Jonas, det är dags att du och jag gör slut

Foto av Anders Henrikson. Licens

Jag går hemåt, det har regnat lite och luften är så där underbar varm och fuktig som den blir efter ett vårregn. Har nyss läst en debattartikel av Jonas Gardell som toppades av en oskarp lunchselfie med honom och Marcus Birro. Jag har bestämt mig för att vinka adjö till Gardell, en man som betydde en hel del för mig när jag växte upp.

Klockan närmar sig halv sju och jag är på väg hem längs med Östra storgatan i Gnesta, det är ganska lite trafik och lugnt, möter några människor på vägen och nickar och hejar. Så som man ofta gör i ett litet samhälle. Marcus Birro har i dagarna påstått att det pågår krig överallt i Sverige, och Jonas Gardell skriver i sin debattartikel att vi ligger i skyttegravar. Jag hör några fåglar kvittra och ett barn som precis har lärt sig att cykla kommer vinglandes fram på cykelbanan med sin pappa tätt därefter. Krig? Skyttegravar? Solen tittar fram bakom ett moln.

Det märkliga är att samtidigt som Gardell skriver att vi ligger i skyttegravar så skriver han att han vill mana sin samtid till sans. Det känns som om det var mycket längesedan som Gardell var ute i den riktiga verkligheten med riktiga människor.

För många år sedan hängde jag på samma krogar i Göteborg som bröderna Birro, och vi hade våra duster. En gång skulle brodern Peter ge mig stryk för att jag inte uppskattade August Strindberg tillräckligt. Brodern Marcus var så full så att han låg på golvet. Peter gav mig aldrig stryk. Men Marcus har genom åren fortsatt att kräla på golvet, ofta iklädd en sämre begagnad offerkofta. Gardell hade jag länge på piedestal. Jag älskade hans böcker, älskade hans standup — ett av mina bästa minnen från Hultsfredsfestivalen var en föreställning med honom. Jag var på den yttre vänsterkanten och jag kände att där fanns även Gardell, och för den delen, bröderna Birro, men det brydde jag mig inte så mycket om.

Åren gick, och jag började att känna att Gardells böcker berörde mig mindre och mindre, och jag var och såg ett par shower när jag hade råd eller fick fribiljetter, men jag tyckte inte det var lika roligt längre. Hans verklighet och min verkade bli mer och mer olika.

I några år nu har Gardell skrivit för Expressen, ofta med personliga påhopp, och debattartikeln som fick mig att till slut göra slut med honom innehåller även den ett gäng påhopp, främst på Maria Sveland. Samtidigt som han säger att han vill mana till sans. Det är en man med dubbla tungor.

Och så skriver Gardell om slagfältet. Det är alltså Twitter. Jaha. Och så ger han sig på vänstern, säger att extremvänstern är samma sak som extremhögern, och att det är han, som numera är i mitten, och de andra som befinner sig där, som är de viktiga.

Det här med att jämföra extremvänster med extremhöger och tycka att de är lika goda kålsupare, det är något som jag aldrig kan förstå. Jag har tillhört den där extremvänstern i hela mitt vuxna liv, hur kan till exempel kampen för högre löner för låginkomsttagare och flyktingamnesti likställas med att elda upp flyktingförläggningar och mord? Visst finns det våldsamma element inom extremvänstern, men det finns även pedofiler bland de som röstar på moderaterna, gör det alla moderater till pedofiler? Nej. För jag tror inte på att bunta ihop människor på det där viset som bland annat Gardell gör.

Nej Jonas, din verklighet är inte längre min. Du har dina många miljoner som tickar in årligen, du har din fina våning. Och någonstans på vägen så slutade du vara relevant för mig. Jag unnar dig dina framgångar, men vi är en dålig match numera Jonas. Och innan jag vinkar adjö till dig, så att du kan fortsätta att umgås med din nya vän Marcus ifred, har jag en sak att säga. Det finns ett sätt att slippa det där slagfältet som du tycker dig se, det finns en knapp i Twitter-appen som du kan använda för att logga ut. Sedan kan du gå ut i den underbara kvällen och andas in luften som fuktats lätt av vårregnet. Jag gör det nu, och jag ser inget slagfält. Inga krig. Gör du?

Like what you read? Give Mikke Schirén a round of applause.

From a quick cheer to a standing ovation, clap to show how much you enjoyed this story.