebookgrupp.

I facebookgruppen har projektmedlemmarna löpande lagt ut bilder och kommentarer, vilket innebär att trots att projektgruppen sällan möts skapar man en medvetenhet om varandras existens med små medel. I min roll som kritisk vän till projektet, aktionsforskare och expert på social interaktion i digitala system, ser jag många tecken på en projektgrupp som lyckas hålla en tillräckligt hög grad av närvaro i frånvaro. Man gör sig medveten om varandra genom närvaromarkörer i de olika digitala platserna projektet använder sig av. På så sätt binds projektmedlemmarna samman trots långa geografiska avstånd och att man sällan ses i denna fas av projektet. Min tolkning är därför att sammansättningen av gruppen består av distanssamarbetskompetenta individer som gör tillräckligt med ansträgningar för att hålla liv i processen också i tiden mellan de konkreta projektaktiviteterna. Det bådar gott för fortsättningen.

Givet projektets innehåll, men också projektets deltagare, har jag inte kunnat låta bli att se möjligheter för ytterligare spridning av projektet samt plaser där projektet borde presentera sig. Bland annat tycker jag att man bör söka medel för ett kommunikationsprojekt (se länk, om inte för 2016 så kan vi hålla ögonen öppna för utlysningen 2017 då vi har mer underlag)http://www.formas.se/sv/finansiering/utlysningar/kommunikationsprojekt-hosten-2016. Likaså anser jag att vi borde vara med på NordiChi2016 i Göteborg http://www.nordichi2016.org/. Dit tycker jag att vi skall skriva ihop ett workshop proposal. Deadline 5 maj 2016.http://www.nordichi2016.org/participate/workshops/. Berättelsemaskinens idé, form och innehåll passar utmärkt in i konferensens tema som är Game-Changing Design, och det är ju det vi håller på med, eller hur? Dessutom, med den kontinuerliga och öppna kommunikationsmodellen projektet drivs av, vore en workshop på NordiChi mycket lämpligt.

One clap, two clap, three clap, forty?

By clapping more or less, you can signal to us which stories really stand out.