Lidingöloppet 2012

(Publicerad i Runner’s World, 2012. Pdf.)

När jag stod i starten på Lidingöloppet, tillsammans med tusentals löpare på Koltorps gärde, kände jag en irritation i halsen. Inte så mycket, men tillräckligt för att jag skulle fundera på om det verkligen var så klokt att springa. Hade jag inte haft detta lopp som den sista av min planerade trippel med Stockholm maraton och Jubileumsmarathon hade jag förmodligen kastat in handduken. Istället gjorde jag den klassiska selekteringen: förstärkte det positiva och negligerade det negativa. Men en sak vet jag — halsont på Lidingöloppet är inte någonting man skryter om inför sina läkarvänner.

Starten gick enligt planen, det vill säga alldeles för fort. När man sitter hemma i soffan och lägger upp strategin inför ett lopp förstår man det självklara i att ta det lugnt i början. Men under loppet hade jag inte en förnuftig löparbok framför mig, utan istället något som liknade en flock hormonstinna tjurar. Och när man är mitt bland sådana, med ett så starkt adrenalinpåslag att det nästan är brandfarligt och tusentals fötter som springer som i finalen på ett trumsolo — då står man inte still. Tvärtom. Jag vägrade bli omsprungen, vilket i sin tur resulterade i att jag höll mitt miltempo de första två kilometerna. Pur dårskap naturligtvis, och något jag skulle få betala ett högt pris för. En kvart senare för att vara exakt. Men där och då på Koltorps gärde kändes detta galna tempo som det enda logiska jag kunde välja.

Det tog ungefär sex kilometer, ungefär samtidigt som tjurarna bredvid mig började frusta lite mer normalt, innan jag för första gången började gå i en backe. Jag som alltid haft som hederskod att aldrig — oavsett allt — gå i backar. Nu gjorde jag det med dryga 25 kilometer kvar av loppet. Psykiskt svårsmält naturligtvis. Desto mer så när förhandssnacket gjorde gällande att den sista milen var så mycket hårdare än de två första.

Den där provocerande rösten som säger ”bryt, du fixar det inte längre”, fanns redan nu i mitt huvud och den blev alltmer högljudd för varje meter jag sprang, för att till slut eka i mitt medvetande ända fram till Kyrkviken. Men där hände något. Mitt i denna kyrkvik fanns nämligen publiken. Denna underbara, högljudda, kärleksfulla, omhändertagande publik. Jag var dessutom övertygat om att dessa åskådare enbart hade kommit dit för min skull (en känsla jag förmodligen delade med många andra löpare). Jag hade haft svårt att fullfölja loppet om de inte hade stått just där. Och just då.
Och denna publiksupport fortsatte, för att under den jobbigaste passagen mer eller mindre rädda mig från en självklar undergång. Små flickor hade gjort egna vätskestationer utanför sina villor, familjer med hemgjorda hejaramsor hälsade löparna välkomna med high fives på toppen av backar och kyrkokören sjöng låten Stayin’ alive på toppen av Aborrbacken, den där backen man kan skrämma löpare sömnlösa med.

Efter dagens första chock, rusningen de första kilometrarna, kom den andra chocken efter cirka 18 kilometer. Jag hade hållit ett relativt habilt tempo, men nu väntade något som bäst kan beskrivas som ett fyra till fem kilometer långt mordförsök på benhinnor, vader och lår. Det som gjorde denna sträcka så jobbig berodde på något ganska elementärt: Den var okalkylerad. Jag hade testsprungit Aborrbacken tidigare, och läst spaltmeter om Karins backe. De var hårda backar, visst, men de var med i beräkningen. Men av någon anledning hade jag missat tvättbrädepartiet runt Grönsta gärde. Och tro mig, har du har feberkänningar, ont i halsen och ben som hatar dig, då är sådana överraskningar det sista du vill ha.

Räddningen visade sig återigen vara publiken. Och retrospektivt finns en intressant betraktelse angående hårda partier och åskådare. Efter Kyrkvikens hav av supportrar och de följande kilometernas täta åskådarled var det nästan tomt på människor under det lätta partiet. När det backiga partiet sedan kom så stod de där — igen. Som om någon gudomlig makt skickat dem dit där de behövdes som bäst.

Abborrbacken var som den är och alltid varit — som att springa uppför en vägg. Det är bara att andas in och ut, tänka på något roligt (vilket är ungefär allt annat än det man gör). Med ett lätt sviktande medvetande som följd fick jag sen för mig att jag redan hade sprungit Karins backe. Klockan visade nämligen nästan 28 kilometer, och då borde ju backen redan vara avverkad, eller hur? Jag vårdade dessa tankar ömt, lät dem förstärkas och sprang harmoniskt i denna förnekelse. Och så gled jag fram ända tills backen kom på riktigt.

Karins backe efter nästan tre mils löpning förtjänar nästan en egen krönika. Eller kanske ännu hellre en egen bok, skriven av en perverterad författare vars enda mål är att skrämma livet ur världens löpare. Men vad dök då upp mitt i denna Sisyfosbacke, när hoppet verkade ute och allt hopp tycktes ha gått hem? Just det — publiken. “Sista kilometern!” Yeah right, tänkte jag. “Du är pigg!” Skojar du? “Det ser bra ut!” Hur då? Även om jag tvekade gällande deras omdömesförmåga så gav de mina ben energi. Så mycket att jag efter ett tag kunde se upploppet, med den finaste skylt med det vackraste ord jag någonsin sett: ”Mål”.

Jag skrapade ihop alla mina sista krafter, knöt näven och pressade mig förbi några löpare. Och mitt på upploppet struntade jag i allt. Förutom då den där löparen i blå tröja som jag var tvungen att springa förbi. Om jag bara lyckades passera honom skulle det vara värt all smärta, alla backar och felsteg. Det var inte snyggt, det gick inte snabbt — men jag kom förbi.
Och visst var det kul att pressa sig själv, se tiderna och känna att man utvecklats som löpare, men det är inte det jag minns efteråt. Det är istället alla de som hejade, som delade ut vatten, som gjorde vågen och ropade att jag såg pigg ut när jag i själva verket knappt rörde mig framåt. De som gjorde att jag överhuvudtaget kunde ta mig runt. För Lidingöloppet och löpning är inte bara du, stigen och tiden. Det är även omgivningen. Utan denna publik hade jag inte skrivit denna text — och än mindre kommit i mål.

Niclas Karnhill

Runner’s World, 2012
Pdf

Like what you read? Give Niclas Karnhill a round of applause.

From a quick cheer to a standing ovation, clap to show how much you enjoyed this story.