Internrättvisa, igen
I april 2011 avbröts matchen mellan AIK och Syrianska i Södertälje efter att bangers kastats mellan läktarna och i närheten av linjedomaren. Efter många diskussioner, inte minst genom media, om vilken läktare smällaren egentligen kom ifrån, tilldelade Disciplinnämnden slutligen Syrianska segern.
Föga förvånande började journalister och andra tyckare väldigt snart därefter att skuldbelägga supporterorganisationerna och andra supportrar för det som skedde. Man började ifrågasätta om supporterorganisationerna verkligen gjorde tillräckligt, och varför inte de övriga supportrarna höjde rösten och markerade. Och det här var egentligen något som efterfrågats länge, även innan denna incident.
Ganska snart därefter tog supporterorganisationer (och de hårdföra supportrarna) tag i frågan och meddelade att det var totalförbud med bangers på läktarna och inkastade föremål överhuvudtaget.
Det gick rätt fort, matchen därefter och väldigt, väldigt långt därefter kastades det inte ens in ett tuggummi. Men lösningen var inte helt tillfredsställande för varken ordningsmakten eller journalisterna. Så här skrevs det på Sol Invictus sida i mars 2013:
Som representant för AIK-alliansen i SFSU och vid andra sammanhang fick jag försvara denna lösning på problemet i möten och konferenser både mot supporterpolis och säkerhetsansvariga. (Blev också kallad ”fascist” av en säkerhetsansvarig i allsvensk klubb).
Vid den tidpunkten hade det endast behövts uppmaningar ifrån supporterorganisationer för att stävja problematiken med inkastade föremål, men inte mer än så. Och vissa av meningsmotståndarna höll dock med om att det till slut sätter sig en kultur där gemene man också förstår att det inte är acceptabelt att bete sig så här. Men det är klart, i denna lösning ingår också ett problem med fruktan för (och våld!) andra än ordningsmakten. Och visst har det skett olyckliga incidenter på senare tid. Det är alltså inga demokratiska öråd som hålls varje gång någon supporter kastat in banger.
Men det är också därför jag blir förvånad när Simon Bank skriver om det kollektiva ansvaret (även om han garderar sig och påpekar att det inte är våldsutövning han åsyftar). Jag blir ännu mer förvånad när många journalister hyllar Jörgen Lennartsson när han skriver så här:
Kanske måste Jörgen Lennartsson få en chans att konkretisera vad han menar med intern rättvisa, men det är ju det här som är problemet. Människor som inte jobbar med dessa frågor slänger ur sig något som låter väldigt bra, men de är så långt ifrån verkligheten att det är omöjligt att konkretisera det. För vi såg ju reaktionerna sist det konkretiserades.
Och nu är det Monday all over again. Har man varit med tillräckligt länge i den supporterpolitiska debatten har man förstått att alla dessa diskussioner går i cykler. Det tog 15 år att förändra bötessystemet. Och det har gått 15 år av diskussion i bengalfrågan men vi står fortfarande och stampar på samma plats (en artikel från 2003 som lika gärna kunde vara daterad 2026).
Det må låta klyschigt, men det finns inga snabba lösningar. Den som svarade förnuftigast var MFF:s VD Carlnén i Sydsvenskan. På frågan om lösningen på denna problematik svarade han att de har väldigt god dialog med sina supporterorganisationer och det är vägen de ska gå. Han svarade att dessa incidenter orsakas av individer, och individer är väldigt svåra att skydda sig mot. Ska man göra det behövs en annan typ av säkerhetsapparatur.
Och det är nog inte alltid etiskt försvarbart med den typen av säkerhetsapparatur som krävs för att stävja dessa individer. Det gör det inte heller enklare när en stor del av fotbollens storhet ligger i att den är öppen och inkluderande.
Och när alla möjliga, i sammanhanget lekmän, har chansat och påstått sig ha lösningen i så många år, då kanske det är dags att vända sig till vetenskapen. Återigen klyschigt, men dialog är också vad det vetenskapligt grundande projektet ENABLE rekommenderar. Det är vad SEF och SFSU arbetar med i sin gemensamma vision. Och precis som ett spelsystem tar tid att sätta (fråga Nanne) så tar det även tid att bygga en kultur. Tills den har satt sig kommer man stöta på motgångar (läs: förluster för Nanne) orsakade av individer som är väldigt svåra att skydda sig mot utan att helt döda stämningen (lex England). Men det gäller att rida ur dessa stormar och fortsätta jobba långsiktigt tills kulturen har fått fäste.
Jag vet inte om det kommer lyckas men jag vet att vi inte kommer någonstans med att i ytterligare 15 år historielöst upprepa debatter och quick fixes som ovan.