Robotar äter nyhetsjournalistik — men knappast gräv och åsikter 

Fredrik Strage kan nog sova lugnt


Rockjournalisten Fredrik Strage skriver idag i Dagens Nyheter att han är orolig att han snart blir ersatt av en StragBot, dvs en robot som skriver hans texter. Det finns ju redan, som han påpekar, kommersiella lösningar för att automatiskt skriva ekonomi- och sportnyheter. Även om han skämtar, tror jag snarare att han kan sitta ganska lugn i båten. Såvida han inte börjar skriva rocknyheter, för där torde det snart komma outtröttliga och blixtsnabba robotar som konkurrerar om jobben.

Massmedia består som bekant av mycket mer än nyheter. Och journalister skriver mycket mer än nyheter. För en medieanalytiker sitter det i ryggmärgen att skilja mellan en notis, ett referat och en nyhetsartikel. Liksom förstås feature-material, krönikor och analyser. De som just nu rullar ut skriv-robotar i full fart håller också noga reda på dessa skillnader, lita på det. Anledningen stavas språkhöjd.

Tänk efter en stund. Visst kan du utan större ansträngning låta som en nyhetsuppläsare på TV? Eller skriva en torr och saklig notis om en olycka, ett parlamentsval eller en kuriös händelse som involverar en man, en hund och ett par stulna arbetsbyxor från ett slakthus? OK då, det sista kanske inspirerar till en smula poetiska formuleringar, men då snarare som kåseri än nyhetsnotis. Faktum är att det ligger inbyggt i oerhört mycket av det vi kallar nyheter att de följer vissa språkliga formler såväl verbalt som i tonfall. Det är just detta som företag som Narrative Science och Automated Journalism tar fasta på. Liksom de skrivrobotar som på kort tid skrivit en miljon av svenska Wikipedias ca 1,6 miljoner artiklar.

Framtiden för journalistiken är redan högst påtaglig verklighet för dem som ännu har kvar arbete på redaktionerna. Det är länge sedan nyhetsbyråer växte fram och centraliserade produktionen av notismaterial. Nästa steg är sannolikt att de nya företagen liknande Narrative Science rullar ut ett efter ett på nya språkområden. Denna utveckling blir till en början inte ett hot mot vare sig nyhetsbyråerna eller journalisterna (som redan är satta i kläm med allt högre krav på produktivitet och snabbhet) utan kommer snarare att öka tillgången på nyhetsmaterial och antalet kanaler för dess distribution. Detta kommer rimligen snarare att påskynda utvecklingen med att det är svårt att ta betalt för nyheter och att nå ut med marknadsföringsbudskap under kamouflage av nyhetsjournalistikens trovärdighet.

Strage lär inte bli ersatt av StragBot. Men han kommer sannolikt att få fortsätta hålla sig långt borta från att skriva generiska texter som “I förra månaden släppte X sitt senaste album. Det Y soundet har fått Z mottagande bland fansen”. Istället är det det högst subjektiva anslaget, hans egna minnen, erfarenheter och reflektioner som kommer att fortsätta väcka intresse och engagemang. Det blir mer tänkande, tyckande och rent trams i en salig blandning som kommer att utmärka journalistiken även fortsättningsvis. En utveckling som för den minnesgode mediekonsumenten började för flera decennier sen då murvlar fick lämna utrymme åt kändisjournalister med bild-bylines och framskjutna kolumner. En, för den som är lagd åt det hållet, mer hoppingivande utveckling (i en värld där enligt Narrative Sciences VDs spådom 90% av nyheterna snart är skrivna av robotar och nätet svämmar över av mikro-kolumnister) är att behovet av grävande journalister ökar markant.

Att dessa människors tidskrävande arbete skulle betalas av distribution av nyheter är det väl dock ingen som tror längre. Kommer vi att få se privatfinansierad grävande journalistik, som när Washington Post köptes av IT-miljardären Jeff Bezos?

Det tror jag. Det är inte första gången i historien som förmögna privatpersoner, antingen av filantropiskt engagemang eller av pur egennytta, finansierar ambitiös journalistik. Och den nya industri som växer fram baserad på språkkunniga robotar kan mycket väl skapa möjligheter för såväl den redaktionella sidan som den tolkande och analyserande sidan där vi inom medieanalys befinner oss. Min gissning är rent av att gränserna mellan dessa två perspektiv dessutom flyter ihop, vilket vi idag kan se inom det framväxande arbetsfältet datajournalistik.